Galleria Huuto » Viiskulma
Bouche d’ombre – skuggmunnens anteckningar

[slide=1]

Galleria Huutos utställningslokal i Femkanten stänger i januari 2013 efter att ha verkat i tio år. Utställningsverksamheten fortsätter som förut vid lokaliteterna på Nylandsgatan. Från början av nästa år utvidgas Huutos verksamhet i nya lokaler på Busholmen i magasin L3. Tuomo Rainios utställningshelhet som öppnar vid årsskiftet är den sista utställningen i galleriet vid Femkanten. Temat för utställningen är hur en processartad verklighet kan ta sig uttryck i bild.

Bildkonstnären Tuomo Rainio (f.1983) kombinerar i sin privatutställning Bouche d’ombre – skuggmunnens anteckningar fotografier, videokonst och teckningar. I stället för att registrera eller presentera ett ögonblick söker han det rum, den rymd som skiljer två ögonblick åt, den minsta möjliga förändringen, världens brus. Tiden går i vågor, en händelses våg blir starkare och stiger allt högre tills den når sin högsta punkt och bryts.

Rainio undersöker i sina konstverk hur bilden konstrueras och dekonstrueras på flera olika plan. Genom en dialog mellan den materiella och ideella dimensionen letar han efter bilden i det som omedelbart föregår den begreppsliga definitionen. I sitt arbete använder sig Rainio av flera olika bildbehandlingstekniker och dataprogrammering. Med dessa verktyg spårar han de minsta odelbara delarna i en bild och sammanställer dem till något som är igenkännbart ett kort ögonblick, varefter det åter blir till finfördelat bildstoft.

Rainio beskriver sin arbetsprocess på följande sätt: ”Syftet med att skapa en bild är olöst. Viktigare än syftet är själva resan och de okontrollerbara händelser man stött på under resans gång. Och trots det måste man kunna stanna upp vid rätt ögonblick. Man ska samtidigt vara passivt öppen och ändå alert.”

Å andra sidan kan processen som konstnären beskriver liknas vid ”det outsinliga mumlet” i det Surrealistiska manifestet. Uppmaningen att lita på detta outsinliga mummel är lockande men samtidigt farlig. Den styr oss mot att föreställa en gräns där människan måste avstå från något nödvändigt, oumbärligt. I den franska filosofen Maurice Blanchots anda: slösa bort tiden, förlora rätten att handla och förmågan att göra.

Varifrån kommer bilderna och vart tar de vägen? Frågan är en utmaning för vår imaginära förmåga, och svaret bör sökas längre bort, någonstans där jaget når fram till sin egen gräns och ser ut över det öppna havet.

PS
Långt senare konstaterar André Breton, genom att parafrasera Victor Hugo, hur det känns så oändligt mycket lättare och mer naturligt att svara på eftertankens krav än att bara lyssna på det som skuggmunnen säger. Ce que dit la bouche d’ombre.

Kontaktinformation:

Tuomo Rainio
050 3210783
tuomorainio(at)gmail.com

BETWEEN BREATHS

[slide=1]

I sina målningar undersöker konstnärsvännerna Heidi Lahtinen och Laura Pakarinen spänningen mellan den allt genomborrande tomheten och den intensiva närvaron.

Utställningens namn syftar på det odefinierbara mellan andetagen och fungerar som en metafor för kommunikationen mellan konstnärernas verk.

Pakarinens konstverk karakteriseras av narrativitet och expressivitet samt en kraftfullhet i de små gesterna. I Lahtinens verk däremot är innehållet dolt och förefaller undvika en direkt omedelbar gestaltning – hon är dessutom mer intresserad av bakgrunden, av avtrycket på duken, än av själva ytan.

– Antonio Mikael Sedita

”Lauras målningar är små, förtätade och kraftfulla, som ett plötsligt andetag, och Heidis målningar är som en suck – tysta och blygsamma.”
”Vi har i flera år arbetat i samma arbetsrum och våra målningar iakttar varandra oavbrutet, av den anledningen rör de sig inte så långt ifrån varandra.”

– Heidi och Laura

Heidi Lahtinen (f. 1984) och Laura Pakarinen (f. 1983) studerade samtidigt vid Fria konstskolan och utexaminerades år 2011. Pakarinen har hösten 2012 inlett studier vid Bildkonstakademin.

Heidi Lahtinen +358 (0)44 336 6746, heidi70cm(at)gmail.com
Laura Pakarinen +358 (0)40 552 1434, laura.h.m.pakarinen(at)gmail.com

IT WILL TAKE YEARS

Känslor på en strykbräda och i kalsonger
Performancen Cupido visas på vernissagen 13.11. samt lördagarna 17.11, 24.11 och 1.12 kl. 12–16.

[slide=1]

Bildkonstnären Aulis Harmaalas installation ”Det tar flera år” består av ett montage med olika föremål, en ljudupptagning och en performance. Installationen utgörs av en scen som föreställer ett hem där strykbrädan, kalsongerna och hemmets andra vardagliga ting står för den emotionella processen. Ett potpurri sånger framförda med patos ackompanjerar föremålen. I performancen ser vi Harmaala, i Cupidos skepnad, skjuta pilar, vilket ger åskådarna en chans att reflektera kring kärlek och hat. Installationen visar känslor och emotioner som utgör grunden för det vardagliga livet. De privata föreställningarna om glädje, sorg, svartsjuka, rädsla och kärlek får sitt uttryck i tredimensionell form. Texten som leder fram till konstverket: Jag talar om allt det ljuva och smärtsamma. Parrelationsterapeuten lyssnar. Egentligen vill jag tiga. Det här är precis lika tomt och meningslöst som Cosmopolitans specialnummer om människorelationer. Jag förändras inte. Tänk om jag omformar mina inre processer till föremål… De är ändå precis lika mångtydiga. I mina föremål ser jag sorg, kärlek, hat och omtanke. Objektivt sett är mitt liv varken ett enda lidande eller gränslös kärlek, men jag har rätt att uppleva det utgående från mitt eget subjektiva perspektiv. Förstår jag den andra bättre nu? Jag väntar, det kan ta flera år. Spinoza har sagt att hoppet är en fröjd som icke är beständig – hoppet föds ur en idé om något framtida eller förgånget, men som vi till en viss grad betvivlar att kommer att besannas.

Aulis Harmaala är född 1966 och bosatt i Helsingfors. Han utexaminerades till konstmagister från Konstindustriella högskolan vid Aalto-universitetet år 2011 och har studerat bland annat vid konstskolorna i Kankaanpää och Lahtis. Harmaalas konstverk består av installationer och performancekonst bunden till en viss plats. Det konstnärliga arbetet rör sig tematiskt i gränsmarkerna mellan det allmänna och det privata. Han bearbetar sina personliga upplevelser i riktning mot en mer allmängiltig diskurs. Dialog och social växelverkan är en del av Harmaalas konstverk.

För mera information:
www.aulisharmaala.info

BLACK BIRDSONG BLUE

[slide=1]

Utställningen ”Blue Birdsong Black” visar nya målningar av Robin Lindqvist.

Inför utställningen har konstnären sammanställt en serie linje-målningar, arbeten som balanserar mellan teckning och måleri. Det monokroma måleriet, och dess olika positioner i konsthistorien, har tjänstgjort som en lös utgångspunkt för konstnärens egna undersökningar av linjen och färgen. Målningarna har skalats ner till dessa två grundelement i syftet att lyfta fram ideerna. Relationen mellan bildrummet och målningens faktiska yta är återkommande teman i Lindqvists måleri. Bildrummet och det fysiska rummet existerar jämsides med varann, så som parallella universum. Ett av dem är fakta medans det andra är fiktion. Tillsammans utgör de en plats for konstnärens idéer att manifestera sig.

Robin Lindqvist föddes 1979 i Sverige. Sedan 2006 lever och arbetar han i Helsingfors. Ar 2011 erhöll han sin magister-examen vid Bildkonstakademin.

Utställningen löper parallellt med Lindqvists andra utställning ”Blue Birdsong Black” på Galleri Bergman, Nylandsgatan 23 C, Helsingfors.

Utställningen stöds av Finska kulturfonen.

Série noire

[slide=1]

Jag är intresserad av hur bilden uppstår, det vill säga dess förhållande till föremålet, materialet och tekniken som ger bilden kroppslig form och gör den synlig. Eftersom bilder verkar uppstå i färgmassan som av sig själv är det mycket frestande att måla som om man tittade på moln. Vi har av naturen ett behov av att tolka allt det vi ser. Därför ser vi ofta bilder i fläckar och några penseldrag. Vi skapar oupphörligt mening i en värld som är utan mening. Förnimmelsen är meningslös utan en tolkning. Fantasin är på sätt och vis det som binder oss samman med verkligheten. Ibland närmar sig mina bilder det abstrakta eftersom jag försöker förstå igenkännandets mekanismer. Jag vill pröva gränserna för att ge uttryck för form.

Jag har alltid varit mer intresserad av ett analytiskt sätt att närma sig målarkonsten än av ett intuitivt. Marcel Duchamp skrev att en målning vanligtvis är en syn som uppenbaras (l’apparition d’une apparence). Jag vill dekonstruera och förstå fenomen. Motiven för mina målningar är tekniken, målarkonsten och dess historia, men också det som målningarna föreställer. Jag försöker göra varje konstverk till en kritisk bild av sig själv, av det konstverket är. Därför är mitt penseldrag inte egentligen så expressivt utan noga övervägt och snarast manieristiskt. Manierismens målsättning var inte egentligen att föreställa något världsligt, utan visa på konstens medel, att representera konsten.

Utställningens och seriens namn, Série noire, är namnet på förlaget Gallimards bokserie med kriminalromaner och deckare. Bokserien har också gett namn åt genren film noir. Série noire är en serie målningar om det vi inte ser i bild. Denna osynlighet, undanskymdhet eller frånvaro är av större betydelse än själva det objekt vi inte ser. Mina bilder syftar speciellt på filmkonstens ikonografi, eftersom man i filmen använder sig av narrativa metoder som får oss att tro att vi ser något som inte finns. Filmens hors champ är bokstavligen en omöjlighet i målarkonsten, eftersom målningen inte är ett avtryck av verkligheten utan en konstruerad bild, vilket innebär att ingenting lämnas utanför bilden. Utanför den målade bilden finns inte något som kan lämnas bort. De narrativa mögligheterna som hors champ medger är inte för den skull mindre i målningen.

Henni Alftan (f. 1979) är en ung finländsk bildkonstnär, bosatt i Paris. Hon har utexaminerats från Ecole nationale Supérieure d’Art de la Villa Arson i Nice och Ecole Nationale Supérieure des Beaux-Arts i Paris. Hennes arbeten har regelbundet ställts ut i Frankrike, både i konstgallerier och i icke- kommersiella lokaliteter, liksom även i andra europeiska länder.

Suomen Kulttuurirahasto (Finska kulturfonden), Alfred Kordelins stiftelse och Oskar Öflunds Stiftelse har vänligen understött utställningen.

www.hennialftan.com
hennialftan(at)yahoo.fr
050-467 8334

Exhibit no 4
I STILL STAND

[slide=1]

”Who said that the gods live in the heavens?
No, let me tell you once and for all:
Both the gods and the devils live in the sea.”

-Abilio Estevez-

Det första jag gör då jag kommer dit är att jag går ner till stranden för att se om havet ännu är kvar, för att se hur det ser ut. Jag står alltid stilla på samma ställe, jag ser på samma natur, men naturscenen är aldrig den samma. Jag har upptäckt att jag år efter år beundrar och avbildar samma välbekanta scen, men att jag aldrig känner den helt. Platsen är den samma, men stället där jag står och landskapet jag ser på förändras ständigt. Jag har blicken fokuserad på havet, färgerna, förändringarna på ytan, jag reflekterar över rum och plats. Jag har också hittat ett annat hav där jag kan andas – Indiska oceanen, oändlig och oberäknelig, med ett fantastiskt färgspektrum.

Tiden är den mest betydande orsaken till förändring. Den påverkar vädret och ljuset som ger upphov till en ständig metamorfos i rummet. Att iaktta den ständiga förändringen samt viljan att förstå tvingar mig att hejda rörelsen, både omgivningens och min egen. Jag strävar efter att avbilda platsen och det omgivande rummet under vissa ögonblick – som fragment av en tid och ett tillstånd, men som ändå ingår i en större helhet, ständigt stadd i förändring. Min strävan fullföljs genom att jag kontinuerligt fotograferar och spelar in ljud, vatten, tillstånd och händelser på samma plats men vid olika tidpunkter och under olika förhållanden – vid stiltje och vind, i klart och molnigt väder. Då vädret växlar kan minsta lilla förändring leda till att hela landskapet förändras.

Då jag fotograferar arbetar jag med serier som gör att jag kan åskådliggöra förändringar som vi kanske annars inte ser. Även om jag i viss mån strävar efter att vetenskapligt dokumentera en naturscen inverkar mina egna val, mina personliga upplevelser och preferenser på vad jag ser och vad jag tittar på. Jag sätter på nytt ihop de små bitarna i en naturscen på ett mycket meditativt sätt, genom att arrangera en bild av bitarna som fanns, som sedan blir till ett rum och en naturscen som aldrig funnits.

Heini Nieminen
heininieminen@hotmail.com
+358405651203

Kotka stads kulturcentral (Kotkan kulttuuriasiainkeskus) har vänligen understött utställningen

Konstens natt, torsdagen 23.8.2012: öppet kl.12-21

FICTITIOUS

[slide=1]

Jag är intresserad av att skapa installationer med snören. Snörena dras upp enligt grundläggande geometriska objekt som tar virtuell form i rummet för installationen. Dessa snörinstallationer innefattar paradoxala begrepp som ‘verklighet–illusion’, ‘materiell–immateriell’, och ‘ordning–oordning’. Det verkliga fysiska rummet som består av snören (d.v.s. installationen) överensstämmer med det overkliga fiktiva rummet som uppstår ur en ‘illusion’ helt enligt snörenas skärningspunkter. Snörena som placerats i enkel ordningsföljd antar till slut en komplex form och ger upphov till ordning och mönster såväl som indelning och sammanblandning.

Mina installationer hänger nära samman med rummet och dess karakteristiska drag så att själva rummet blir till en del av installationen. Installationernas optiska illusion varierar utgående från besökarnas position och perspektiv.

Contact: wonacho(at)gmail.com

PETER AND THE WOLF

[slide=1]

”Peter and the Wolf” baserar sig på Sergej Prokofjevs komposition Peter och vargen från år 1936. I berättelsen fångar Peter en varg och för den i triumf till djurparken. Peter and the Wolf utgår från Prokofjevs saga, men berättelsen fortsätter framåt på sin egen stig.


I videokonstverket råder en atmosfär av nostalgisk längtan efter en tid som flytt. Förväntansfull optimism har förvandlats till resignerad melankoli. Konstverket skapar en värld i vilken den som står socialt utanför endast förmår skönja det förflutna i horisonten.



”Peter and the Wolf” är bildkonstnären Sakari Tervos och kompositören Juho Taavitsainens fjärde videokonstverk.


”… Peter och jag träffades första gången på trean i lågstadiet. Jag hade rast och såg en myllrande människomassa på gården. Jag gick närmare för att se vad där hände och såg då Peter mitt bland alla andra, med en tusenlapp och en revolver i handen!”



LÄNGD: 13min

Sakari Tervo
Tfn. +358 (0)44 313 1285
tervo.sakari(at)gmail.com

Utställningen har fått stöd från
AVEK
Nylands konstkommission
VISEK

KINDNESS

[slide=1]

Min utställning utgår från en dikt som min avlidna mor tillägnade mig för flera år sedan:




My legacy -

What will it be?

Flowers in spring,

The cuckoo in summer,

And the crimson maples

Of autumn…

(Ryōkan)

Mitt i alla omvälvande förändringar har jag åter igen fått känna den kraft som finns i vänliga ord, handlingar och tankar. Precis som Jani Kaaro i sin fina kolumn ”Koeta olla vähän kiltimpi” (’Försök vara lite snällare’) tror också jag att då vi människor har det bra är vi till naturen vänliga och snälla mot varandra. Allt som behövs för att 
få denna kärna att spira och blomstra är små gester av vänlighet. Vänligheten är en kraft som kan förändra livet, kanske det bästa, snabbaste, mest effektiva sättet att hjälpa någon. Det är något magiskt över vänligheten.



Ahimsa är en yogaterm som ofta översätts med icke-våld, man ska undvika att skada någon. Om man följer principen om ahimsa leder det till att man avstår från ett fientligt förhållningssätt.



Medan jag jobbat på med att bygga upp utställningen har mitt eget liv gått på toppvarv. Jag tillägnar min utställning alla er som har gett mig värme, närhet, mat, kaffe, vänliga ord, öron och tassar, jag är er evigt tacksam. Ni vet nog vilka ni är.

That’s All Folks

[slide=1]

”That’s All Folks” är en utställning som handlar om att förlora – det må då gälla människor, föremål, fokus eller minnet. Men samtidigt prisar utställningen också det som ännu går att finna, återstoden och spåren. Åskådaren möts av målningar, OH-projektioner och lampskärmar i vilka en morbid fascination för döden förenas med en bitande humor. Konstverket omformar försiktigt sanningen genom att låta fakta och fiktion smälta samman.

År 1928 beställdes två minnesmålningar som föreställde kasernen i Sandhamn. Målningarna hittades i ett sällan använt annex till kasernen och ställs nu ut i galleriet. Tråkigt nog verkar det som om konstnären aldrig hann slutföra målningarna före sin alltför tidiga död, men i de preliminära skisserna finns det en sällsynt elegans och stämning.

Konstnären befann sig långt från Helsingfors, men lät sig snillrikt inspireras av en informationsbroschyr över krigsskolan då han arbetade med målningarna. Den första målningen föreställer kasernens djärva och värdiga fasad tidigt på eftermiddagen en strålande höstdag. Den andra målningen avbildar huvudkorridoren i den strålande morgonsolens glans. Denna lugnande vy ställs intill en intressant röntgenbild av det ursprungliga konstverket. Bilden avslöjar detaljer i undermålningen som människoögat inte kan uppfatta.

Soldaternas hustrur satt inte modfällda och sysslolösa medan deras män deltog i den hårda utbildningen. Utöver målningarna finns också några av soldathustrurnas handarbeten utställda. De skar skickligt ut förtjusande schabloner som blev till intrikata mönster. Dessa användes till att dekorera lampskärmarna som sedan lyste upp deras hem med fina siluetter. Några lampskärmar har vänligen lånats ut för denna utställning.

Duncan Butt Juvonen (f.1972) är en brittisk konstnär som bott i Finland de senaste sju åren. Han utdimitterades från Bildkonstakademins magisterprogram år 2009. Han har haft privatutställningar på två konstmuseer i Finland och på Finlandsinstitutet i Stockholm. Hans konstverk har ställts ut i nio länder och de ingår i två finländska konstmuseers samlingar och i statens konstverkskommissions konstsamlingar.

21 STEG IN I NATTEN

[slide=1]

I Galleria Huuto Femkanten ställer Kimmo Kumela (f. 1971) ut en serie konstverk med titeln Som skuggor inom oss (21 steg in i natten).

Utställningens utgångspunkt är ett upphittat fotografi som föreställer en igenvuxen djungel. I konstverken upprepas, omformas och tolkas detta tema på nytt i teckningar, målningar och fotografier. Helheten blir till en berättelse om resan in i fotografiet, eller den kan också ses som ett slags serie om paradiset.

Utställningen har fått stöd från Finska Kulturfonden och Nylands konstkomission.

Painted Words

[slide=1]

Approach through the negative

[slide=1]

I Negativet som utgångspunkt utforskar den multimediala konstnärinnan Tuhkanen föreställningar om färg- och ljusuppfattning. Hon närmar sig subjekten genom att välja att fotografera vad de avslöjar i inversion. Dessutom experimenterar hon med att bygga fysiska tredimensionella “falska negativ,” en omvänd dokumentering om vad som är besläktat med ett “positiv.” I denna metod använder hon sig av skulptur, målning, performance, fotografi och video för att leka med färgers historia och ljusets beteende.

Jag ser mitt konstnärskap som utforskning, som genomförs med hjälp av rörliga bilder, tredimensionella skulpturer och stillbilder. Jag utforskar idéer i samband med tittande och seende i teoretisk mening och som en fysisk akt – jag undersöker hur vi ser mer än våra ögon. Ögonen kan bedra oss – hjärnan spelar en viktig roll i att skapa det vi “verkligen ser.”

Utställningen ingår i Helsinki Photography Biennial 2012 i Helsingfors.

Alfred Kordelins stiftelse har vänligen understött utställningen.

Öppettider under påskhelgen:
Långfredag 6.4.2012: Öppet 12-16
Lördag 7.4.2012: Öppet 12-16
Påskdagen 8.4.2012: Öppet 12-16

Grymhet och spinnande

En gång i tiden fanns det trolldom, holocaust, Auschwitz-Birkenau, helt enkelt så grymt att man inte ens kan gråta. Men ändå har vi Rock’n’Roll, Blues & Jazz, balett och palett…, kiss my ass, och Bastetkatter, liksom jag, som avgudar den vackraste och mest livfulla ryska blå katten i världen, Kafka (jag uppskattar dock alla katter, för jag är feminist). Konstiga saker målar jag om och kunde kanske bli avrättad, men det är ingenting nytt i världen. Så var sagan slut, god natt!

GOOD THRU >

[slide=1]

GOOD
THRU >

En gång stod jag vid stranden av Kajana älv med seminariepapper i handen, och jag kände att jag måste göra något. Jag vill göra mig av med alla papper, broschyrer och handböcker. Jag vill inte egentligen själv förstöra dem, utan jag vill att någon gör det för mig. Jag vill kasta dem i älven. Jag vill överlämna allt till naturen, till älven som för bort papperen. Vattnet torkar och skapar bruna linjer och mögelfläckar i olika gröna nyanser.

Seminariet OMK M 1,1 förde mig in i en värld av avsked och kris, långt större än vad ett seminarium någonsin kunde vara.

Alma Heikkilä

Dionysos

[slide=1]

Dionysos, eller Bacchus, vinets och fruktbarhetens gud, kom till Grekland runt år 600 f.Kr. Dionysoskulten blev förmodligen införd i Grekland från två olika håll. Kulten, som kom från Mindre Asien i öster, såg Dionysos som fruktbarhetens gud och lade tonvikten vid masker och falliska symboler. Myten omfattade satyrer, silener och andra naturandar. Den andra dionysoskulten kom från Trakien i norr. Där var Dionysos rusets gud och symboliserade den hänryckta friheten. Han lovprisades genom orgier i berusning. I kulten ingick omofagia, där levande djur, även oxar, revs i stycken för att ätas. Kulterna integrerades åtminstone delvis. Under den Hellenistiska perioden dominerade den extatiska fröjden som gradvis förvandlades till de mysterier som romarna kallade backanaler.

Den sene Friedrich Nietzsche beskrev den dionysiska erfarenheten som en form av konstnärlig erfarenhet. Den dionysiska erfarenheten är en övergripande upphetsning förknippad med erotik utan objekt. Erotikens betydelse underströks också av Sigmund Freud som kallade människans livsinstinkt för Eros.

Min intention när jag målar är att komma så nära den dionysiska vilda kraften och extasen som möjligt. I mina figurativa arbeten ger jag mig i kast med serieteckningslika element genom att sänka ned dem i det barocka måleriets organiska överflöd. Min avsikt är att, genom den surrealistiska metoden, överföra och göra en del av min måleriska erfarenhet tillgänglig för åskådarna.

Tapio Tuominen
050 3052816
tapiotuominen(at)elisanet.fi

Om relationen till musan

[slide=1]

Utställningen består av två serier konstverk, Spelet om människorelationer och Musan. Det som förenar utställningens alla verk är tekniken (etsning), den återhållsamma färgskalan, och avbildningen av människan.

Spelet om människorelationer
Ett stort verk bestående av 23 människoporträtt (50 x 50 cm) samt olika rutter som varierar allt enligt kompositionen. Åskådaren kan reflektera över människornas inbördes relationer, om man kan träda in i eller gå ut ur den avbildade situationen, och vem som står helt utanför.

Musan
Modell för seriens konstverk är den människa som står konstnären allra närmast och vars känslovärld han känner bäst – hans hustru. Modellens förhållande till konstnären är också närmare än förhållandet till andra människor.

Att uttrycka sig i linjer har utvecklats till en renodlad teckningskonst med avskalade renlinjiga bildmotiv. Hallivuo har koncentrerat sig mer på själva tecknandet jämfört med tidigare konstverk. Det narrativa och serieteckningsaktiga uttrycket har förändrats till att mer betona känslotillstånd, ljus och skugga samt linjernas rytm i en teckning.

Tuomas Hallivuo
045-633 6134
tuomas.hallivuo(at)hotmail.com

JYRKI HEIKKINEN

[slide=1]

En bild utgår från någon detalj – ett föremåls form, en skugga, en fläck.
Det viktigaste hittar man alltid i närheten.
En snutt från ett radioprogram, minnesbilder, bilder från tidningar och något därtill.
Detaljerna söker efter motstycken och delar som kompletterar.
Bilden är klar då den inte längre förklarar utan i stället börjar ställa frågor.

Jyrki Heikkinen
j.e.heikkinen(at)gmail.com
041 4696570
www.jyrkiheikkinen.com

ETT FÖNSTER

[slide=1]

Mitt första fönster finns i andra våningen i mitt barndomshem, i mitt gamla rum. Vyn öppnar sig mot norr; träd, ljusen från Noiro och längre bort ljusen från Köklax centrum. En ganska vanlig tätort. Som barn tänkte jag att hela världen syntes ur fönstret. Noiros industribyggnad förvandlades till Eiffeltornet och Köklax till New York.

Med åren har fönstrena bytts, jag har haft utsikt över Lönnrotsgatan, statyn av Yrjö Jylhä, rökhörnet vid Orivesi institutet och nu trähusområdet i Kottby. Men jag har fortfarnade kvar samma tanke om att ett fönster öppnar sig mot nya världar. För mig betecknar ett fönster en bestående fortsättning och hopp, kraften av fantasin, som ännu inte försvunnit. Det är jag väldigt tacksam för.

Målningar

[slide=1]

Hanna Räisänen ställer ut målningar vars motiv är modellappar som hon själv stickat. Utställningens serie små målningar består av konstverk i storleken 30cm x 32cm som målats i olja på duk. I de större konstverken har i stället mdf-board använts.

Händer, handgjort och att göra med händerna samt det gripbara är centrala teman som konstnären arbetat med under den senaste tiden. I målningarna som är utställda undersöks stickningens yta och struktur. Utgångspunkten är en längtan efter ett lugnt och stillsamt levnadssätt. Långsamheten i stickandet och också i dessa målningar innebär för konstnären frigörelse från en hektisk livsrytm där allt går i ett allt snabbare tempo.

Hanna Räisänen utdimitterades som bildkonstnär från yrkeshögskolan Lahden Taideinstituutti i Lahtis år 2006. Hon har haft privatutställningar i Taidepanimo i Lahtis år 2007 och år 2008 i Galleria Uusi Kipinä i Lahtis. Hösten 2008 deltog hon i grupputställningen ”Ilmapiiri” (Atmosfär) som Konstnärsgillet i Helsingfors ordnade i Gamlasgården. Utställningen i Galleria Huuto är konstnärens första egna utställning i Helsingfors.

FLEETING

[slide=1]

FLEETING är titeln på en fotobok jag publicerat tidigare i år. Bokens titel syftar på teman jag behandlar i mina fotografier – vardagens flyktighet, minnen som tonar bort, tiden som snabbt flyr förbi. Utställningen FLEETING re-presenterar boken FLEETING. De konstverk jag ställt ut i galleriet hänger samman med bilderna i boken. Utställningen fungerar snarast som en traditionell utställningskatalog med illustrationer och essäer. Genom att presentera utställningen och boken parallellt strävar jag efter att reflektera över begreppet det ursprungliga, det originella i fotokonsten. Originalfotografiets förhållande till den tryckta kopian återspeglar det problematiska förhållandet mellan ett fotografi och verkligheten som fotot föreställer. För vad är egentligen vad, speciellt då minnet rumsterar om någonstans i gränsmarkerna mellan det upplevda och det avbildade och återskapade?

Tuukka Kaila är fotograf och hemma i Helsingfors. I sin senaste produktion behandlar han subtila fenomen i vardagen, tidens flyktighet samt fotografiets roll och dess förutsättningar att fånga och omforma. FLEETING är Kailas andra bok och publiceras av det estniska förlaget Lugemik.

Nylands konstkommission, Statens fotokonstkommission, FRAME och Lugemik har vänligen understött utställningens konstverk.

En dold plats

[slide=1]

Jag har redan länge arbetat med porträtt. Det är så jag försöker fånga en persons känslomässiga tillstånd. Teman för min utställning är individens isolering, upplevelser under uppväxten, skönhet och bot. Jag har reflekterat över verk som inspirerat mig och ett av de mest imponerande, med avseende på både komposition och motiv, är Rembrandts Den förlorade sonens återkomst som handlar om förlåtelse och en familjs inre tvister. Jag ville skapa en modern version av den. Ensam kan en person stelna och kanske helt utesluta andra människor. I människomassan smälter vi samman med varandra, bildar grupper som sedan faller i bitar och bildar nya grupper.

Kärlek är kärlek är kärlek.

Som material är trä urgammalt, naturnära och ganska grovt. Jag har tidigare också arbetat någonstans mellan måleri och skulptur, och att använda trä har funnits i mina planer en lång tid. Det visade sig vara ett utmärkt men ändå utmanande material att bearbeta. Min karaktäristiska användning av linjer och avslappnade målningsstil kombineras utmärkt med träytan och dess fördjupningar.

Camilla Vuorenmaa (född 1979) utexaminerades till konstmagister från Bildkonstakademins linje för måleri år 2005. Hon är född i Tammerfors och bosatt i Helsingfors. Utöver flera enskilda utställningar har Camilla Vuorenmaa också deltagit i till exempel de ungas biennal i Helsingfors Konsthall (2005) och utställningen Taabor 09 på Aleksis Kivis museum i Nurmijärvi (2009).

Camilla Vuorenmaas verk visas också just nu på utställningen”Köpcentret” (14.9-30.10. 2011) på Virka Galleri i Helsingfors stadshus, tillsammans med konstnären Nikki Jääskeläinen och skulptören Olli Salo.

Kontaktuppgifter:
info(at)camillavuorenmaa.com

Tack för stödet, Suomen Kulttuurirahasto, Uudenmaanrahasto.

Sån är världen

[slide=1]

Människans livsmiljö och upplevelsevärld har radikalt förändrats under de senaste hundra åren. Vi lever i en kvasirationell tidsålder: businessockultisterna spelar spel, slumpmässiga efterverkningar syns överallt. På TV förklarar experter hur den teknologiska utvecklingen kommer att öka tusenfalt under de närmaste femtio åren. Takten accelererar och det finns skäl att fråga sig vad i helvete det är som håller på att ske.

Mina teckningar är ett personligt försök att försöka fånga den yttre världen inifrån genom linjen och dess rytm. Strecken och linjerna är inte bilder som ögat ser utan beskriver en annan, osynlig verklighet. Mina konstverk rör sig inte i en rationell värld och kan därför inte förklaras genom vetenskapligt, konstnärligt och akademiskt hårklyveri eller genom skönhetsfascism och kändismystik för beundrande penningstinna köpare. Mina verk föds som ett resultat av ett intuitivt tecknande, där jag noggrant bearbetar det undermedvetna med tuschstreck och collageteknik.

nurro.arto(at)gmail.com

26.8. KONSTENS NATT, ÖPPET KL 12-22.

NATURELLEMENT

[slide=1]

”Jag kallar utställningens skulpturala målningar för koloristiska erfarenheter eftersom jag utgår från färgen. I mina konstverk strävar jag efter att efterapa en naturupplevelse, eller en tanke som fötts ur en färg. Då jag arbetar är mina egna upplevelser och känslor under arbetets gång viktiga. Precis som man fokuserar på sitt inre tillstånd då man rör sig i naturen och finner sin egen natur, ens eget naturliga tillstånd.

Med natur avses traditionellt människosläktets orörda livsmiljö. Enligt naturvetenskapens synsätt är människan en del av naturen. I enlighet med detta synsätt kan vi inte betrakta människan och kulturmiljön hon skapat som naturens motsats.”

Timo Tähkänen har utdimitterats som bildkonstnär från Etelä-Karjalan Ammattikorkeakoulu (Södra Karelens yrkeshögskola) år 2007 med målning som huvudämne.

Sydöstra Finlands konstkommission och Villmanstrands stad har vänligen understött utställnin-gen.”

Timo Tähkänen
0440571364
timo_tahkanen(at)hotmail.com
http://timotahkanen.suntuubi.com/

JORDEN FRÅN OVAN

[slide=1]

Elina Vainios utställning Jorden från ovan är en installation som består av reklambilder och ljudloops. Den påminner oss om en konflikt karaktäristisk för vår tid, om världshändelserna som uppdateras i realtid vilket gör att vi ibland förlorar perspektivet.

Utställningens namn syftar på en biprodukt av den första rymdfärden – det ikoniska fotografiet. Bilden av den stund då en idé som i århundraden grott i människans fantasi äntligen fångades på kamerans negativfilm. Den påminner oss också om satelliterna, våra ögon ute i rymden, med vars hjälp vi kan zooma oss virtuellt utanför atmosfären och därifrån igen ner till gathörnet. Vetenskapen utvecklas och vår kunskap om jordklotet blir samtidigt mångsidigt komplex och uppdaterbar i realtid. Trots det är den värld vi möter i reklamerna och på tidningarnas sidor behärskad och oföränderlig, allt enligt syftet. Samma föreställningar lever kvar i människans sinne.

Utställningens kärna utgörs av Planet Earth Advertisements, en serie konstverk som Vainio under fyra år samlat bilder för från inhemska och utländska tidskrifter samt affischer. Den gemensamma nämnaren för bilderna i serien är ett perspektiv som bevarats oförändrat i decennier, det perspektiv som kommendör Eugene Cernan utkristalliserade då Apollo 17 år 1972 landade på månens yta: han konstaterade ”weʼre not the first to discover this, but weʼd like to confirm, from the crew of Apollo 17, that the world is round”. I reklambilderna framställs jordklotet fortfarande sett från ovan, från rymden, som ett litet blågrönt klot som lyser i mörkret. I bilderna reproduceras föreställningarna som reflekteras via jordklotet om och om igen i anslutning till vitt skilda företag, produkter och tjänster. Att just detta perspektiv förekommer så allmänt i den västerländska marknadsföringen har sin förklaring i att jordklotet bjuder på en igenkännlig föreställning om en enhetlig och lättfattlig värld, det må då gälla en studieinriktning vid universitetet, världens bästa bubbelgum eller ett internationellt kurirföretag.

Elina Vainios (f. 1981) konstverk består ofta av verk i form av serier eller installationskonstverk där verkligheten ses som en konstruktion underkastad olika impulser och intryck. Vid sidan av sitt eget konstnärskap har hon som medlem av det internationella Transidency-kollektivet medverkat i olika projekt bundna till en viss situation eller en viss plats både i Finland och utomlands. Vainio utdimitterades år 2006 som kandidat i bildkonst vid universitetet Chelsea College of Art & Design i London. Hon studerar för tillfället för magisterexamen vid Bildkonstakademins avdelning för tid- och rumskonst. Utställningen i Galleria Huuto är hennes första privatutställning.

Oskar Öflunds stiftelse och Genelec har vänligen understött utställningen.

För mera information: Elina Vainio / 040-7787768 / elinvainio(at)gmail.com / www.elinavainio.com / www.transidency.org

Stunder av hågkomst

[slide=1]

STUNDER AV HÅGKOMST – en interaktiv installation

Stunder av hågkomst är en interaktiv installation om att minnas, att komma ihåg, under stunder av kärlek och separation. På utställningen kan besökarna medverka i konstverket genom att skapa egna erfarenheter och berättelser med hjälp av en handdator. Alla konstverk har olika ljudlandskap som åskådaren kan lyssna till och sedan välja ut det landskap som bäst stämmer överens med egna upplevelser och erfarenheter. Åskådaren kan också ge konstverken en titel och berätta hur de doftar.

Installationen har ställts ut i Rovaniemi, Sankt Petersburg och Saarijärvi. På alla orter har utställningsbesökarna byggt upp berättelser utgående från konstverken. I Rovaniemi gav en lite över 30-årig man konstverk 1 (bilden nedan) titeln ”Risto gav sig av igen” och sade att konstverket doftar “Midsommardag”. Den lilla flickan Sasha (namnet fingerat) gav i Sankt Petersburg samma konstverk titeln “темный” / ”dyster” och sade att det doftade: ”лес мала дереврей” / ”skog och några träd”. Då vi gick igenom data från handdatorerna upptäckte vi att åskådarens egen livserfarenhet har ett starkt inflytande på hur man tolkar och upplever konstverken.

Vi vill med vårt konstverk reflektera över hågkomst och minnen, minnesbildernas sköra ofullständighet samt det subjektiva i att tolka erfarenheter. I installationen återfinns den nostalgiska minnesstunden efter en separation, stunden då allt det vackra och goda i relationen som gått i kras gör allra mest ont. Vårt konstverk handlar om identiteter som faller sönder då den egna uppdiktade kärlekshistorien möter verkligheten, ögonblicket då man förstår att allt bara var påhittat, att den andra upplevt allt helt annorlunda. Vad var egentligen verkligt och sant?

Konstverket vi skapat är interaktivt genom att det förutsätter medverkan. Inte mekanisk medverkan, utan genom att åskådaren med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel skapar innebörd och mening genom att associera till egna minnen.

Vår arbetsgrupp är mångprofessionell. Maria Sipilä och Johanna Vanhala hade ansvar för den innehållsmässiga planeringen, fotografierna, videofilmerna och kostymering. Iiro Hokkanen svarade för ljudplanering, Juha-Matti Toppinen för scenografi, Ilkka Otsala för handdatoranslutningen, Maria Gullsten för produktionen och Matti Niinimäki samt Janne Hast för de interaktiva konstverken. Vi har utvecklat konstverken utgående från den feedback vi fått under utställningarna.
Kontaktinformation: Maria Gullsten, 040 5958852, maria.gullsten(at)gmail.com
Internet: momentsiremember.fi

FOTOKONST

[slide=1]

I min utställning stiger själen in på scenen – ett landskap.

Utgångspunkten är ett fotografi jag tagit: ett landskap där jag lägger till eller
avlägsnar saker och människor. Slutresultatet kan befinna sig långt från den
ursprungliga bilden. Till slut är bilderna stillbilder, ögonblick där personerna
oundvikligt fångats, för att observera och observeras.

I mina bilder har jag strävat efter att fånga stämningen i det ögonblick då tåget
man skulle hunnit till susar förbi så att snön bara yr i ansiktet. Eller då
människorna går under jord vid bokstaven M och försvinner, bara för att dyka upp
igen i natten som skymmer, som i hypnos.

Mia Seppälä
miaseppala(at)yahoo.com
Tfn. +358 44 531 0570

Explorations from A to Z / The Space in Between

[st]

Målningar, teckningar, gemensamma arbeten

Under de senaste åren har vi jobbat intensivt med gemensamma teckningar, för det mesta per korrespondens. Samarbetet är ett experiment och ett visuellt samtal där vi båda har rätt att lägga till och omforma olika element. Bilden uppstår, lager för lager, ofta efter en viss tid. Oftast har vi till en början inte ett visst tema eller motiv. Bilden är färdig då båda godkänner bilden. Konstverken har alltid två titlar eftersom vi båda tolkar verket på vårt eget sätt. Att skapa bilder i samarbete med en annan öppnar alltid för nya dimensioner och möjligheter. Då vi arbetar tillsammans lever vi samtidigt i en parallell verklighet, som erinrar om science fiction eller upptäcktsfärder i det obekanta och främmande där allt är intressant. Samarbetet har för oss varit en naturlig fortsättning på vårt eget arbete som konstnärer. Utställningen är vår första gemensamma utställning och i den ingår också konstverk som vi skapat var för sig.

Trine Pedersen

Måleriet utgör en central del av mitt konstnärliga arbete. Jag fascineras av dess mångsidighet och strävar alltid efter att expandera i många olika riktningar. Jag arbetar med två- och tredimensionella konstverk.

Att behandla ytans struktur och rumskänslan är viktigt, liksom arbetet med komposition, färg, form och kontraster.

Min konst är abstrakt och den föds ur medvetna och omedvetna element i vardagen. Av dessa element skapar jag en fiktiv verklighet, en resa i tid och rum som representerar både det förflutna och framtiden.

Trine Pedersen är en dansk bildkonstnär. Hon har studerat vid Det fynske Kunstakademi i Danmark och vid Edinburgh College of Art i Skottland.

Tero Kontinen

För mig är ytan på en teckning eller en målning ett utrymme för fragment, kanske ursprungligen ett landskap jag upplevt eller ett motiv som jag lånat någonstans ifrån. Bilden består av iakttagelser och minnen som lager för lager bildar olika nätverk. Då jag skapar bilder fascineras jag av parallella verkligheter och tolkningar, hur ett visst element tar sig olika uttryck allt enligt sin omgivning. Ett och samma bildmotiv kan ha dubbla betydelser, det abstrakta föreställande och det föreställande abstrakt.

Tero Kontinen är en finländsk bildkonstnär. Han har studerat vid Bildkonstakademin i Helsingfors.

Ytterligare information:

www.trinepedersen.com

www.muu.fi/tkontinen

http://pedersen-kontinen-drawings.blogspot.com

Centralkommissionen för konst har vänligen beviljat utställningen understöd.

MÅLAT

[slide=1]

Mina målningar utgår från den linje som ger landskapet rytm och form. Temat anger själva utgångspunkten som sedan mörbultas, förenklas, slätas eller kasseras under arbetets gång. Slutresultatet är ett dokument över stunderna vid målarduken. Ofta fjärran från utgångspunkten, och landskapet har kanske suddats ut. Till slut finns bara något jag målat, målningens språk, resultatet av en fysisk process.
Mina målningar rör sig i gränsmarkerna mellan det föreställande och det abstrakta, och undersöker i detta gränsland också utformningen. För mig ligger det intressanta i en målning i känslan av att aldrig vara helt säker på vad det är man betraktar.

Utöver oljefärger använder jag sprayfärg och ibland även akrylfärg.

Alfred Kordelins stiftelse har vänligen understött utställningen.

Kontaktinformation: 045 6384705, mia.saharla(at)gmail.com, www.miasaharla.net

DEN FÖRSTA MAJ ÖPPETTIDER: lör 31.4. öppet, sön 1.5. stängd.

Hannamari Matikainen

[slide=1]

Leksaker och lek har alltid varit en del av alla människors liv. Hannamari Matikainen strävar inte efter att leka hela livet ut. I sina konstverk behandlar hon inte heller barndomen som en separat avskild tid i vuxenlivet, utan barndomen ingår som en integrerad och likvärdig del i vuxenlivet. Motiven som hon valt för sina bilder är inte bara nostalgiska minnen från det förflutna. De utgör en viktig del av vårt kollektiva minne – traditionen.

Det finns ingenting överraskande i en traditionell matrjosjka. Samma gestalt finns i mindre och enklare utformning än föregångaren. Matrjosjkan är moderfiguren som återskapar sin avkomma i identisk form. Hannamari Matikainens matrjosjka utgörs av mänskliga djurgestalter som inte följer föregångarens form. Den större gestaltens önskan om att avkomman skulle vara en avbild har inte noterats. Överraskningen består i huruvida gestalten alltid föds ur den större, eller om den större gestalten byggs ovanpå den mindre. Man kan föreställa sig att jämna tal beskriver ett kontinuum medan udda tal beskriver ett slut, en ändpunkt – något har kompletterats med något annat.

Hannamari Matikainens djurgestalters roll är diffus. Djuren har avbildats just innan de kommit till insikt om upplevelsen varit negativ eller positiv. Tävlingen om vem som är världens fulaste har varit förebild. Det är lätt att använda ordet ful. Tryggt, eftersom gestalterna alltid svänger om ordets negativa betydelse, och istället blir det något som väcker ömhetskänslor. Det i sin tur för med sig förståelse. Alla sötnosar är ändå potentiella kandidater för framtida illdåd.

Hannamari Matikainen arrangerar sina bilder på nytt, också efter det att de är färdiga. Hon tänjer på sin teknik och ifrågasätter sina händers verk genom att underkasta sina egna monotypier en förvandling till tryckplåtar – och därmed eventuella framtida bilder.

Krister Gråhn

Kontaktinformation:
Hannamari Matikainen
tfn 0405359021
hannamarim(at)gmail.com

Minnesutställning, Stilla liv

[slide=1]

Laura Mela 1964 – 2009
Minnesutställning, Stilla liv

Oljemålningar

Utställningens namn hänvisar till den relativa enkelhet som dessa stilleben representerar.
Namnet kan också hänvisa exempelvis till ett liv begränsat av sjukdom, där betydelsen av de
små detaljerna förstärks. Ju färre element en målning – eller ett liv – består av, desto större betydelse får de små nyanserna.

Laura Mela, mars 2009

DET FINNS RUM

[slide=1]

Mina målningar visar via det mänskliga ansiktet, olikheter, ofullkomligheter och ibland fula ankungar. Mötet med det som upplevs främmande, är ett fortlöpande tema i mina arbeten. Var och en av mina målningar berättar en liten historia, med vilken vi antingen kan välja att identifiera oss med eller avvisa. Lyckligtvis sker identifikation inte enbart utgående från beundran eller imitation, eftersom vi ibland kan öppet möta det som förefaller oss främmande och konstigt.

Förutom det mänskliga ansiktet (pigment och oljefärg på MDF), innehåller utställningen snöiga landskap. I dessa snömålningar understryks mitt speciella intresse för materialitet inom målarkonsten. För mig utgör måleriet en ständig dialog mellan innehåll och process. Genom att betona den materiella aspekten av mina målningar, vill jag medvetet störa de berättelsesessioner som skapas av mina verk och upplevs av mig själv och betraktaren.

Maria Wolfram (Master of Fine Arts) utexaminerades från Chelsea College of Art and Design i London, 2002. Hon bor och arbetar i Helsingfors. Utställningen på Galleri Huuto är hennes trettonde separatutställning.

Kontaktinformation:
Tel. +358 50 3397 310, wolfram(at)kolumbus.fi
www.mariawolfram.com

Ett stilla rum

[slide=1]

Jag sitter tyst vid min plats i det här rummet. Jag försöker vara min kropp, mina tår, hälar,
ben, knän, lår, höfter, mage, bröst, händer, hals, ansikte. Jag försöker vara min andning,
kortare in- och längre utandning.

Jag försöker att inte vara mina tankar som rör sig i en cirkel i rummet. Jag är varken tanken
som redan är redan långt borta från tid och rum eller tanken som jag råkar tänka som pockar på
uppmärksamhet.

Ett stilla rum är det rum som jag byggt upp i Femkantens Galleria Huuto som består av mina
och andra människors privata upplevelser av meditation. I rummet ställer jag två personer mot
varandra. Den ena försjunken i sitt och den andra är åskådaren som bara kan förnimma något i
den andra människans uttryck.

Allting har ett inre och ett yttre. Hur kan en bild berätta om en inre upplevelse? Bilder av
ansikten är bara ett skal som vi försöker tolka. När det inte finns så mycket att tolka blir
tolkningen mer accentuerad: en hostning, sväljning och ögon som öppnas.

Mari Mäkiö studerar fotografikonst vid Konstindustriella högskolan.
Det här är hennes första privatutställning.

Ina Aaltojärvi studerar ljuddesign vid Institutionen för ljus- och ljuddesign vid
Teaterhögskolan och har planerat utställningens ljudvärld.

Mari Mäkiö, mari.makio(at)gmail.com, +358 40 733 6120
www.marimakio.com/hiljainenhuone

Målningar

[slide=1]

“We are – – forced to choose between meaning and ex-sistence, and – – the price we pay for access to meaning is the exclusion of ex-sistence.”
– Slavoj Zizek

Joonas Kotas utställning består av målningar på duk och på sidorna i tidskrifter med lyxprodukter. Konstverken visar upp bilderna i de glossiga tidskrifterna och de eftertrånade föremålen på bilderna framställs i förvrängd form, ungefär som transparenta reflektioner inuti målningarna. Kotas verk får besökarna att reflektera kring de illusioner som både målningarna och reklambilderna skapar.
Kotas verk har tagit intryck av konstnärer som Neo Rauch, Tal R, David Hockney och Sigmar Polke.
Joonas Kota är utexaminerad bildkonstmagister från Bildkonstakademin år 2002. Under åren
2005 – 2009 bodde och arbetade han i Köpenhamn.

Joonas Kotas viktigaste utställningar är privatutställningen ”Trailers” i Glogalleriet (2004), samlingsutställningen ”Miehen mitta” (”Mannamått”) i Helsingfors stads konstmuseum (2004), privatutställningen ”Flaw” i Barcelona (2005), grupputställningen ”Songs of Freedom and Love”
i Platform Garant, Istanbul (2006) och ”Serendipity” i 1A Space, Hong Kong (2006) samt den senaste grupputställningen ”Dialogues” i konsthallen Manege i S:t Petersburg (2009).

Hans verk finns i bl.a. Nelimarkkastiftelsens, Helsingfors stads konstmuseums och stiftelsen Kansan Sivistysrahastos Päivi och Paavo Lipponens samling.

Utställningen har vänligen beviljats understöd av stiftelsen Majaoja-säätiö.

Book of Songs

[slide=1]

Utställningen består av 2 videoverk Älva del 1 och 2 som är del av en trilogi, resa in i den celestiala dimensionen, behandlande nutida frågor om den ekonomiska/ekologiska/sociala och ideologiska kris som strömmar igenom västvärlden.

Arbeten föreslår att ett mer spirituellt närmande till nämnda frågor skulle kunna balansera dessa och bygga en mer holistisk/hållbar utveckling för framtiden, bla så i den finska folktron finns ett begrepp att allt är besjälat, vilket betyder att ens egna handlingar påverkar andra, vilket skapar en förståelse att allt är interdependent, i växelverkan, då kan en respekt inför allt uppkomma pga av att allt är levande.

I arbeten behandlas också transition/transformation helande relaterat till min egen process i gender korrektion ifrån man till kvinna, men i en inre form och i dialog med bla mina andra video arbeten Trans Am(2006) och A Song for a T(girl) 2010 som behandlar konstruktion av gender/identitet mer i en yttre formation och på ett medvetet plan, Älva del 1 och 2 kommunicerar mer med det undermedvetna och berör en större del, för det vi förnimmer/ser är endast en liten del av verkligheten. Tidigare har jag använt ytan, den lins baserad formen av medium som fotografi och video för att förstå de förändringar som sker mer i kroppslig/fysisk form, nu har jag varit intresserad av att undersöka hur medvetande/själ skapas igenom konstant arbete för att också utveckla personlighet/identitet och själ då de första åren av den här gender korrektions processen är väldigt koncentrerat på det yttre. För att gå igenom alla behandlingar/operationer och ingrepp har jag varit tvungen att lära mig mycket nya saker och bättre ta hand om kropp och själ.

Min intention har också varit att jobba med andliga frågor, då det bla varit helt tabu tex i England där jag studerat, vilket är underligt, då all form av holism meditation/yoga m.m. har gått mainstream i samhället, men behandlas inte mycket inom konstfältet. MIn ambition har varit sedan länge att jobba med frågor som inte kanske är så accepterade ännu bla med kön,sexuell orientation, friheten att forma sin identitet och nu senast om holistiska tendenser i samhället.

Som inledning berättar är mina arbeten komplexa i sin natur och hyser många olika frågeställningar, plan eller dimensioner. Jag försöker också skapa arbeten öppna och non linjära i format, då väldigt mycket i samhället är realtime eller reality baserad och för att publik själv skall kunna associera/tolka.

Dessutom kommunicerar arbeten trots min kosmopolitiska finskslovensktyska bakgrund med en finsk tradition, kalevala och berättandets magi och helande där tex en av mina släktingar nära Ilomantsi varit en runonlaulaja dit människor sökte sig för att få råd,läkning och stöd. Jag vill återknyta till en finsk tradition av berättande/narration men i nutid för framtiden och som hyser en komplex dynamik som för betraktaren in i ett associativt rum där de själva kan förnimma/beröras och erindra. Där är också viktigt att vi i Finland på bara nån generation har gått ifrån ett jordbrukar samhälle till ett högteknologiskt, där vill jag arbeta kreativt på att erbjuda/skapa ett förhållningssätt som balanserar människa-natur-teknologi.

Tanken har också varit att utveckla mitt konstnärliga arbete ifrån real time baserad arbeten bla skildrade i Trans Am 2006 och A Song for a Tgirl 2010 för att börja jobba med narration/berättande utifrån ett djupare plan som just kommunicerar med det undermedvetna och därför får en mer drömlik form eftersom mina nyare arbeten och kommande är dröm baserade,
där jag aktivt arbetat med dröm rum.

Tack AVEK(Heidi Tikka), Svenska Kulturfonden, Centralkommissionen för Konst, Eugene,Elisabeth och Birgit Nygrens stiftelse

KRISTER GRÅHN

[slide=1]

HISTORIA

I december år 1978 var den svåraste kölden i mannaminne och kölden fortsatte på många orter i Finland långt in i januari 1979. Krister Gråhn föddes på Åbo universitetscentralsjukhus den 13 januari. Det starkaste jordskalvet som registrerats i Finland skedde 17.2.1979 i Alajärvi i Österbotten. Gråhns föräldrar hade då redan flyttat till orten. Gråhn började vid sju månaders ålder i familjedagvård. Vid sju års ålder började han på första klassen i lågstadiet.

När Gråhn var 16 år bad han sin mamma ringa till gymnasiet i Alajärvi och meddela att pojken inte kommer. Till skolstarten var det två dagar. Gråhn bodde i Norra Österbotten i två år och studerade vid konstskolan i Limingo. Allt som behövdes fanns inom en omkrets av 400 meter.

När Gråhn bodde i Södra Karelen promenerade han minst tio kilometer om dagen. Imatra stads centrum finns bara på papperet, i praktiken var det fem kilometer mellan stadens tre centralorter. Gråhn blev färdig bildkonstnär från enheten för bildkonst vid yrkeshögskolan Etelä-Karjalan ammattikorkeakoulu år 2001.

En ny lag om skydd i arbete nr 7:38 antogs av riksdagen 23.8.2002. Samma dag flyttade Gråhn till Tammerfors. 4.10.2002 publicerade Helsingin Sanomat en artikel där det stod att det var brist på manliga stamceller och att donatorer efterlystes. Gråhn fick inte bli donator.

Våren 2005 återvände flyttfåglarna senare än vanligt. Från hösten 2005 till våren 2008 studerade Gråhn vid Bildkonstakademins avdelning för skulptur. År 2009 blev han konstmagister.

15.2.2009 hölls ett seminarium i Tammerfors, ”Työhyvinvoinnilla tulevaisuuteen – toimintamalleja työelämän murroksessa” (Välbefinnande i arbetslivet – verksamhetsmodeller i arbetslivets brytningsskede). Gråhn deltog inte. Gråhn har deltagit i bildkonstveckan i Mänttä och i De ungas utställning 2006 och 2009 samt medverkat i olika konstnärsgrupper och -konstellationer, senast med en utställning i Forum Box i december 2009.
Mellan åren 2003 och 2010 har Gråhn haft nio separatutställningar.

Sedan 2008 har Gråhn varit chefredaktör på tidningen 1/2 som föreningen Rajataide ger ut.
Gråhn är medlem i Finlands Skulptörsförbund.

Krister(at)kristergrahn.com

////// ////////// ///////////

////// ////////// ///////////

//// ///////// /////// //////////// //////// /////// ///////// ///////////////// ///// /////////// /////// /////// //////// ////////////////////// ///////// ////////////////// // /// //////// ////// ////////// //////// ///// /////// ////////////// ///////////// //////////// //////// // /////// ////// ////////////// /////////// //////// /////// /// //////// //// //////// ///////////// ///////////// //// ///////// //// ///////// //////// //// ////// //////// ///////////// //////// ////////// ////////////// ////////// //////////// //// //// //////// ///// /////////////

///////// ///////////// // ////// //// ////// ///////// // /////////// ///////// ///////// // //////// //////// ////////////// //// /////// // ///////// //////// //// ////// //// // /////// ////// ///////// /////////////// //// ///// //// ////// //////////// ///// // // //////// /// // ////// //////// ///////////// //////// ///////// /////// //// ////// /// /////////////// //////// // ////// /////// ////// //////////// /// ///// //// //// ////// ////// //// /// ///////// //// /////// /////// /////// ////// ////////// ///////// ////// // //////// ////// //////// ////// // /////// ///////////////// //////////////// //// //// ////// ////// //// //////

///////////////// // ////////////////// ////////////// //// // //////// /////////////// //// ///// ////// ////////////// /////////////// ////// //////////// ///// //////////////// //// /////// ////// ////// ///////// /////////// //////////// //////////// ///////////// /////////// ///////////////// ////// /////////// //// ////// //// //////// //////////////////// ////// ////// //////// // //////// ////// //// /////// //////// /////// /////// ////////// ////// // //////////////

///////////// /// /////////// ////////////// // /////////// ////////////// ///////// ///////// //////// //////// /////// //////// ///////// ////// ///// //// //// ////////// /////// /// //////// ///////// // ///// ///////// //////////// // ///////////// ////////////// /// /// ///////// ///////// ////// //////////// ////// /////////// ///// ///// //// //////// ////// ////// /////// //// /////// // ////////// /////////// ////// //////// ////////////// ////// //// ////// ///////// ////

//////////////////// //////////// ///////// //// ////////// ////////// // ///// ///////// //////////// ////////////////// /////////////// /// /// //////// //////// //////////////// /////////// // //////// ///// ///// //////////// // ////////// /////////// ////////////////// //////// //////// ////////// ////// /////// ///// ////////////////

//////////// ////// //////

////// ///////////
/////////////////////////
/////////////
///////////////////////////

UTOMSTÅENDE

[slide=1]

I Leena Nios utställning Utomstående närmas utanförskapet och igenkännandet genom alldagliga motiv och genom fysiska upplevelser. I det lilla galleriet finns stora konstverk – alldeles för stora för att betraktas på avstånd. Rummet tvingar betraktaren närmare och då framhävs det materiella i målningarna: tjockt med färg och tydliga penseldrag. Det kan hända att istället för konstverket ser betraktaren framför sig bara kluddmassa och tyget som skrapats fram. Närheten blir till avstånd när man inte kan skönja motivet.

Dialogen mellan närmande och fjärmande syns i motiven. Det finns alltid någonting i målningarna som skiljer betraktaren från målningen – glas, galler eller någon annan yta. Betraktaren är fysiskt nära tavlorna, men motivet – de utomstående och andra som är utan för – är icke nåbart eller åtminstone fjärran. Betraktaren blir en utomstående, en voyeur, när han försöker se bakom spjälor och galler. Utställningen för också ett samtal med stadsmiljön utanför. Galleriet och besökarna skiljs åt från förbipasserarna då gardinerna i fönstret plötsligt dras för. Betraktarens fysiska rum begränsas på samma sätt som målningarnas motiv skyddas för betraktarens blickar.

Även om Nios konstverk skiljer åt och fjärmar erbjuder de också möjligheter till närmande och igenkännande. Människan omgärdar sig med stängsel men hittar oftast en spricka eller öppning som man kan glutta in igenom. Gardinerna kan plötsligt dras ifrån, ljuset kan avslöja den gömda blicken. Genom akvarieglaset kan man skönja det som redan passerat. Ofta är det som reflekteras intressantare än det som finns bakom glaset. Det som finns i det fördolda kan vara vad som helst. Betraktaren uppmanas att se noggrant på sin omgivning, genom en
utomståendes ögon, för den alldagliga omgivningen är en oändlig källa till hemligheter.

Text Silvia Hosseini

Utställningen har erhållit understöd av Finska Kulturfondens Nylands regionalfond och Finska Konstföreningen.

Ytterligare information
Leena Nio
tfn 050-3738793
leena(at)leenanio.com
www.leenanio.com

SKUGGAN VID RANDEN AV VARJE ÖGONBLICK

[slide=1]

I bland kan man drömma om en människa som man inte sett på länge. Eller om
någon annars avlägsen, kanske redan död. I drömmen är den här människan starkt
närvarande, hon kommer tätt inpå, kan kanske röra vid dig, smeka, blotta sin kärlek.
Då den som drömmer vaknar känner hon sig varm och god. Småningom övergår
känslan i vemod; mötet var dock bara en dröm. Allt hände blott i den drömmandes
eget sinne.

En liknande odefinierad saknad kan också drömmen om en stor, okänd stad väcka.
Du har just anlänt och vill utforska den. Eller drömmen om det egna hemmet där du
plötsligt upptäcker ett nytt rum, och i det rummet kanske ett annat nytt rum (och så
vidare).

I mina verk sträver jag till att fånga den svagt störande känslan som de här dröm-
marna väcker. Längtan till något som icke är. Ett slags fantomvärk som föds i det
oföreniga mellan verkligheten och människans inre värld.

Ida Pimenoff (född 1977) är fotokonstnär, hemma i Helsingfors. Hon utexaminerades
från Konstindustriella högskolan år 2004. Hennes senaste separatutställning var
hösten 2006 på Fotogalleri Hippolyte i Helsingfors. Under de senaste åren har hon
också deltagit i flere grupputställningar i Finland och Frankrike.

www.idapimenoff.com

Jag vill tacka Konstsamfundet, Finska Kulturfonden och Centralkommissionen för
konst för understöd.

KÄNSLOR OCH RUM

[slide=1]

Utställningen bygges på små skulpturer, mestadels av trä och småa akvareller och tuchmålningar
på papper. Utom olika trä ingår till material till exempel papperpåse, aluminium och olika små växter.

Verk är som dagböcker, nuvarande stämningar och rum. Konstverken releteras i atmosfär och arkitektur
jag har levt. Sinnet i det nuvarande påverkar i form. Jag spelar i de här målningarna och skulpturerna
med perspektiv och erfarenhet om det. Trots den lilla storleken är alla konsverk monumentala.

Varje konstverk är dramatisk och berättelse-liknande situation. Varje verk kan läsas som en berättelse,
om man vill.

Tack till Centralkommissionen för konst och Kone stiftelse/herrgården Saari in denna sammanhang.

Ytterliga information från utställningen tel. 040 532 0787. Man kan läsa mera om tididigare
verk in addressen: www.villemakikoskela.fi

UNWELCOME

[slide=1]

Hur försvara sig, hindra det ondas anfall? Det ovälkomna från att ske och
komma närmare? Finns det något som förhindrar, som är tillräckligt, hur
klart bör budskapet vara; kom inte, rör inte, längre bort, nej? Djur, till
och med växter har skydd mot angripare. Människan behöver något större,
något artificiellt som efterliknar naturen, varnings- och skyddsåtgärder,
naglar, händer, tänder, gaddar till låns, till skydd.

Tack till Centralkommissionen för konst och Suomen Kulttuurirahasto

tfn.0407013701
www.erikaerre.com
erika.erre(at)gmail.com

OLLE ESSVIK

Olle Essvik är en konstnär som är verksam i Göteborg. Han har ställt ut i ett flertal länder, däribland kan nämnas Reykjaviks konstmuseum, The Louise T Blouin Institute i London, Embassy Gallery i Skottland samt Pixxelpoint i Slovenien. Han är även representerad och finns med i konstsamlingar i USA och Skottland. Olle har även deltagit med konstprojekt på bland annat Göteborgs biennalen, kulturfestivalen i Reykjavik, Istanbul biennalen samt Supermarket på kulturhuset i Stockholm. För mer info se: www.jimpalt.org

I denna utställning har Olle valt att arbeta med ett projekt som en svensk upptäcktsresande i Finland.
Utställningen är humoristisk och består av texter, objekt, filmer och bilder som han har samlat under sina finska upptäcktsresor. Projektet har pågått från och till i flera år. Residens i Åbo och Helsingfors har möjliggjort närmre studier av Finland. Det är nu dags att delge det finska folket hans upptäckter och äventyr under dessa resor.

Olle intresserar sig för den romantiska idén om upptäcktsresor som under tidigare sekel ofta varit mytomspunnet och förknippat med äventyr. Hur kan en sådan resa se ut 2010? Kan en plats vara unik och outforskad i en värld där kommunikation på olika plan likriktar samhällen och för oss allt närmre? Vad finns kvar att upptäcka?

Tasapaino – Jämvikten

[slide=1]

“Jämvikten i naturen” beror på miljön och miljön är ständigt stadd i förändring. Det är alltså bättre att föreställa sig naturen ständigt i förändringens ström – alltid på väg men når aldrig fram. Människans inblandning är bara ett sätt att förändra miljön och alltså även i vilken riktning vårt ekosystem utvecklas.

– Cassell´s Laws of Nature, James Trefil

Årstider

[slide=1]

Årstiderna i Norden bestäms långt av häftiga växlingar mellan ljus och mörker, kyla och värme. Efter en mörk höstvinter blir det småningom ljusare och vi börjar känna av ljuset både fysiskt och psykiskt redan i slutet av januari. Vi nordbor står i en medfödd förbindelse med naturen, vi registrerar utan att veta små tecken i stadens natur och marker och minimala spår av vårens eller höstens ankomst. Den ljusa vårhimlen i mars känns varje år lika överväldigande

Jag lade märke till att utöver vårens framskridande i naturen kunde man också följa med färgspelet i dagstidningens reklam. När snön äntligen smälte bort från gator och parker, smälte samtidigt det vita i reklamen. Och när gräsmattorna började grönska, grönskade också reklamen.

Jag tog vara på vårvinterns reklam från januari till april och med hjälp av en dokumentförstörare fick jag ett rent färgmaterial. Jag sorterade huvudfärgerna enligt månad och satte ihop ett konstverk som för tanken till vårens framskridande.

Elina Strandberg
elinastran(at)gmail.com
Tel. +358505648143

EN OAVBRUTEN JAMSESSION

[slide=1]

Hanna Saarikoski (f. 1978) målar störande. Hennes expressivitet låter sig inte begränsas av serietänkande eller ett upprepande av en igenkännbar stil. Målningarnas storlek och form varierar från en utställning till en annan. Hon målar både i olja och med akvarellfärg och behärskar båda teknikerna. Hon klarar av att variera olika stilar och resultatet motsvarar det som eftersträvats. Hon behandlar ytorna enligt motiv och resultatet kan se ut som flera olika konstnärers penseldrag i en och samma målning.

Saarikoski behandlar sina målningar som enskilda individer. Det som förenar är att hon söker sig mot gränssnitt. Det är ibland något mycket konkret, som ett fönster som delar rummet eller en reflektion i ett spegelglas. Ännu oftare är gränssnitt en fiktiv stund mellan livet och döden. Ett tillstånd eller en tid, och det odefinierbara i människans varande.

Saarikoski behandlar det allra mest personliga, det undermedvetna och minnen. Det är svårt att få ett grepp om stämningen i målningarna som är både barmhärtigt mild och samtidigt fylld av fasa. Döden tar sig konkret uttryck i konstverken på olika sätt. Den är dels ett sakta borttynande, att bara försvinna ur sikte, att fly. Å andra sidan innebär döden också befrielse.

Saarikoski återvinner olika betydelseskikt utan att låta sig skrämmas av risken för klichéer. Benrangelorkestern är ett motiv som funnits i många olika kontexter och Saarikoskis sätt att ta upp temat på nytt fungerar. I hennes konst är benrangelorkestern snarare en metafor för den döda människan än en symbol för döden. Döden är närvarande på ett mycket levande sätt. Målningarnas konkreta motiv är minnet i bildform. Man kan också betrakta benranglen som till exempel polare till populärmusikens legendariska stjärnor eller som gestalter ur en mexikansk ’fiesta de la muerte’ då man firar de döda.

Veikko Halmetoja

TATTOO WORKS

[slide=1]

Aku Korhonens och Samuli Nieminens glädjefylla samarbete fortsätter.
Den här gången flaggar vi för tatueringar och konstlåneri.
Kom och se hur bilden övergår till huden och du kan även själv pröva på tatuering. Du kan göra storartade fynd i vårt låneri som piggar upp den andliga atmosfären i ditt hem.
Vi erbjuder på tiotals nya, fina och glade verk.
Noggrannare tidtabeller från galleriet och även Aku och Samuli.

Aku: 0414630933
Samuli: 0503393658
Konstnärerna även I Myspace och Youtube

Bobʼs Your Uncle

[slide=1]

Utställningen Bobʼs Your Uncle består av konstnären Sigbjørn Bratlies (Norge) installationer,
samt foton och videoverk, som är gjorda i samarbete med fotografen Arne Langleite och
filmfotografen Askild Vik Edvardsen.

Utställningen består av en serie samordnade arbeten, som undersöker konceptet konstnären
som antihjälte.

Påverkad av populärkulturen – tecknade serier, film, TV och reklam, representerar utställningen dagens visuella kultur och reflekterar över den på oredans och förvirringens villkor. Det antiheroistiska perspektivet innebär beslag på ett visst typ av språk: trots att arbetena använder sig av billiga och lättsmälta sätt, som karaktäriserar nöjes- och reklamvärlden, försöker de ändå förmedla ett budskap.

Ibland handlar arbetena mera än någonting annat om kampen att vara begriplig och
meningsfull. Arbetena blickar också in i de tidiga konseptualisternas filosofiska frågor. Deras
intresse för semiotik och Saussures linkvistik behandlas med en humoristisk lättja eller
vanvördnad, som är typisk för tecknade serier och slapstick filmer. I huvudsak försöker arbetena både att representera och ge lingvistisk mening åt den oändliga strömmen av massmediabilder som omger oss idag.

Sigbjørn Bratlie
sbratlie(at)hotmail.com
www.sigbjornbratlie.com
Tel. +47 930 47 725

Made in Bangladesh

[slide=1]

JP Kaljonen (F.1976) är en konstnär som i sina verk har behandlat
beröringsytor mellan minoritets- majoritets- samt olika världskulturer. Hans utgångspunkter är begreppsliga och deras praktiska genomförande äger rum i samarbete med någon grupp som har ett förhållande till det ämne som behandlas.

Utställningen Made in Bangladesh i Galleri Huuto vid Femkanten består av fotografier och ett videoverk.

I fotografierna poserar fabriksarbetare från Bangladesh iklädda västerländska märkeskläder. Bildernas kompositioner samt bildvinklar efterliknar klädindustrins modebilder. Arbetarna, oftast unga flickor, identifierar sig i bilderna med sina uppfattningar av klädmodeller. Som sitt levebröd tillverkar de själva de ifrågavarande kläderna, men klär sig aldrig i dem. Kläderna fraktas genast då de är färdiga till väst, till exempel till Europa. Där presenterar en europeisk modell dem för lokala konsumenter i en omgivning som stöder försäljningen av kläderna. På detta sätt försvinner den människa som tillverkat kläderna, och frågorna om de omständigheter vari de tillverkats. Som en motpol till det föregående är serien av fotografier tagna i arbetarnas omedelbara vardagsomgivningar.

Utställningens videoverk följer klädernas färd från Bangladesh till den finländska modemarknaden. Där skildras hur kläderna förankras I nya omgivningar och människor. I videon klär sig även en proffsmodell som
varit Miss Finland i de kläder som arbetarna tillverkat i Bangladesh

Klädindustrin i Bangladesh är en sorts vilda östern för västerländska företag. För att förverkliga ett snabbt utbytbart mode producerar företagen där sina kläder för små kostnader och skattefritt. I utbyte för detta sysselsätter de lokala arbetare. Arbetsdagarna är långa, lönen dålig och arbetarna ges inte möjlighet att organisera sig I fackföreningar.

Fotoserien är förverkligad 2009 i Public Art workshopen Art can change life vid konstcentret Porapara i Chittagong, Bangladesh I samarbete med lokala arbetare. Videoverket är filmat 2010 i södra Europa.

Tack till Nylands konstkommission, Porapara Space for Artists, Avril Styrman, Satu Tuomisto och till alla de som varit modeller i bilderna.

För mera information kontakta jp(at)kaljonen.com

LÄJIEN SYNTY – ON THE ORIGIN OF HEAPS

[slide=1]