Galleria Huuto » Busen 2
HELIG

Gunzi Holmström
Helig
Galleri Huuto Busholmen, Busen 2
9.12–29.12 2017

Sankta Klara av Assisi.
Ditt namn är en blomma
som äts av en vacker giraff.
(Gunzi H 2017)

”Jag arbetar med oljefärger. Mitt tema är andlig mystik som jag uttrycker genom abstrakta och symboliska former. Jag inspireras av profeternas och helgonens uppenbarelser, men avsikten är inte att illustrera deras upplevelser. Istället använder jag kontemplation och bön för att nå egna inre visioner. Jag kombinerar universella strukturer och symboler i en begrundan över förhållandet mellan den synliga och osynliga världen. Det handlar om energier inte kan ses med blotta ögat men som trots det är en del av vår verklighet.

På utställningen visas också några dikter som är inspirerade av poesin inom den mystiska grenen av islam – sufismen.

Under arbetets gång har jag studerat olika mystiska traditioner. Jag har bekantat mig med kristna helgon såsom Hildegard af Bingen och Sankta Klara av Assisi, läst Simone Weil och Emmanuel Swedenborg och fördjupat mig i bildvärlden i den medeltida kyrkkonsten. ”

Gunzi Holmström är anträffbar i galleri Huuto söndagen den 10.12 och lördagen den 16.12. Hon bor och arbetar i Helsingfors och har under årens lopp visat sina arbeten i ett tjugotal länder. Magisterexamen tog hon 2006 på Valands konsthögskola i Göteborg.

TACK: Centret för konstfrämjande och Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse

Bildkonstnär Gunzi Holmström
Epost: gunholmstrom(at)gmail.com
Hemsida: www.gunholmstrom.com

BLACKOUT

Laura Vainikka
BLACKOUT
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
18.11. – 3.12.2017

    “Cutie,” he said, “I’m going to try to explain something to you. You’re the first robot who’s ever exhibited curiosity as to his own existence – and I think the first that’s really intelligent enough to understand the world outside. Here, come with me.”
    The robot rose erect smoothly and his thickly sponge-rubber soled feet made no noise as he followed Powell. The Earthman touched a button and a square section of the wall flickered aside. The thick, clear glass revealed space – star-speckled.
    “I’ve seen that in the observation ports in the engine room,” said Cutie.
    “I know,” said Powell. “What do you think it is?”
    “Exactly what it seems – a black material just beyond this glass that is spotted with little gleaming dots. I know that our director sends out beams to some of these dots, always to the same ones – and also that these dots shift and that the beams shift with them. That is all.”

    Isaac Asimov: Reason (1941)

På papper har jag tryckt stora mörka ytor, oljiga tryckfärglager som samlats ovanpå varandra. Jag har slipat metallskivor så att de liknar speglar, genom att sträva efter att uppnå reflektioner sträcker vi oss ytterom verkligheten som välver sig utanför oss. Pappret som brunnit ned till en hög aska har jag tryckt på nytt för att låta det bli synligt i en annan ordning. Det svarta sotavtrycket har jag använt som ett tecken på ljus.

Jag har tömt, fyllt i, söndrat och förenat ytor som förhåller sig till ljus och material på olika sätt. Jag vet inte vilken av dessa ger betraktaren mest, vilken minst.

När jag gjorde verken kom jag att fundera på om en kan se på världen på samma sätt som tidigare nämnd robot i novllen, tänka att allt bara är just det som det ser ut att vara.

Den svarta himlen som motiv, stjärnorna glänser, som punkter vilka reflekterar ljusstrålning. Kunde en tänka sig att det är allt.

Laura Vainikka (f. 1979 i Villmanstrand) är en bildkonstnär och konstgrafiker bosatt i huvudstadsregionen. Vainikka arbetar oftast med verk som består av rumsliga helheter. Hon granskar sådana marginalvillkor som ljus, bild och reflektion kan förutsätta. Vainikka är utexaminerad konstmagister år 2013 från Bildkonstakademin vid Konstuniversitet. Hennes verk finns bland annat i konstmuseerna i Björneborg och Jyväskylä samt i Statens bildkonstsamlingar. År 2017 var Vainikka nominerad för priset Kjell Nupen Memorial Grant.

Laura Vainikka
044 322 33 03
lauvai(at)yahoo.com
www.lauravainikka.wordpress.com

ForHidden

Yassine Khaled
ForHidden
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
28.10.-12.11.2017

Galleriet är öppet också på Alla helgons dag 4.11.2017 kl. 12-17.

ForHidden utforskar begreppet osynlig (eng. unseen) genom en serie konstverk som omfattar installationer, skulpturer och teckningar. ForHidden söker efter mångbottnade kopplingar mellan vår tid och den klassiska konsten, och fungerar som komplement till Yassine Khaleds långvariga projekt A Territory Under MaMa (2017).

Utställningens mest centrala konstverk, Love Me, är en 11 meter lång installation som besökaren kan gå in i och genom det frånkopplas från den omgivande utställningslokalen. Denna ’installationstunnel’ består av gardiner och vid tunnelns slut står en replik av statyn som föreställer Eirene, “fredens gudinna”, bärande ett barn på sin vänstra arm – Plutos, rikedomens gud i den antika grekiska mytologin. Den ursprungliga statyn utfördes av Kefisodotos den äldre och är en allegori för Plutos ökande välstånd och välmående under Fredens beskydd. Den utgjorde en gång i tiden en offentlig maning till det sunda förnuftet. Skulpturen och installationen i kombination skapar en surrealistisk vision som öppnar för flera mångbottnade frågor, framför allt då utställningens “Eirine” har en slöja för ansiktet.

Yassine Khaled arbetar interdisciplinärt med skulpturer, installationer, performanskonst, målningar och videokonst. I sin konst fokuserar han främst på en obalans mellan vissa människors makt och rikedom, och andras maktlöshet och fattigdom i vår globaliserade värld. Khaled strävar efter att visualisera maktförhållanden mellan individer som bland annat förorsakats av de allt större inkomstskillnader, sociokulturella skillnader, arbetsförhållanden och tillgången till utbildning — de villkor som bestämmer vars och ens nivå med avseende på välstånd och stabilitet. Khaled är född i Marocko där han också växte upp. I detta nu är han bosatt och verksam i Helsingfors. Denna geografiska och kulturella förändring har haft en uppenbar inverkan på hans konst.

Utställningen har vänligen beviljats understöd av Centret för konstfrämjande (genom bidrag för hyran för konstgalleriet.)

Kontaktinformation:
Yassine Khaled
tlf. 044 910 7659
yassinekhaled9(at)gmail.com
https://yassinekhaled9.wixsite.com/yassine

The Earth Is Not a Perfect Sphere

Crystal Bennes
The Earth Is Not a Perfect Sphere
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
7–22.10.2017

”Stuor-Oivi” (Stuorrahanoaivi), Enontekis kommun (68°40’57”N 22°44’45”E)
”Avasaksa” (Aavasaksa), Övertorneå kommun (66°23’52”N 23°43’31”E)
”Torneå” (Nedertorneå kyrka), Torneå (65°49’48”N 24°09’26”E)
”Puolakka” (Oravivuori), Korpilahti (61°55’36”N 25°32’01”E)
”Porlom II” (Tornberget), Lappträsk (60°42’17”N 26°00’12”E)
”Svartvira” (Svartviran), Pyttis (60°16’35”N 26°36’12”E)

Allt sedan den grekiske matematikern Eratosthenes omkring år 240 f.Kr. gjorde de första vetenskapliga beräkningarna av jordens radie har vetenskapsmän och matematiker försökt utveckla allt mer exakta modeller för att beräkna jordklotets form. The Earth Is Not A Perfect Sphere fungerar som en lins med vilken man kan undersöka hur progressionen tolkats under olika historiska perioder. Utgångspunkten är en av dessa modeller, Struves kedja, en triangelkedja som beräknades under 1800-talet och sträcker sig från Norge till Svarta havet, en sträcka på 2820 kilometer. I Finland följde kedjan delvis de mätningar som utförts av matematikern Pierre Maupertuis på 1730-talet. Franska vetenskapsakademin hade skickat Maupertuis till Finland för att utreda jordklotets exakta form.

Den ursprungliga kedjan bestod av 258 trianglar och 265 mätpunkter. Sedan år 2005 har kedjan ingått i Unescos världsarvslista men av de ursprungliga mätpunkterna har endast 34 skyddats.

I de mätningar som utfördes åren 1816–1855 av en grupp som leddes av den tyskfödda ryska astronomen Friedrich Georg Wilhelm Struve utredde man för första gången den exakta längden av ett längre meridiansegment. Med dessa mätningar lyckades man slå fast vår planets exakta storlek och form utgående från de mätningar Maupertuis utfört hundra år tidigare och vilka i sin tur bekräftade Newtons hypotes om att jordklotet är något plattare vid polerna och därmed inte ett perfekt sfäriskt klot. Dessa mätningar, som under 1800-talet varade i närmare fyrtio år, utförs idag med hjälp av GPS-satelliter inom loppet av några månader. I och med den tekniska utvecklingen är det arbete som Struve och hans team utförde idag tekniskt sett till ingen nytta, medan däremot dess kulturella betydelse kvarstår.

Under åren 2015–2016 reste konstnären till de sex mätpunkter som återstår av Struves kedja, allt från avlägsna hörn i Lappland till en liten ö ute i Finska viken.

Denna utställning omfattar analogt fotomaterial från resorna samt följande verk som uppstått som en reaktion:

The Earth is Not a Perfect Sphere –en samling keramiska jordklot som beskriver våra föränderliga uppfattningar om jordens form;

A Compendium of Progress –14 litografitryck som framställer de förändrade uppfattningarna om framsteg i det västerländska samhället från 570 f.Kr. till 2011 e.Kr.

Monuments to Anachronistic Progress – sex skulpturmodeller i granit som brutits i närheten av Struves mätpunkter för att hedra de numera onyttiga rönen av 39 års arbete.

Centret för konstfrämjande och Finska Konstföreningen har vänligen understött utställningen.

www.crystalbennes.com
hello(at)crystalbennes.com

FÅGELFÅNGAREN

Ella Tahkolahti:
FÅGELFÅNGAREN
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
16.9–1.10.2017

Fågelfångaren är en frihetsberövare som bluffar, bedrar och dödar. Fågelfångaren är en forskare som är intresserad av allt levande. En som observerar offrets reaktioner och rörelser, i naturen och i fångenskap. Finns fågelfångaren inuti oss eller utanför? Bor det en fågelfångare i oss alla, eller är det en utomstående som vi inte kan skydda oss emot?

Friheten är en känsla av att vara fri och självständig. Det är möjligheten att göra egna val och ta sig fram i världen. Ibland leder strävan efter frihet och nya öppna horisonter in i en återvändsgränd, man blir till ett byte för fågelfångaren.

Ella Tahkolahti (f.1981) är en bildkonstnär från Helsingfors. Tahkolahti utexaminerades från Bildkonstakademins avdelning för tid-rumskonst år 2010 och hon arbetar med installationer och performanskonst. Tahkolahti är intresserad av det verkliga och det fiktiva, av drömmar och realiteter, av förhållandet mellan yttre och inre. Av den konflikt som uppstår då verkligheten inte motsvarar perceptionen och drömmen inte går i uppfyllelse. Då drömmen som uppfyllts gör en fången och dödar. Då landskapet som öppnar sig från utsiktstornet känns fel.

Suomen Kulttuurirahasto, Centret för konstfrämjande, Svenska Kulturfonden samt Helsingin Kuvataidelukio har vänligen understött utställningen.

Närmare information:
ella.tahkolahti(at)gmail.com

The Essence of Koli – vårt nationallandskap i koncentrerad form

Harri Piispanen och Aleksi Jaakkola
The Essence of Koli – vårt nationallandskap i koncentrerad form
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
26.8–10.9.2017

Mitt i Finlands mest välbekanta nationallandskap strövar två män iklädda mörk kostym och kravatt. De är Harri Piispanen och Aleksi Jaakkola – Nationalromantikerna. Under detta namn förverkligar de två konstnärerna det de själva definierar som performativa upptäcktsresor. Resorna företas med den dignitet landskapet kräver, utan att glömma ett stänk av humor. Metodologiskt består dessa konstnärliga upptäcktsresor i att ströva runt i skogen i flera dagar iklädda kostym.

Landskapet är konkret medan nationallandskapet redan existerar som idé. Hur kan det immateriella överföras i konkret form? Hur känns det, vilken är dess doft eller smak? Kan nationallandskapet produktifieras? Får man skratta åt det? Och framför allt, vem tillhör landskapet?

Nu har Nationalromantikerna besökt Koli. Ur vår ikoniska nationalskatt uppstod under upptäcktsresan en ny slags landskapsbeskrivning: The Essence of Koli. Den utgör vårt nationallandskap i koncentrerad form, ett extrakt, en mirakeltinktur, ett luxuöst elixir. I den installation som uppförts i konstgalleriet kan man bekanta sig med själva upptäcktsresan samt med en flaska nationallandskap i koncentrat.

Mineraalilaboratorio Mila Oy och Lasismi har vänligen understött utställningen.

Harri Piispanen
050 5929766
harri.piispanen(at)gmail.com
http://harripiispanen.eu

Aleksi Jaakkola
040 5779750
aleksur(at)gmail.com
https://aleksijaakkola.com

Näktergalen och glasröret

Henna Aho
Näktergalen och glasröret
Galleri Huuto, Busen 2
5.8.-20.8.2017

En gång om dagen öppnades ett hål i muren som hölls öppet i ungefär en timme. Då klev jag ut och gick nerför backen till butiken. Efteråt kan jag inte längre uppfatta något annat väsentligt med att gå ut och vara utanför annat än att jag minns solens ljus, brännande klart. Och de osäkra stegen tillbaka uppför backen, tillbaka in bakom muren, in i grottan…. jag kallar det numera för en grotta. En fuktig grå plats som dominerades av ändlösa gångar och lysrörens sken.

Då jag talade lät det inte som vanligt, jag sjöng mina egna musikstycken, jag berättade historier utan någon trovärdig ordning i denna verklighet så som den uppfattas av människorna i den. Historierna var ändå sprängfyllda av betydelser och känslor, visserligen anonyma, för min förmåga att ens förstå mig på satser och syntax var inte ännu tillräckligt utvecklad. Nu i efterhand är inte språket ännu heller perfekt och felfritt, långt därifrån, men jag klarar redan av att säga fågel eller blomma eller glasrör.

Efter några månader, eller kanske var det år, upptäckte jag att man kunde andas genom muren. Det hände då när jag hittade glasröret inuti muren med ena ändan på min sida och den andra utanför muren. Till en början kunde jag inte använda röret, jag visste inte hur, men så småningom började jag blåsa i röret och efter det dra efter andan, vilket gjorde att jag andades.

Till slut upptäckte jag också näktergalen vars sång var långt mer välljudande än mina egna toner. Näktergalen lockade mig att säga meningar med orden i rätt ordningsföljd. När jag tänker på det nu i efterhand så var min boning… hur ska jag säga, den var inte en sund miljö men den fyllde de grundläggande behoven. Att sjunga, att andas.

Grottan står kvar uppe på backen. Jag tittar på den nerifrån, från butiken, med längtan i blicken, men det är inte längre min grotta. Jag har planterat blommor runtomkring den för att kamouflera den till en vanlig kulle. Jag har för vana att varje dag föra maskar och snäckor upp på kullen så näktergalen får något att äta.

Utställningen handlar om kriget mellan liv och död, och om livet som en som redan är död men ändå levande. När livsglädjen och hoppet getts bort/ tagits ifrån en, och kroppen, av kött och ben, bara fortsätter som förr i den vanliga verkligheten. Med åren har frågorna blivit lättare/mer komplicerade, men trots det finns det en grundläggande fråga bakom det hela, oföränderlig: när jag dör, hamnar jag då i helvetet.

Temat får sin konkreta form i metaforiska beskrivningar av hur det är att leva i ett sjukhus. Utställningen består av stora målningar fria från ramar. Jag har tagit bort dem från en struktur som domineras av räta vinklar. Om jag inte kan släppa den rigorösa kontrollen över mitt eget liv så kan jag åtminstone släppa mina arbeten fria. Länge leve de fritt hängande dukarna. Målningarna är huvudsakligen i akrylteknik men också kollage och tuschteckningar.

Henna Aho (f. 1977 i Åbo) är konstnär och konstpedagog. Hon har haft utställningar i bland annat Wäinö Aaltonens museum, Galleri Katariina, konstcentret Mältinranta, Galleri Aarni och Galleria Kone. Hennes konstverk finns i Wäinö Aaltonens museum samt i statens konstsamlingar. Henna Aho har examina från Åbo konstakademi samt Konstindustriella högskolan.

Henna Aho
henna.aho(at)gmail.com
www.hennaaho.wordpress.com

Att bli en människa

Virva Kanerva
Att bli en människa
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
15.7. – 30.7.2017

I fjol i augusti betraktade jag det stilla vattnet och förstod att gränsen mellan liv och död bara är som ytan på en trampolin som stått ute ett par vintrar. Med god tur kan du hoppa länge och ingenting händer. Du kan till och med slå några volter och falla vacklande omkull men du kommer alltid upp på benen igen. Men ibland händer det att du råkar stiga på just det sköra stället och innan du ens märkt det har du fallit igenom, du är på andra sidan. Pappa hade studsat på och redan länge varit oförsiktig fastän trampolinen stått ute i åratal. Det var bara god tur att bottnen gav efter nu först.
Det finns två slag av konstverk på utställningen. Den ena delen färdigställdes före augusti i fjol, de andra efteråt. Alla berättar dock om det säregna i att vara människa, sanningar bortom klichéerna, om kärlek, rädsla, sorg, hat och skam. Om döden och om att överleva. Hur är man en sann människa, hur ser det ut? Byggstenarna för mina konstverk är en kitschig nostalgi kryddad med influenser från populärkulturen, religionen, myter och sagor. I bakgrunden finns ett intresse för allt det vi tycker är nätt och näpet, det vi har lätt att komma nära, och varför.

Virva Kanerva (f. 1983) är en bildkonstnär bosatt och verksam i Lahtis. Hon samlar planlöst på gamla leksaker, prylar och möbler och bortförklarar det för sig själv med att hon behöver allt för konstens skull. Hon gör skulpturer, installationer och miljökonst från många slags material. Under den senaste tiden har hon gjort skulpturer av människoliknande djur och tagit intryck av motiv med Jungfru Maria.

Närmare information:
Virva Kanerva
040 771 1694
kanervavirva(at)gmail.com

2017 §

Ritva Larsson & Anne Lehtelä
2017 §
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
27.6 – 9.7.2017

Finland har genomgått många faser på vägen mot juridisk och samhällelig likvärdighet vad gäller mänskliga rättigheter som hänger samman med sexualitet och genusrelaterad mångfald. Homosexualitet avkriminaliserades år 1971 och ströks år 1981 ur klassifikationen av psykiatriska sjukdomar. Transpersoners juridiska rättigheter är trots det fortfarande inte på en acceptabel nivå. Ett stort framsteg på vägen mot mänskliga rättigheter var den jämlika äktenskapslagen som trädde i kraft den 1 mars 2017. Det har varit intressant men sorgligt att följa med lagstiftningsprocessen, allt från medborgarinitiativet och ett försök att upphäva lagen, tills det lagen slutligen trädde i kraft.

Samutställningen är en hyllning till likvärdigheten och de framsteg som gjorts, arbetet för människors lika värde, en hyllning till alla de människor som arbetat för saken och all den tid och möda de lagt ner. Och trots att par som älskar varandra är likvärdiga inför lagen från och med början av mars, oberoende av kön, är det viktigt att komma ihåg att världen inte är färdig än. Med vår utställning vill vi påminna om att det ännu är en god bit att vandra innan vi uppnått äkta jämlikhet mellan alla människor.

Ritva Larsson om sina konstverk:
I min utställning Grå år 2011 behandlade jag temat utanförskap med avseende på sexualitet och kön genom att utpekande markerat måla modellerna gråa. Avsikten var att med konstens medel behandla den undangömda mångfalden, det osynliga utanförskapet. I de konstverk jag ställer ut avbildar jag genom traditionella oljemålningar människor av många olika slag, olika slags parförhållanden mellan människor, eller kanske avsaknaden av ett parförhållande. Den uppnådda jämbördiga rätten att älska eller låta bli står i fokus. Då de mänskliga rättigheterna gör framsteg har också konstnären all orsak att fira det med målarkonstens medel.

Anne Lehtelä om sina konstverk:
I min konst letar jag efter ett svar på frågan om vad det innebär att vara en individ i denna vår värld och i vårt samhälle. Vem bestämmer reglerna, vem följer dem och, till syvende och sist, till vilket pris. Jag arbetar med begreppskonst och textuell installationskonst. Begrepp, ord och tecken skapar samstämmighet inom en grupp, samtidigt som de exkluderar, värderar och indelar i olika fack. Jag är intresserad av hur mänskliga rättigheter fullföljs i marginella grupper både på global och individuell nivå. Samma fenomen återkommer i samhället som ett kontinuum över tid och rör inte bara LGBT-personer utan också alla andra minoriteter. Det personliga är politiskt och det har varit tungt att bearbeta detta tema. För oss betyder allt detta så mycket mer än bara en utställning.

Ritva Larsson
ritvalarsson(a)gmail.com
www.ritvalarsson.net

Anne Lehtelä
anne.lehtela(a)gmail.com
https://annelehtela.com

whitecollarhose-penduluminterpretation

Thomas Rydberg
whitecollarhosependuluminterpretation
3.6.-18.6.2017
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2

Här är hela historien….
Konstnären ringer upp en spåkvinna på tv för att få personlig information för juni.
Spåkvinnan ”läser” sedan in frustrationen, ovissheten och de outtalade målsättningarna som blir till en projicering där de enskilda delarna glider samman. Hon ser konstnären som en aktiv del i en omvandling. Spåkvinnans svar består av en rad ord, till innehållet absurd och till formen osammanhängande – en intuitiv beskrivning av vad framtiden för med sig.

Svaret ger sedan utställningen dess namn.

Och trots det är anekdoten, hur underlig den än må verka, samtidigt belysande för hur Thomas Rydberg tillägnat sig intuition och kontextuell abstraktion – mekanismer som kommit att bli utmärkande för konstnärens senaste konstverk.
Grova, nästan tvära målardrag, skråmor och ull som lagts till av taktiska skäl ger upphov till ett livfullt kaos som ibland verkar övergå i kannibalgestalter med snarast voyeuristiska egenskaper. Rydbergs målningar verkar föreslå kraftfulla avslöjanden genom att lyfta fram skrik och villervalla. Mångfalden former och estetiska manér motarbetar all slags minimalistiska tendenser och flirtar med en lång expressionistisk tradition.

Rydbergs intuitiva konst är en omedelbar, ocensurerad, oombedd tolkning av en immateriell, störd och intensiv värld, en abstraktion av ett universum i extas, varken mer eller mindre. Besökarna får likt spåkvinnan göra en egen tolkning, som en subjektivt fragmentrisk och osammanhängande narrativ.

Ett särskilt omnämnande till Ishtar Maria, debitering 2,95 €/min.

Text: Nikos Doulos

Mera information:
Thomas Rydberg
puh: 040 700 99 88
thomaslmrydberg(a)gmail.com
www.thomasrydberg.com

These Foolish Things Remind Me Of You

Niina Lehtonen Braun
These Foolish Things Remind Me Of You
13.5. -28.5.2017
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2

Alla Galleria Huuto’s utställningar är öppna också Kristi himmelsfärds dag den 25 Maj 2017 med våra vanliga öppettider, välkommen!

Konstnärssamtal med Niina Lehtonen Braun och Elina Suoyrjö söndagen den 28 maj kl. 14

Question Love Answer

Ett rum fyllda med svar och lådor fyllda med förtrollning. Ett ord på varje låda för att hjälpa dig minnas och att fylla lådorna. Ord för att låsa upp dina minnen. Ord som låter oss lösa upp trassliga knutar, ett minne, en känsla, saker, dofter, landskap, alkohol, sånger, varelser, Jesus, situationer, grönsaker, skarfar, platser. I lådorna kan du ibland lämna svar på charmerande frågor, och då är det högst troligt att du redan gett ett svar. Att vara charmerande är ett sätt att utforska subjektiva frågor. Att ställa frågor är ett sätt att hitta sanningen. Snabbt märker du att det inte finns något trick eller fälla. Ingen kommer att skylla på dig när du väl är avslöjad. Det ligger ingen moral i att slå dig när du väl är naken. Du kan känna dig fri och du kan vara fri att känna efter hur det känns.

Denna utställning är en opera som engagerar ett flertal medel och verktyg. Det är en operativ plats där bekräftandet av känslor skänker lättnad, kanske även mod och tröst. Niina sade att eftersom allting är så absurt; för att älskade kan vara så nere att de förstör allting kan de inte vara någon något skyldiga. Och det behöver inte vara på detta sätt. Niina motsätter sig detta, motarbetar och revolterar med konsten, med självsäkerhet. Ilska blir till motstånd, glädje och rebelliskt uppror: “Glädje är inte någonting som föds ur intellektet utan ur det fysiska, ur känslan som öppnar kroppen för en smekning. Varken tro eller hopp men välgörenhet, för att uttrycka det på ett sätt som inte är mitt. Det är inte det desperata medvetandet som gör oss olyckliga, men den deprimerande effekten den har på vår empatiska kropp. Socialt lidande vänds till depression när det förslöar förmågan att bli smekt. Och öppenheten att ta emot en smekning är inte bara tillståndet för individuell lycka utan också för att göra uppror, för kollektiv autonomi och emancipation från lönearbete.“ (Bifo, ‘How do we explain depression to ourselves?’). I tider när skuld har blivit ondskan själv, när envar för bok över sitt liv, uppger till vem och vad du är skyldig meningen med ditt liv, blir detta en riskfylld operation, en stund av nakenhet och skamfylld sanning. Denna föreställning är en plats där du kan göra detta. Konstnären lättar på sin börda, det samma sker för envar som kommer för att se. Vid vernissagerna kommer konstnären vara nära dig och göra dig till föreställningens medförfattare. Föreställningen kommer öppna din kropp för en smekning..

Föreställningen kommer att avporträttera Niina, Leonard, Marnie, Tuomas, Kirsi, dig, mig… Porträtt av människor hänger överallt och kanske du känner igen ditt inre jag. Genomlevda situationer. Genomlevda känslor. Det finns aldrig en ensam känsla. De är inte kirurgiskt dissekerade för ett kuriosaskåp. Det finns alltid en berättelse, ett sammanhang, en verklighet. Känslor genomlevs inte i ett konceptuellt utrymme. Ta en titt på utrymmena där de finns: vad började på tunt linjerat filofax papper, som faller sig naturligt att förvalta själv, slingrande sig till stora öppna utrymmen bortom all euklidisk orsak. Jag menar det: ta en noggrann och uppmärksam titt på de större akvarellmålningarna. Föreställ dig dessa utrymmen. Utrymmena där figurerna, objekten, orden vistas. De påminner mig om de andliga utrymmen där Gauguins figurer vistas, där det verkliga och nuet är besmittat och suddigt av det osagda, den outtalade verkligheten som består av minnen och trauman som spontant påverkar det dagliga livet och avbryter vår känsla av autonomi. Vi är emotionella luffare och detta är ett utrymme där en kan bli emotionellt intelligent, där den komplexa interaktionen mellan känslor och verklighet blir förståelig.

Och målaren utforskar våghalsigt dessa outgrundliga utrymmen. Målningarna är ögonblicksbilder från dessa resor, avslöjande vykort som vi fått från obekväma, hemska, naiva, ledsna, sköra, skamfyllda, onda, foolish situationer som vi alla gått igenom under livets gång. Det är konsten att försonas som lever i konstnärens praktik. Hela vägen konfronteras många kristna värderingar i verken (kärlek, försoning, skuld, förlåtelse, medkänsla, ödmjukhet, skam, passion, nåd, tacksamhet), och i många verk kan en utläsa hur nära förknippade dessa värderingar är med dagliga situationer. Det blir klart att det inte kan dras en klar linje mellan värderingar och handlingar, vilket gör det helt omöjligt att vända sig bort från detta kulturarv. Konstnärens attityd färgas inte av kritiskt mod upptaget av distanserad analys. Snarare utforskas det pågående förenandet av dessa värderingar med ens samhälleliga liv. Hellre än att leta efter ablation handlar det om hur det där meningsskapande organet fungerar; hellre än att visa upp ateism, utforskar hon hur hon tror – att tro är att utöva – och kommer fram till att hennes tro är att tro på en mening.

På så sätt blir varje avbildad situation en sorts ikon och det finns en parallell mellan Lehtonen Brauns föreställningar och de rikt dekorerade ortodoxa och även de tidiga katolska kyrkorna. Men medan alla vill fira livet och önskar leva tillsammans, hämtar kyrkorna sina trosföreställningar ur en enda bok vars transcendenta ursprung inte kan ifrågasättas, medan det material som bildkonstnären baserar sin ikonografi på är de historier du har berättat för henne, sålunda en inneboende sanningskälla. Som svar på hennes frågor är vilket svar som helst sant. Varje svar är ett vittnesmål om en personlig historia som delats med henne. Varje svar är en grop på vår livslinje. Varje svar blir en källa till sanning. “I kristendomen finns en tyst ateismbakterie som ger målandet näring: bildkonstnären kan lätt bli indifferent till det religiösa subjekt hen är bemäktigad att representera. […] Modernt måleri börjar när människan inte längre lever sitt liv som essens, utan hellre som olycka. Det finns alltid ett fall, risken att falla, formen börjar berätta om olycka, inte längre om essensen“ (Gilles Deleuze, Francis Bacon, The Logic of Sensation). Konstnärens ursprungliga fråga bleknar bort, suddas ut till en mer allmän känsla för det utrymme där denna fråga finns, en abstrakt plats för mening och känslor.

Konstnären förvränger akvarellnivåerna med bläck, akryl, gouache för att få ett oändligt antal nyanser och skuggningar. Kombinerat med skärpan i fotografikollage, lever texter och figurer ett liv som stenar och glassplitter på marken under en oändlig marsch, faller sönder eller blir konturskarpa, blir övertäckta och återuppstår någon gång senare. Bildkonstnären handskas inte med sitt material som ett arkiv hon vill kontrollera. Hon talar om kompost. Och genom att lyssna på detta kan en inte komma ifrån den djupa och bitterljuva ironi som många enskilda bitar utstrålar, söndrar varje falsk känsla, avslöjar varje tillfredsställelse med ett hjärtligt skratt. Denna ironi gör att varje enskild sanning blir verklig, förankrar känslorna i våra kroppar medan varje svar blir mer öppet, blandas samman tills väggen blir det universum av tillfälligheter som vi är, vi delar och ifrågasätter.

Yves Mettler

Tack till Centret för konstfrämjande & Konestiftelsen som understött utställningen

Kontakt: info(a)niina-lehtonen-braun.com

Ich bin

Ich bin
Siiri Haarla
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
22.4.-7.5.2017

Alla Galleria Huuto’s utställningar är öppna också söndag den 30 April med våra vanliga öppettider.

Wer ins Ausland geht profitiert in jedem Fall,
aber wer so lang im Ausland gewesen ist wie wir,
darf nicht zurück gehen.

– Thomas Bernhard / Heldenplatz

–Thomas Bernhard / Heldenplatz

Utställningen handlar om rädslan som slits sönder, om att överträffa sig själv och den känsla av tomhet som oundvikligen följer. Livet utgör ett hinder på vägen mot förnöjelse, vilket också gäller för konsten – att sträva efter slutgiltiga, färdiga konstverk är analogt med dödslust. Att skapa bilder innebär att man accepterar verkligheten, ser det komediaktiga, svarar på livets allvar med ett svart skratt.

Den som målar blottar sig själv, avslöjar verkligheten, men förändrar samtidigt med verkligheten kanske sig själv? I det ögonblick man målar hopar sig erfarenheterna och blir till något komplext som kolliderar med det hägrande slutets klara sken framför oss, och allt blir enkelt. Jag önskar att målningarna kunde tävla med mötet med en levande människa. Jag önskar att jag med målningarna kunde visa vad det kan finnas, vad man kan tänka, men vad man inte kan se. Målningarna driver mig varje dag in i en kris, deras gränslösa betydelse och obegränsade obetydlighet, det som gör dem till individer, vars egen existens är allt som finns. En möjlighet att övervinna allt det som varit och förändra världen, en möjlighet som ständigt erbjuds att inte ta chansen, och den självklara likgiltigheten inför detta. Att uppleva är att lämna bakom sig tiden, att passera.

När man är utomlands ställs tiden på sin spets, det man förlorar, dödens närvaro; då man reser iväg är allt nytt utom det välbekanta man lämnat bakom sig, när man återvänder förlorar man sitt nya hem, allt det man har, bara för att upptäcka att det gamla inte finns kvar, ingen minns det som du, det gamla har förskjutits, glidit framåt på sin bana med flera hållplatser, till och med träden har grånat, ditt liv väntar på dig som en grytlapp som möglat i källaren. Att återvända till det du en gång lämnat bakom dig, en semesterresa till ditt gamla liv är som en möjlighet att efter döden stiga upp ur graven för en vecka, se på livet som det var.

Att måla är att betrakta sitt liv svischa förbi på drömmarnas filmrulle, upp bland molnen, till jetmotorernas muller och dån.

Siiri Haarla
siiri.haarla(a)gmail.com

HYDRA

Maija Tammi
HYDRA
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
1–16.4.2017

Utställningen är öppen också under påsken med våra vanliga öppettider.

Kurator Niccolò Fano

Hydra är början. Utställningen ingår i en större helhet av den finländska konstnären Maija Tammi (f.1985).

“Volontär 4 är död – kanske. Jag menar bara att Robert såg den dö på mikroskopskivan, men på något vis försvann hydran. Den finns ingenstans, syns varken med ett mikroskop eller en macrolins.” (Utdrag ur Tammis laboratorieanteckningar).

Utställningen presenterar det första resultatet av samarbetet mellan Tammi och Robert B. Silver, professor i biologi vid Syracuse University i USA. Hydror är små sötvattenspolyper, omkring 5–15 mm till storleken. De är mästare i regeneration och kan återskapa en hel individ utgående från en grupp celler. Hydror åldras inte heller. Utställningen fokuserar kring försöken, både lyckade och misslyckade, att hålla hydrorna vid liv och undersöka deras regenerationsprocess.

Hydra presenterar också en annan bild av odödligheten, eller snarare människans eskapistiska strävan att lura döden, genom människoliknande robotar, androider. I utställningar ingår fyra porträtt under titeln One of them is a human med tre androider och och en som sannolikt är människa.

I utställningen Hydra behandlar Tammi odödligheten, det eviga livet, och den moderna människans strävan att uppnå det. Utställningen är en fortsättning på Tammis föregående utställningshelhet White Rabbit Fever, som också kretsade kring tematiken liv, död och odödlighet.

Niccolò Fano, direktör för Galleria Matèria i Rom, har verkat som kurator för utställningen Hydra. Finska Kulturfonden har vänligen understött utställningen.

Niccolò Fano
contact(a)materiagallery.com
+39 333 524 7410

Maija Tammi
maija(a)maijatammi.com
+358 40 542 4655

Pilvi Ojala

Pilvi Ojala
11.–26.3.2017
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2

Min utställning består av tre slags konstverk. Även om min utställning rent tekniskt består av väldigt olika konstverk är den tanke- och erfarenhetsmässigt en enhetlig helhet. Jag har också alternerat då jag bearbetat konstverken och arbetat parallellt. Under arbetets gång märkte jag att jag tänkte mycket på mitt eget liv, på mig själv och bland annat känslan av skam, skuld och dåligt samvete. Jag tänkte också på alla de olika slags roller som vi bygger upp för att skydda oss själva och som vi förväntas följa.

Jag började först experimentera med tredimensionella bilder. Utifrån dessa konstverk föddes sedan händelser, scener, kulisser och rum som fantasin illustrerat. Mina konstverk är utförda i papp och papper och de har färglagts med akvarellfärg och färgpenna.
Jag ville också teckna med blyerts. Jag började arbeta på en teckning som tematiskt inspirerats av den medeltida kyrkokonsten, bland annat de romanska kyrkornas tympanon-skulpturer. Teckningen fick inte plats på ett ark så jag ökade bildytan med ett ark i taget. Den slutliga teckningen är två och en halv meter hög och två meter bred.

Den tredje delen i min utställning är en serie bestående av tio självporträtt. I bilderna har jag medvetet använt mig av samma min och bildvinkel för att konstverken skulle vara så uttalat deklarativa som möjligt. Arbetsprocessen var intressant eftersom man känner sitt eget ansikte mycket väl men samtidigt, då man tar sig tid att verkligen iaktta det, fjärmas man från ansiktet och det blir till något av en främmande mask.

Ett vänligt tack till Alfred Kordelins stiftelse för det understöd jag beviljats för utställningen.

Mera information:
pilvi.ojala(a)gmail.com
www.pilviojala.com

Naturkonstnärlig samling

Ulla-Mari Lindström
Naturkonstnärlig samling
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
18.2.-5.3.2017

”Naturkonstnärlig samling” är en studie som utgått från naturvetenskaperna och bildkonsten, ett fiktivt hybridherbarium. Studien består av delar av växter och djur som insamlats i naturen och därefter slumpmässigt sammanställts till kandidater för nya arter så att dessa utgör tänkbara strukturella beskrivningar för nya uttrycksformer.

En av de ständigt aktuella frågorna inom evolutionsbiologin är frågan om att det knappt alls finns några hybrider i fossila material. I naturen påträffas dock hybrider med jämna mellanrum och man vet att hybridiseringen är en central kraft som driver evolutionen framåt. Evolutionen har varken riktning eller mål, utan man tänker sig att det naturliga urvalet säkrar de dugligaste individernas överlevnad och att de i sinom tid fortsätter släktet. Då utvecklingen inom en art fortgår kan inte individerna längre para sig med likartade och en ny art uppstår.

Hybriderna är dock oftast sterila och kan inte fortplanta sig. De är dessutom ovanliga och därför också särskilt intressanta. De förändrar vår uppfattning om naturen och arterna och ifrågasätter våra gamla förstelnade uppfattningar om vad som är möjligt eller omöjligt. Vår egen art, Homo sapiens, har troligtvis utvecklats genom hybridisering.

Enligt hypotesen om måttliga störningar är arternas antal störst då det i naturen finns lagom med störningar, varken för många eller för få. Störningarna påverkar omständigheterna och kan främja hybridernas existensmöjligheter. Det naturliga urvalet fungerar bäst då individerna är olika, vilket hybriderna är. De är oftast större till storleken jämfört med sina förfäder, de är starkare, slugare och mer uppfinningsrika. Därför klarar de sig bättre.

Korsning, hybridisering eller blandning är inte bara en evolutionens nyck, en ren tillfällighet, utan den utgör också själva grunden för den kulturella evolutionen. Förmågan att kombinera, blanda och röra om är i bästa fall kreativitet och innovation, men i sämsta fall kaos och oreda. Och även om en stor del av blandningarna vore en livsoduglig röra kan oordningen möjliggöra de rätta omständigheterna för allt att förenas och kombineras på ett nytt, fördomsfritt sätt. Det är något vi både fruktar och samtidigt hoppas på.

Mina konstverk består av växt- och djurdelar som med hjälp av en grafikpress tryckts på tjockt poröst papper genom olika blandtekniker, samt genom att fotografera utgångsläget och de förslag som uppstått. Genom avtrycken har jag försökt efterlikna fossila strukturer och former och på så vis inkluderat tidsmässiga dimensioner.

Ulla-Mari Lindström är en i Kuopio bosatt konstnär som studerat måleri och fotografikonst vid Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam och utexaminerats år 1998. Lindström har också studerat fotografering vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors. Efter tolv år i Amsterdam flyttade hon år 2004 till Kuopio. Lindström har hållit privatutställningar samt deltagit i grupputställningar i Finland och utomlands. Hennes uttrycksmedel är foto- och videokonst och i sina senaste konstverk har hon arbetat med konstgrafiska medel och måleri. Den förenande faktorn i hennes arbeten är ofta humor.

Utställningen har fått stöd av Finska Kulturfondens Norra Savolax
regionalfond.

Ulla-Mari Lindström
um.lindstrom(at)gmail.com
+358 50 911 7518
www.ullamari.com

After Act On

Suvi Sysi, Roma Auskalnyte, Inma Herrera
After Act On
28.1. – 12.2.2017
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2

´AFTER ACT ON´ presenterar arbeten av konstnärerna Suvi Sysi, Roma Auskalnyte och Inma Herrera. Inom kontexten grafikkonst, performance och installationer presenterar projektet en serie arbeten som ifrågasätter betydelsen av arbete med beaktande av dess fysiska och psykiska dimensioner.

Fascinerad av frågetecknet som finns i njutningen och det obekväma som ingår i procedurerna att tillverka bilder och den fysiska utmaningen som grafiktillverkaren ställs inför, visar utsällningen hur principerna för grafikframställningsteknikerna härbärgerar metaforer som berättar om att det ännu finns ett behov att involvera och implicera kroppen, i en kontext där tidsödande sätt att producera är improduktivt och tidsslöseri. Hur långt kan en ta sitt eget arbete med kroppen, och hur materialiseras detta? Vad kan detta bidra till den pågående diskussionen om betydelsen av att använda traditionella tidsödande tekniker i teknologins tidevarv?

”CAUSED REFLECTION”
Suvi Sysi presenterar en installation och en pappersskulptur. Med dessa arbeten ifrågasätter Sysi var konst blir till. Är det i de ”faktiska” färdiga grafikbladen eller i processen som leder fram till dem? Med dessa arbeten öppnar konstnären konstskaparprocessen och ifrågasätter vikten av den. Dessa arbeten avbildar balansen mellan det som är färdigt och ofärdigt. Konstnären ifrågasätter även behovet av att ägna tid och förlita sig på upprepning vilket i dessa arbeten ses som en form av styrka som bådadera ger upphov till någonting oväntat.

“UNSTABLE GROUND”
Roma Auskalnytes arbeten fokuserar på det instabila och osäkra i att vara konstnär och det konstnärliga utövandet. Trycket och frustrationen förknippade med vem du ”anses vara” i och med att du är grafikkonstnär. Det har blivit en sammanhållen serie arbeten som hon började producera på våren. Till det som väcker intresse i dem är den fysiska processen som upplevs i grafiktillverkning: vad finns bakom grafiken och vad är grafiken. En annan del av verket analyseras förlusten av kontrollen när man gör mycket exakta och noggranna aktiviteter som det är fråga om i detta medium. Konstverken som hon kommer presentera är litografitryck och en performativ installation.

“TRANSITIONAL MAGNETISM”
Inma Herreras bidrag kretsar kring känslan av att beröra och behovet av att gripa tag med händerna. En utforskning av sätten att göra det taktila synligt, eller att tala om dess icke materiella och det osynliga utifrån ett mycket subtilt perspektiv, delarna ställer frågor om det svårgripbara, det är fråga om när det handlar om händernas avtryck och de magnetiska effekterna medan man jobbar med händerna. Inspirerad av Charles Bells uttalande ”hjärnan tar emot mer pålitlig information av handens beröring än av ögats bilder” ställer hon frågan om beröringen ger en signal till hjärnan att på ett annorlunda sätt processa informationen än när den kommer via ögat, därav driften att använda dem. Projektet presenteras i form av en installation som kombinerar grafik och olika element som relaterar till det som är grunden för etsningsteknikerna.

Mera information:

SUVI SYSI
suvimariasysi(a)gmail.com
www.suvimariasysi.com

INMA HERRERA
inma.herrera(a)yahoo.es
www.inma-herrera.com

ROMA AUSKALNYTE
r.auskalnyte(a)gmail.com
www.rauskalnyte.wixsite.com/roma

Roma Auskalnytes performance ”Unsolid Ground” på vernissagen 27.1.2017: https://vimeo.com/201423596

Life As It Flees

Rita Jokiranta
Life As It Flees
7/1-22/1/2017
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2

Life as It Flees är en mediainstallation med flera projektioner som handlar om dynamiken mellan bild, händelse och tolkning. Som en inspiration i arbetet har använts den italienska författaren Italo Calvinos novell The Adventure of a Photographer (L’avventura di un fotografo, 1970). Även verkets titel är hämtad ur novellen och den hänvisar till svårigheten att fånga det verkliga livet i bild.

…he too was one of those who pursue life as it flees, a hunter of the unattainable, like the takers of snapshots.
….
Perhaps true, total photography, he thought, is a pile of fragments of private images…
*

Verket har sammanställts likt ett pussel. Videon kan innehålla en berättelse men den kan ses endast som episodiska fragment som visar samtidigt olika händelser. Bilderna i verket är snabba reflektioner och flyktiga observationer från världen runt oss men de kan också uppfattas som sinnesstämningar.

För utställningens teknik står Jorma Saarikko/Pro AV Art Oy.

Rita Jokiranta är mediakonstnär och hon arbetar främst med video, foto, installation samt ljus och ljud. Hennes verk har visats i separat- och grupputställningar, screeningevents och filmfestivaler i Finland och andra länder i Norden och Europa.

Produktionen av verket har erhållit stöd från AVEK/Tuuli Penttinen-Lampisuo.
Konstnärens arbete har erhållit stöd från Svenska kulturfonden (2015, 2016) och Cité Internationale des Arts (2014).

Ytterligare information:
Rita Jokiranta 0400 722669
rita(a)ritajokiranta.com
www.ritajokiranta.com

* Italo Calvino © Giulio Einaudi editore s.p.a.
Translation William Weaver © Martin Secker & Warburg Ltd 1983

Rita Jokiranta: LIFE AS IT FLEES

Love Never Fails

Mammu och Pasi Rauhala
Love Never Fails
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
3.12.–18.12.2016

Galleria Huuto Busholmen har öppet på Självständighetsdagen 6.12.2016.

Med tiden blir vardagens rutiner och våra beteendemönster till trygga handlingssätt. År efter år läser vi samma tidning om morgnarna, i samma ställning. Vi intar våra måltider, vi grälar, vi tar illa upp och vi skrattar precis som vi alltid gjort. Och trots att vi är mycket olika sinsemellan har vi också mycket gemensamt. Vi delar samma värderingar och attityder. Ibland är det svårt att uppfatta skillnaden i ens egen och den andras åsikt. Tänker jag själv så här, eller har min relation till en annan människa format mina åsikter, format mig. När jag är någon annanstans beter jag mig annorlunda. I ett långt parförhållande suddas gränsen mellan mig och dig ut, alldeles som om en ny person uppstått, Vi?

I sina konstverk använder sig paret Rauhala av symbolik som hänger samman med finländska bröllopstraditioner. Utställningens namn Love Never Fails syftar på korinthierbrevet i Bibeln med en text som ofta läses vid bröllop. Texten syftar på kärlekens beständighet, kärleken som alltid finns. Kärleken människor emellan förefaller dock ofullkomlig, ibland också förgänglig. För att hålla kärleken vid liv krävs stora insatser. Vad är då kärlek, och vad är kanske åter det trygga vi vant oss vid? Är det kärlek att lita på den nya personen, på Oss, då de egna gränserna så småningom försvinner, och då vi står allra längst ifrån varandra.

Love Never Fails ingår i den större helheten Allt bär den som Mammu och Pasi Rauhala arbetat med sedan år 2013. Allt bär den dokumenterar vardagen och ombyggnadsarbetena med ett gammalt hus, båda iklädda bröllopsutstyrsel. Konstverket består av olika video- och fotoserier, installationer och performanser samt inspelningar av dessa. Olika delar av helheten har tidigare ställts ut på festivalen Paikkari Performance år 2013, Forum Box 2014, Riga Art Space i Lettland år 2016 och i Galleri Lappviken 2016.

Pasi Rauhala är en multimediakonstnär som ursprungligen utgått från installationskonst. Han använder sig av sensorer och modern teknologi och hans installationer uppstår först då åskådarna finns på plats. Pasi är konstmagister från Bildkonstakademins avdelning för tid-rumskonst år 2009 och från Konstindustriella högskolans avdelning för fotokonst år 2012. Under den senaste tiden har hans material och metoder bestått av rum, readymade, video- och fotokonst, installationer och performanskonst.

Mammu Rauhala tog sin examen i scenkonst år 2014 vid Metropolia. Hon har omfattande erfarenhet av att arbeta med människor inom det sociala området, vilket kommit att ge hennes konst en samhällskritisk särprägel. Mammu Rauhala arbetar med scen- och performanskonst samt urban konst både som självständig konstnär och inom gruppen Parasta Ennen (Bäst före).

Mammu Rauhala, www.mammu.fi , mammu(at)mammu.fi, tfn. 0442605234
Pasi Rauhala, www.pasirauhala.fi, pasi(at)pasirauhala.fi, tfn. 0456705236

Rule The World

Minna Suoniemi
Rule the World
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
12.11. – 27.11.2016

Att vara 15… Det känns ganska mycket, efter tre år är man 18.
Tre år e så lite 🙁

Rule the World är ett försök att känna efter hur det är att vara 15 år på 2010-talet. De utställda konstverken studerar tonårstiden, förhållandet mellan föräldrar och barn samt syskonskap. Jag gjorde konstverken tillsammans med ett 13- och 15-årigt syskonpar. 15-åringens gestalter och maskeringar fascinerar mig. Gestalterna är våldsamma och romantiska, de har vampyrbett, det finns tjusiga horrorgestalter och Disneyprinsessor. Genom förklädnaden kan man nå bortom vardagen, dess väntan och begränsningar fram till något meningsfullt, fruktansvärt vackert och beundrat. Kvar bakom masken finns osäkerheten och vardagen inom givna gränser som tidigare generationer dokumenterade i sina privata dagböcker. På bilderna i Instagram poserar en självsäker, beundrad och på något sätt skrämmande ung människa som drar till sig blickarna i de sociala mediernas värld och dominerar världen. Allt detta är en saga men samtidigt är det sant, en identitet som 15-åringen själv skapat och behärskar.

I’ve done this makeup thing for a year now. I want to say thanks to @mykie_ and @ellimacssfx. Because of their youtube videos I’ve found my way to do art. A year ago I was drawing on paper and I didn’t like it ‘cause I was bad at it. Now I’m only drawing on my face and I love it. And finally I can be proud and say #nofilter.

(citat Elsa, 15, Instagram)

Minna Suoniemi (f.1972) är en bildkonstnär från Helsingfors som arbetar med installationer och rörliga bilder. Hon är intresserad av störningar, fel och misstag, att göra något på ett annat sätt som möjligheter till att bryta normen, och med vilkas hjälp strukturer och modeller som kommit att uppfattas som naturliga kan synliggöras. I sina konstverk har hon behandlat kvinnobilden, maktförhållanden, familjen och moderskapet genom att komprimera sitt tema till ett visuellt minimalistiskt, men innehållsmässigt, mångskiktat uttryck. Hennes konstverk har kunnat ses på flera utställningar både i Finland och internationellt, bland annat på EMMA, Kiasma, Moskvas museum för modern konst och det nationella norska museet för fotokonst Preus museum. Suoniemi är ledamot i statens audiovisuella konstkommission och lektor vid institutionen för konst vid Aaltouniversitetet.

minnasuoniemi.com | minna.suoniemi@gmail.com | +358 50 3630449 | +358 50 4111906

http://www.av-arkki.fi/taiteilijat/minna-suoniemi/

http://www.av-arkki.fi/en/artists/minna-suoniemi_en/

Landskapsmaskinen

Pia Männikkö
Landskapsmaskinen
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
22.10. – 6.11.2016

Utgångspunkten för mitt sätt att arbeta är ofta människokroppen, dess rörelser och dimensioner. Jag är intresserad av den enskilda människans situation och hur vi iakttar vår omgivning. Jag inspireras också av naturfenomen och varierande skalor och proportioner. Det centrala för min arbetsprocess är att dokumentera tidsförloppet, samt hur konstverken tar form och förändras. Den kroppsliga kopplingen mellan åskådaren och mina konstverk betyder mycket för mig.

Landskapsmaskinen är släkt med den bakgrundsfond som rör sig horisontalt på en teater och de första animerade filmernas bakgrundsbilder där samma landskap återkommer om och om igen. Landskapsmaskinen som ständigt går vidare eftersträvar ett slags icke-plats, ett utrymme som egentligen kunde vara var som helst på vårt jordklot.

Pia Männikkö tog sin konstkandidatexemen år 2010 vid The Glasgow School of Art, avdelningen för skulptur och miljökonst, och år 2014 utexaminerades hon som konstmagister från Bildkonstakademins avdelning för skulptur. Männikkös material och redskap utgörs av allt från mångformiga vardagliga föremål, textilier och lera till foto- och videokonst. Hennes skulpturer och installationer har visats vid utställningar och konstevenemang i Finland och utomlands, bland annat vid konstveckan i Mänttä, OpenART-biennalen i Örebro, konstmuseerna i Rovaniemi och Lahtis, Armory Gallery i Sydney, och The Royal Scottish Academy i Edinburgh.

Tack för stödet: Centret för konstfrämjande (Taike)

Mer information:
Pia Männikkö
0405222543
piamannikko.com

Poem

Jonna Salonen
Dikt
1.10.-16.10.2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2

Ordet går längs med åkern, i metandet vid sjön eller i den mörka grandungen där jag sitter och lyssnar på kattugglans läte. Jag bär talet och orden med mig i naturen. Det kan vara vattenfladdermusen, aspen eller abborren som fastnar på kroken. På skogsstigen finns barr och trädrötter och om kvällarna flyger nattfjärilar mot fönstret vilka formar ord. Och jag vet att under vattnet finns en mört fastän jag inte ser den och dammen har alltid en botten.

Jag upplever orden som starka, därför är språket, ordet och talet starkt närvarande i bildskapandet. Jag handskas med och gestaltar via naturen ordens betydelse, talandet, skrivandet, förståelse av orden och benämnandet.

I naturen växer och härskar djur- och växtvärlden, sådant har intresserat mig genom livet och utgör min egen konstnärliga bakgrund och ger arbetet innehåll. Träbitar hittar jag också i naturen. Genom att med slidkniv eller mejsel tälja och snida träbiten övergår utgångspunkten i bildform.

Mer information:
Jonna Salonen, jonnamarika.salonen(at)gmail.com

Illuminations

Johanna Sipilä
Illuminations
10.9.-25.9.2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2

De utställda konstverken har växt fram på resor och under vistelser vid olika konstnärsresidens. Motiven och idéerna till konstverken föddes i Benin, Togo, Katalonien, Mexiko och Budapest, samt vid ratten då jag körde genom Nordamerika samt längs med kusterna på Balkanhalvön. Motiven hänför sig till människor och möten, känslan av att vara i rörelse på väg mot någonting, situationer av olika slag, att vara visuellt vidöppen av förvåning och förtjusning. På många resor har jag burit med mig Arthur Rimbauds Illuminations som också gett utställningen dess namn. Bokens titel baserar sig på engelskans begrepp för färgbilder, painted plates. Namnet kan också betyda inre upplysning, att lysas upp, eller kanske lite lekfullt att bli klok. Då man rör sig utanför den invanda vardagen, ständigt på resa, föds ofta nya små insikter som man bär med sig som en ledstjärna åtminstone för en viss tid. Att resa utan rädsla eller tvång får kärleken gentemot världen och människorna att växa, och vissa människor man mött under resan lämnar efter sig en stark prägel.

Utställningen omfattar teckningar och målningar både från olika residens liksom arbeten jag färdigställt i mitt arbetsrum utgående från anteckningar och minnen. I mina målningar har jag strävat efter att bevara en skissaktig känsla, en rätt begränsad färgpalett och en lätthet i materialen, allt sådant som är en nödvändighet då man är ute och reser.
 

DEPARTURE


Enough seen. The vision has been encountered in all
skies.
Enough had. Sounds of cities, in the evening, and in
sunlight, and always.
Enough known. The stations of life. –O Sounds and
Visions!
Departure amid new noise and affection!

(Arthur Rimbaud,
tolkad till engelska av John Ashbury)

Desirable Movement

Merja Hannikainen
Desirable Movement
20.8.-4.9.2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2

Videoinstallation, textbaserade verken

En demonstration i det offentliga rummet kräver deltagare som kan ta sig upp ur sängen. Inte alla har medel att göra det. Några protester och politiskt relevanta erfarenheter förblir därför osynliga och ohörda.

Installationen består av ett två-kanals videoverk och texter som behandlar ämnet. Protestens måltavla – fienden – erfars i en text baserad på Jean Genets texter.

I videoverket syns dansarna Noha Ramadan och Zoë Knights.

Information och pressbilder: Merja Hannikainen +358 50 5659469 / +49 1577 9387933 merja.hannikainen@gmail.com
Merja Hannikainens arbete har fått stöd av Finska Kulturfonden.

Information och pressbilder: Merja Hannikainen +358 50 5659469 / +49 1577 9387933 merja.hannikainen(at)gmail.com

Merja Hannikainens arbete har fått stöd av Finska Kulturfonden.

Collateral

Timo Wright
Collateral
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
30.7.-14.8. 2016

“Herren är sen till vrede och rik på kärlek.
Han förlåter synd och skuld
men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter
straffet för fädernas skuld drabba deras ättlingar
intill tredje och fjärde led.”

    Fjärde Moseboken, 14:18

Collateral Damage, ”De oundvikliga offren”.

Ballonger fyllda med koldioxid hänger som färggranna moln ovanför oss. Koldioxid
(CO2) är normalt luktfri, färglös och giftfri. Som ren gas tränger den undan syre och
kan kväva en människa. Gasen är också en av de mest betydelsefulla gaserna som på grund av människan värmer upp atmosfären kring jorden.

Collateral består av cirka 1000 olikfärgade ballonger fyllda med koldioxid. Ballongerna hänger neråt som en tät och jämn matta i taket.

Utgångspunkten för de här verken är tanken på våra barn, betalarna för misstagen vi gjort under vår tid. Ballonger är varje barns favoriter och glädjeämnen, nu hänger de hotfullt ovanför besökarna på utställningen. Verket erbjuder en känsla av kontrollerad fara för åskådaren. De vardagliga föremålen förenar en fara som vi människor åstadkommit, konkretiserade av båda av en omedelbar fara (samtidig frigörelse av koldioxiden i utställningsutrymmet) samt långvarig fara (våra konsumtionsvanors inverkan på klimatförändringen).

Tack:
Centret för konstfrämjande
Crowcon

Ytterligare information och pressfoton: Timo Wright +358 50 59 45 466 timo@timowright.com

Trosföreställningar

Kari Kärkkäinen
Trosföreställningar
Galleri Huuto Jätkäsaari, Jätkä 2
09.-24.07.2016

Kari Kärkkäinens (f.1962) utställning Trosföreställningar, en skulpturserie, förverkligades genom att han blev inspirerad av en bok om finsk folktro, Suomalainen kansanusko av docenten i religionsvetenskap Risto Pulkkinen. Där fanns trosföreställningar som skrek på att bli täljda. Verken är i större format, materialet i huvudsak trä och enligt tema naturligt framställda genom olika tekniker, resultat av tjugo års forskning i träets karaktär.

Vi finner dåtidens tro lite lustig och tycker att vi själva lever sannare. Men som Risto Pulkkinen i sin bok påpekar, den forntida jägaren trodde inte att skogen var påverkad av skogsväsen utan han visste. Således kommer en del av vårt vetande i framtiden också att påvisas som trosföreställningar, eftersom människan handlar efter sin tro.

Kari Kärkkäinen
050 5720956
ktkarkka(a)gmail.com

Strata

Alisa Javits
Strata
18.6.-3.7. 2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2

Galleria Huuto är stängd under midsommaren 24.-26.6.

Stratum, plural Strata, sedimentary rock layer bounded by two stratification planes, the latter being produced by visible changes in the grain size, texture, or other diagnostic features of the rocks above and below the plane. A stratum that is less than one centimetre (0.4 inch) in thickness is termed a lamina, whereas one greater than this thickness is a bed. See stratification.

Stratification, the layering that occurs in most sedimentary rocks and in those igneous rocks formed at the Earth’s surface, as from lava flows and volcanic fragmental deposits. The layers range from several millimetres to many metres in thickness and vary greatly in shape. Strata may range from thin sheets that cover many square kilometres to thick lenslike bodies that extend only a few metres laterally.

[http://global.britannica.com]

Likt jordmånen består människan av lager från olika skeden i livet. De olika avlagringarna består av små och stora händelser, handlingar och erfarenheter. Det undre skiktet påverkar det följande och tillsammans formar de människans yttre ytskikt och själva jaget. För att förklara den nuvarande formen måste man gå djupare och gräva fram det gömda, det undermedvetna eller det som finns gömt i minnets avlagringar.

Utställningen är glimtar av avlagringar.

Alisa Javits
www.alisajavits.fi
alisa.javits[a]gmail.com

Tack:
Centret för konstfrämjande och Jakomp Oy

Apans himmel

Milla Toivanen
APANS HIMMEL
25.5. – 12.6.2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2

Där står en liten flicka i sin stela klänning, två hovfröknar har knäböjt runt henne som om hela världen hade koncentrerat sig bara på henne. Flickan är allvarlig, även själv förstummad av sin ställning. På hennes hjässa sitter en liten apa.

Milla Toivanens (f. 1972) nyckelverk Förnuft och känslor i utställningen Apans himmel berättar mycket om vår tid, fastän det på samma gång är tidlöst. Kommenterar inte utan synliggör. Förebilden är tydlig, Velázquez Las Meninas Hovfröknar (1656). Milla Toivanens verk placerar sig naturligt in i målarkonstens långa tradition. Hon har tidigare målat mödrar och barn inspirerade av medeltida helgonskulpturer. Hennes verk har ändå inte något att göra med religiositet, snarare med djupa mänskliga upplevelser.

Milla Toivanen har blivit känd för sina närapå meditativa målningsavtryck som kännetecknas av en njugg färgpalett och tunna, genomskinliga färglager.
Denna gång har Toivanen med sin disciplinära metod velat frigöra sig från begränsningarna: hon har gett sig hän motivet styrd av intuitionen, med tillit till känslan, å andra sidan av upplevelsen. Det finns också utrymme för slumpen. Den frigjorda och lössläppta målningsstilen med dess färger och levande, ymniga färgytor visar en ny sida av den skickliga målaren. Även humorn glimtar till, som i namnverket Apans himmel 1 och 2.

Även i de nya verken hittas motiv som hon länge har arbetat med: talande apgestalter som stannar kvar i minnet, barn och änglar. I verken Överkänslig 1 och 2 är de stora apornas närvaro gripande. Den intensiva fokuseringen på ett avgränsat tema avslöjar något fördolt. I målningen De anklagades sal skapar de finkänsliga vita färgfläckarna känslan av en hinna eller glas mellan oss och schimpansen; ett litet effekttrick för att väcka stora frågor. Den återvänder också till frågan vem betraktar vem.

Även rundmagade barn- och änglagestalter upprepas i Toivanens verk. I verkparet Solen går upp och Solen går ned åtföljs förhoppning och ljus av dess motpol, mörkret som hotar täcka över allt annat. Hopp och misströstan vandrar hand i hand, som så ofta i Toivanens verk.

I en del av målningarna är gestalterna knappt igenkännbara: flickorna, gorillorna och änglarna är stiliserade till rena former och rytmer som i verken Reliken, Grottan samt Stolthet och fördom. Muren kan även finnas mellan människorna, men levande är den.

Det fysiska i konstnärens arbete, oljefärgens liv och rörelse är ännu närvarande i de upphängda verken.

Kirsikka Saari, manusförfattare

.
Milla Toivanen, milla.toivanen(at)gmail.com, 041-45 944 28

Hela detta vita rum

Emmi Tavela
Hela detta vita rum
7.5.-22.5.2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2

Det vita rummet är den plats där jag befinner mig när jag målar. I arbetsrummet och när jag målar är jag mer öppen och blottad är någon annan stans. Naken, men i säkerhet, gömd från allt och alla. Det vita rummet är för mig en fysisk och psykisk plats, ett andligt tillstånd. Låter knappt någon komma dit. Om jag låter någon komma, så täcker jag för och gömmer det som jag inte vill visa. Det vita rummet är min hemlighet.

På utställningen finns färdiga arbeten. Processen bakom utställningen förblir en hemlighet. För mig blir hela detta vita rum, av nåd, rörelse och ett famlande kring dragande av konturer.

Fastän min utställning är om en mycket personlig situation, hoppas jag den öppnar sig för åskådaren som deltagare, och blir ett event genom djupare ögonkontakt och skapar dialog mellan åskådaren och verken. Hela detta vita rum består av sådant som är gömt, framför och bakom – i målningarna.

Utställningen har fått understöd av Centret för konstfrämjande.

Emmi Tavela
tel +358 443331391
emmisata(a)hotmail.com

Målningar

Salla Laurinolli
Målningar
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
14.4. – 1.5.2016

Galleriet är öppet tills första maj även på måndagarna kl. 12 – 17
Utställningen är öppen även 30.4. och 1.5.
Konstnärsmöte 1.5. kl. 15-17

Utställningen är öppen även 30.4 och 1.5
Träff med konstnären 1.5 kl. 15­17

Mitt konstnärliga arbete baserar sig på iakttagelser och upplevelser och reflektioner över dessa i målningsprocessen. En väsentlig del av processen är observationsplatsen, den konkreta utgångspunkten för mina verk. Sommaren 2015 i Tornedalen började jag arbetet vars utgångspunkter har anknytning till mätpunkterna för Struves gradmätningskedja.

Var är jag och hurdan är den värld jag lever i?
Dessa frågor har man för vart århundrade med utvecklandet av gradmätningskedjan kunnat besvara allt mer konkret och noggrant. Med satellittid ser människan en telefon på kartan, på ett ställe där en boll blinkar, den som lämnat sitt hem ser var livet i denna stund är. Och i samma värld, i en annan verklighet följer bildkonstnären med näsan fast i rutan fotspåren av Struves expedition, vandrar och klättrar, forskar och arbetar. Här är jag och ditåt tittar jag, konkret. Men var är jag och hurdan är den värld där jag lever?

Mitt måleriska organiserande av världsordningen som föds av betydande upplevelser, följer nu på förhand bestämda koordinater. Historien skapar en betydelse för observationerna och observationerna är som punkter färdigt på kartan. Att erövra plats är väsentligt, rörelse och uppehåll. Efter uppehållet fortsätter jagrörelsen i arbetsprocessen, bortåt. Observationen fjärmas mot upplevelsen, målarens rörelse förflyttas till duken.
Här är jag i världen, mellan dig och dina observationer.

Den tyskfödde astronomen Friedrich George Wilhelm Struve (1793­1864) beslöt med hjälp av
triangelmätningar under förra delen av 1800­talet närmare utreda jordklotets storlek och form. Jordklotet hade bevisats vara rund på 1500­talet, men redan Isaac Newton antog på 1600­talet att jordklotet ändå var lite platt vid polerna. Under nästa århundrade hade forskare resta till Lappland (Maupertuis) och Peru påvisat att teorin var rätt. Tack vare fransmannen Maupertuis resebilder förekom sländor, älvor, terminologi i Pello-området och tornedalsrosen även i europeisk diktning under 1700­1800­talet.

De triangelkedjemätningar som kallas Struves meridianbåge påbörjades år 1816 och slutfördes år 1855. Kedjan består av 258 bastrianglar och 265 baspunkter. Den nordligaste punkten finns i Norge nära Hammerfest och den sydligaste i närheten av Svarta havet i Ukraina.
http://www.maanmittauslaitos.fi/toiminta/organisaatio/historia/struven­ketju, http://www.maupertuis.fi/

Tack!
Finska Kulturfondens Tavastlands regionalfond
Centret för konstfrämjande/ Tavastlands konstkommission

Bildkonstnär Salla Laurinolli (f.1976) bor och verkar i Tavastehus.

salla.laurinolli(a)gmail.com
www.sallalaurinolli.com

Störtdykning

Simo Ripatti
Störtdykning
26.3. – 10.4. 2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2

Under påsken är galleriet öppet normalt (stängt på måndag som vanligt).

Störtdykning är ett rumsligt verk som grundar sig på det ögonblick då vi själva inte mera kan påverka vad som händer härnäst. Vad tänker vi då? Vi reagerar innan reaktionen når hjärnan, reflexen är snabb och automatisk.

Min stil är ganska avklädd, tyst och sparsmakad och konstverkens påverkan grundar sig på det diskreta och delvis på det oväntade. När det lyckas, svarar inte det anspråkslösa och det mycket enkla konstverket på frågor och ställer inte dem ens, utan fastställer området där vi kan ställa frågorna. Verkets anspråkslöshet tvingar oss att stanna upp och begrunda vad verket ifråga egentligen är. Som bäst kan verket öppna nya betydelser för åskådaren och visa hur mycket hon har tänkt på temat eller hur mycket det intresserar henne. Effektiviteten i mina verk framträder just i enkelheten och i det diskreta. Mina verk är sammankopplade med sitt ursprung, vilket ger utrymme för åskådarens tolkning.

Utställningen har fått understöd av:
Suomen Kulttuurirahasto
Statens visuella konstkommission
Centret för konstfrämjande Tavastlands konstkommission

Simo Ripatti
050-5819775
ripattisimo(a)gmail.com
http://simoripatti.com/

Grupp OOO

Grupp OOO
Kaarina Haka, Tapani Hyypiä, Maaria Märkälä, Maaria Oikarinen, Matti Rantanen, Panu Ruotsalo, Mia Saharla
5.3. – 20.3.2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1 och Busen 2

Vi målar med alla våra sinnen, minnen och känslor. Målandet är en fri plats, ett rum, en kontinent och en galax. Vad som helst kan hända. Det abstrakta upphäver gränser och lagar i den synliga världen. Färg exploderar. Vi skapar harmonier. En målning talar i tungor, vi springer över dukarna. Vi skriver ögonblicksbilder med tunn och tjock målfärg. Vi täljer färg, skrapar bort den. Vi låter de vidsträckta rörelserna föra oss. Vi är millimeters noggranna och maniskt frenetiska.

Impulsen att måla kan komma från ett fluorgult trafikmärke, gamla c-kassetters serpentinband, en byggarbetsplats, en storm, en avokado till frukost. Snöblindhet. Konsthistoriens årtusenden.

Grupp OOO föddes ur samtal kring målande, runt målande, med fokus på det abstrakta och dess betydelse för varje konstnär. Gruppens konstnärer närmar sig målandet på sitt eget sätt, balanserande på kanten och vid kärnan i det abstrakta, sammanför målandets nödvändighet och en målnings förmåga att tala utan ord. När bildreferensen försvinner i en målning accentueras gester, färg och känsla. Det måste göras. Det är viktigt. Målandet har inget slut och det som är målat har heller inget slut. Vad vi ser och inte ser. Vad vi känner, andas och smakar. Vilka färger är det?

Kaarina Haka
”Mina verk är en installation som leker med linjer och består av nät, ståltråd och skuggor.”

Tapani Hyypiä
”Ett irrande av ett trött sinne, en upplevelse av en gammal tavla eller observationer i naturen ger starten, som av en slump. Oftast räcker bara lusten att sprida ut färgen, förundras hur två tillsammans är mera än de två.

Maaria Märkälä
”Jag testar det abstraktas gränser i Georg Baselitzs anda.”

Maaria Oikarinen
”Mina stora målningar refererar till förintelsen och till konflikten mellan Israel och Palestina. Teman som dök upp när jag studerade i Jerusalem våren 2015.”

Panu Ruotsalo
”Jag bygger broar mellan den föreställande och det abstrakta uttryckssättet, jag försöker förklara varför det abstrakta är ett mera exakt sätt att berätta än det föreställande. För mig.

Mia Saharla
”Mina målningar är collage av observationer och skisser. Mitt mål är att närma mig målandet utan strikta regler och ramar, bortom klara visuella referenser.”

Matti Rantanen
”Med mina målningar har jag velat, utifrån en tvådimensionell yta, skapa en illusion av det tredimensionella med det abstrakta bildspråkets medel”

Revisiting Unknown Places

Maria Pääkkönen
Revisiting Unknown Places
13 – 28 februari 2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2

Jag kommer inte ihåg var platsen var. Jag är inte helt säker på att den faktiskt finns eller om jag sett den i drömmen eller på bio eller bara föreställt mig platsen. Jag kommer inte exakt ihåg när jag varit där. Jag var barn då och det är redan länge sedan. Kommer inte ihåg hur jag kom dit och hur jag kom därifrån. Jag kommer ihåg hur det såg ut och hur det kändes att vara där. Kommer ihåg de höga granarna vid utkanten av gläntan. Minns stenblocken, som reste sig upp mot himlen. Jag kommer ihåg tystnaden. Det var kanske höst eller tidig vår, en vindstilla molnig dag. Himlen var klar och vit. Kommer ihåg hur jorden doftade. Kommer och kommer inte ihåg. Bilden har bleknat i kanterna som en överexponerad film. Sådan har platsen alltid varit. Jag litar inte på minnet.

När jag tecknar i mitt arbetsrum börjar jag tänka på Platsen. Tecknar i timmar. Lyssnar på det monotona ljudet av rytmen från blyertspennan och stirrar framåt på det långsamt skönjbara gråa. Ser och ser inte.

Det hänger en smutsig presenning på en gren. Känner en lust att vidröra tyget. Lägger ner pennan, fingrarna vidrör. Det är bara graffiti på slät yta, smuts på fingertopparna, en mörk silveröppning där jag återigen försöker få en glimt av det försvinnande landskapet. Dörren stängs. En ögonblick är jag säker på att inte ha inbillat mig. Ett ögonblick var jag säker på att jag mindes rätt.

Maria Pääkkönen (f.1988) är en bildkonstnär i Helsingfors som långsamt bygger upp sina processartade verk. Hon granskar fysiska rum och sinnesstämningar, perception och minnen och den bräckliga gränsen mellan dem.

Utställningen har fått understöd av Centret för konstfrämjande.

www.mariapaakkonen.com
mariapkknen(a)gmail.com
+358443029560

Målningar

Simo Mantere
Maalauksia / Paintings
21.1. – 7.2. 2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2

På separatutställningen Målningar / Paintings på Galleria Huuto Busholmen 2 visas mina nyaste målningar.

Mina målningar är målfärg som jag brett ut på duken på olika sätt. Mina målningar består av färg, form, spår, lager och ordning. Jag har dels målat och lagt till spår på duken, dels dolt eller torkat bort en del av färgytan.

Under målningsprocessen har jag börjat fundera på hur minnen lagras, hur en del minnen är inkapslade i kroppen, gömda djupt i det undermedvetna eller helt och hållet bortsopade. Mitt konstnärliga arbete handlar om att lämna egna spår i världen och erfarenheten av att existera.

Simo Mantere är en bildkonstnär som bor och arbetar i Helsingfors. Utställningen på Galleri Huuto Busholmen 2 är Manteres sjätte separatutställning. Mantere har deltagit i sam- och grupputställningar i Finland och utomlands.

Ytterligare information:
simo.mantere(a)luukku.com
http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/3572

BLACKOUT

Laura Lilja
BLACKOUT
2.1.-17.1.2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2

SVART är den mörkaste av alla färger. Svart är avsaknaden av alla färger men också en fullständig kombination av många färgpigment. Det är en akromatisk färg, alltså en färg utan färg eller nyans. Färgen svart förknippas i allmänhet med sorg och död men också med makt och styrka. Svart är en färg som bestämmer färger och gör dem klarare.

FLAGGAN är en symbol för stater, organisationer, samfund och andra grupper.

Laura Lilja (1975) undersöker betydelser av olika material och maktstrukturer i samhället.

Utställningen har fått understöd av Centret för konstfrämjande.

På trettondagen den 6. januari är utställningen öppen.

Ytterligare information:
laura(at)lauralilja.net
tfn 044 2919 119
www.lauralilja.net

Wunderkammer

WUNDERKAMMER
KURATOR: VILLE LAAKSONEN
Galleria Huuto – Busholmen
5.12.2015 – 20.12.2015
På Självständighetsdagen 6.12. Huuto Busholmen är öppen normalt kl. 12-17.

KONSTNÄRER:
ANNA HYRKKÄNEN
ALISA JAVITS
ANNA-LIISA KANKAANMÄKI
MAIPPI KETOLA
NINNI JA TUOMAS KORKALO
KRISTIINA LJOKKOI
PETRA MARTINEZ
LEENA PUKKI
ANSSI PULKKINEN
ELINA RANTASUO JA LAURI AINALA
OUTI TURPEINEN

Wunderkammer är en grupputställning av curator Ville Laaksonen, som organiseras på Galleria Huuto Busholmen i gallerierna Bus 1, Bus 2 och Lillbusen 5.12. – 20.12. 2015. Utställningen fokuserar på att uppleva känslan av mirakel av samtida konst. De 13 konstnärer som presenteras har valts ut från mer än 150 sökande efter en öppen inbjudan. Konstnärernas verk bildar ett Kuriosakabinett.

Wunderkammer är en studie av ett mikrokosmos i ett mänskligt sinne. Den fungerar som en nyckel till flera sensoriska upplevelser mellan den imaginära och den verkliga världen.

Galleria Huuto – Busholmen
Stillahavsgatan 6, 00220, Helsingfors

KONTAKT:
Ville Laaksonen
ville.laaksonen(at)gmail.com
+358-50-3537071

http://www.ihmekammio.com

I HELSINGFORS

Pauliina Turakka Purhonen
I HELSINGFORS
14.11.-29.11.2015
Galleria Huuto Busholmen, med Kalle Turakka Purhonen

Hej, Helsingfors!

Jag är duktig på att gå vilse. I vardagen finns knapert med tid till det, mest går jag bara till jobbet via förskolan och hem igen i samma spår. Sticker mig in i ett galleri emellanåt. Min uppfattning om denna ljuvliga stad är rätt torftig.

Jag bad några särskilda människor att visa mig ett fint ställe i stan, där de trivs. Så tar vi oss dit och jag ritar både vännen och stället. Ibland går det åt skogen förstås, men försöker ta det med ro, bara vara, lite vilse i bilden. Och så händer det ju att jag får känslan av att ha grepp om både motivet och kritorna.

Ett stort tack till mina guider!

Utställningen har fått understöd av:
Greta och William Lehtinen Stiftelse
Alfred Kordelin Stiftelse
Centret för konstfrämjande

Bild: Pekka Rantakari

Landsvägen sjunger/ vandraren vandrar/ inget sker två gånger

Linda Roschier
Landsvägen sjunger/ vandraren vandrar/ inget sker två gånger
Galleria Huuto – Busen 2
24.10.- 8.11.2015

Jag är

Ett berg sjudande av liv
bäckar som porlar ner för mina skuldror
fåglar flygande från träd till träd

Växter stiger upp från mina lemmar
aningar om skog fladdrar till i mitt ansikte
Och platsen för mitt hjärta är mitt ibland träden

Jag öppnar de skälvande lagren av vävnad
jag anländer till ett nytt landskap

Utsidan ritar insidan
Mitt innersta skriver fram världen

Och slutligen brister mina celler ut i sång:

Jag klättrar
Och kommer över
Schh

Till glädje för alla varelser
Till glädje för alla varelser
Till glädje för alla varelser

Du är

Ett berg sjudande av liv
Bäckar som porlar ner för dina skuldror
fåglar flygande från träd till träd

Växter stiger upp från dina lemmar
Aningar om skog fladdrar till i ditt ansikte
Och platsen för ditt hjärta är mitt ibland träden

Du öppnar de skälvande lagren av vävnad
du anländer till ett nytt landskap

Utsidan ritar insidan
Ditt innersta skriver fram världen

Och slutligen brister dina celler ut i sång.

    Ytterligare information: linda.roschier(at)gmail.com/ +358405398552
Flis Holland

Flis Holland
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
3.–18.10.2015

Flis Holland bygger installationer av minsta möjliga material. Den strama enkelheten ger en felaktig bild av det komplexa och utmanande innehållet. Miniatyrmodellerna är fotograferade och förevisas i en tittlåda, både för att ta åskådarna till platser de aldrig besökt, och för att ifrågasätta åskådarens läge och position i galleriet.

Utgångspunkten för arbetet är reflektioner hur man verbaliserar ett trauma, svårigheten att beskriva en händelse åt någon som inte var där. Men försöket att föra fram två olika synvinklar, plats och tid är dömt att misslyckas. Hollands arbeten tar ett steg bakåt, fokuserar mera på en önskan än på slutprodukten, och på strukturen i kommunikationsprocessen.

För utställningen på Galleri Huuto Busholmen har Holland byggt och bearbetat en miniatyrmodell av utrymmet i Bus 2:an. Vid en första anblick förefaller det som den provisoriska väggen, som markerar utställningsutrymmena, är borttagen och galleriet är återställt till sitt ursprungliga skick. Vid en närmare titt avslöjas att pelarhallen i sig är en fabrikation, väggarna finns, men med speglar. Det är svårare för åskådaren att exakt definiera utställningen med den egna närvaron som både fördubblas och försvinner. Ännu mer komplicerat blir det av minnesmärken till en yttre händelse, fakta som bara lätt tangeras.

Flis Holland är doktorand vid Bildkonstakademin. Hon har fått understöd av Koneen säätiö och Centret för konstfrämjande.

www.flisholland.fi

Den övergivna byn

Hanna Koikkalainen and Anne-Mari Kivimäki
Den övergivna byn
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2 och Lillbusen
12. – 27.9.2015

KLINGANDE FOTOUTSTÄLLNING DYKER IN I SUISTAMO

Turnéutställningen når nästa gång Galleria Huuto på Busholmen
 
Helsingforslokaliserade Galleria Huutos besökare får i september bekanta sig med byn Suistamo som finns i det ryska Karelen, med byns historia och nutid via Anne-Mari Kivimäkis musik och Hanna Koikkalainens fotografier. Flyktingskap och att lämna hembygden kommer alltid vara en aktuell fråga. Kanske kan vi se på samtidens flyktingar på ett annat sätt när vi minns vår egen historia?

Den övergivna byn är en klingande fotoutställning i vilken behandlas tematiken att resa iväg och lämna en plats bakom sig, gestaltat i fotografier och musik. Utställningen är en del av Anne- Mari Kivimäkis Suistamo – Traditionslaboratorium som är Kivimäkis konstnärliga forskningsprojekt för Konstuniversitetet Sibelius-Akademin. Som utgångspunkt för Kivimäkis forskning är Suistamobon, dragspelsmusikern och historieberättaren Ilja Kotikallios arikivinspelningar. Arbetsgruppen inspirerad av Kotikallio har gjort forskningsresor till Suistamo bakom gränsen, grävt i arkiven och träffat före detta suistamobor. Som resultat av det multikonstnärliga samarbetet föds en slingrande helhet som poetiskt reflekterar kring flyktingskap, krigstid, att lämna sitt hem och nutidsverkligheten i en liten rysk by.

I utställningsutrymmet presenteras även Puhtis kortfilm Sijaton sielu i regi av Tommi Kainulainen. Kortfilmen är ett verk där musik, dans och stumfilm förenas i historien om hur djävulen uppenbarar sig i en karelsk by. I filmrollerna ses Puhti-medlemmarna Anne-Mari Kivimäki och Reetta-Kaisa Iles samt Timo Saari.

Varmt välkomna!

Vernissage fredag 11.9.2015 kl. 18.00
Utställningen är öppen 12. – 27.9.2015

Utställningsprogrammet:

Fredag 11.9. kl. 18 Fotoutställningens vernissage

Lördag 12.9. kl. 14-15 Dans 2,5€ / 5€ / 10€
Onsdag 16.9. kl. 19 Den övergivna byn – konsert, 5€ – 15€
Torsdag 17.9. kl. 19 Den övergivna byn – konsert, 5€ -15€
Fredag 18.9. kl. 19 Den övergivna byn – konsert, 5€ – 15€
Konsertpris: barn, studerande, arbetslösa, beväringar 5€, pensionärer 10€, normal 15€ 

FÖRHANDSBOKNING AV BILJETTER: inka.yliharsila(a)gmail.com 
Förhandsbokade biljetter avhämtas 30 min före konserten.
 
Galleria Huuto Busholmen // 
Stillahavsgatan 6, Helsigfors

Info:
Fantastinen Norsu / Inka Ylihärsilä
044 3531196, inka.yliharsila(a)gmail.com
http://www.fantastinennorsu.com/

Ytterligare information:
Hanna Koikkalainen
www.hannakoikkalainen.com
Anne-Mari Kivimäki
www.annemarikivimaki.fi 

Kommande utställningar under år 2015:
3. – 22.11. Galleria Varikko, Seinäjoki

Tack:
Centret för konstfrämjande/ Nylands konstkommission
Panphonics Oy
Pyynikin käsityöläispanimo
Kotileipomo Riikonen Oy
Finska kulturfonden
Koneen Säätiö
Karjalan Säätiö
Folk Extreme
Ämnesgruppen för folkmusik vid Konstuniversitetet Sibelius-Akademin
Stiftelsen för musikfrämjande (MES)

fed / up

Heidi Kilpeläinen
fed / up
Galleria Huuto – Busen 2
21.8. – 6.9.2015

Vernissage på Konstens natt 20.8. från kl. 18, välkomna!
Program: sångmottagning kl. 18.30 – 19, performance kl. 19.30,
illamåendedisko kl. 20.30 – 21

Evenemang under utställningen:
Illamåendedisko på fredagarna kl. 16 – 17
Sångmottagande på tisdagarna kl. 16.15 – 17

Heidi Kilpeläinens utställning fed / up på galleri Huuto kommenterar mångsidigt vår tids sociala illamående och ojämlikhet. Kilpeläinen vill med sin konst lyfta fram olika samhälleliga frågor allt från marknadsekonomisk och nyliberal samhällspolitik till den nuvarande konsumtionskulturen. Samtidigt försvarar hon häftigt individens yttrandefrihet och rätt att fatta beslut och rätt till privatliv. Hennes verk reagerar mot nyhetsrubrikerna i de konventionella medierna och hon använder material från bland annat diskussioner som förts i sociala medier.


Olika lokala smärtpunkter i samhället och globala problemhärdar möts i Kilpeläinens konst som fungerar som ställningstagande och väckarklocka för åskådaren; ångesten som är orsakad av den ekonomiska situationen, den islamistiska terrorismen som skakar Europa, det kyligare förhållandena mellan stormakterna, den genmanipulerade maten som de multinationella bolagen sprider ut, allt detta är ämnen som en besökare på utställningen kan stöta på. Konstnärens avsikt är dock inte enbart att peka finger och hytta med näven utan hon vill också erbjuda en möjlighet att bryta olusten och på så sätt skapa en mer positiv sinnesstämning.

Kilpeläinens utställning är uppbyggd runt den pinfärska videoinstallationen fed/up (2015). Verket är en skildring av ett mentalt illamående, orsakad av frustration, som på videon får en fysisk form och fortsätter – kanske oändligt – i en rytmisk kör av kräkningar. I den svartvita videon förökar sig konstnärens illamående karaktär om och om igen som en smal – och blek- vertikalbild och som till sist förvandlas till en slags streckkod. De olika takterna och rytmerna i videobilderna skapar en komposition. – som en ångestfylld ljudmatta – där också mottagaren får en nästan fysiskt upplevelse av illamående. Hur installationen kom till har påverkats av frustration över globaliseringen av matproduktionen och olika problem med matens ursprung och produktionsvillkor. Kilpeläinens bakgrund som musiker och sångare förmedlas genom installationens ljudvärld på ett förträffligt sätt.

Multiprofessionella mångbegåvningen Kilpeläinen arbetar med video, performance, installationer, skulptur, collage och tryckbilder – och förstås med sin egen röst – genom sin egen musik och olika live-uppträdanden. Kilpeläinen är känd för att kombinera olika element och olika medier i sina installationer och visar också på Galleri Huuto ett brett spektrum av sin mångsidiga produktion. Videokollektionen på utställningen visar hur Kilpeläinen arbetade under sin vistelse vid konstnärsresidenset Beaconsfield Contemporary Art i London under februari-mars 2015. Videorna är dokument över förverkligade performancer under residensvistelsen, interaktiva möten med publiken och konstnärens arbete i en öppen studio för fram på ett utomordentligt sätt det teatraliska och processuella, som är kännetecknande för Kilpeläinens konst, konstnären visar olika skeden i sitt arbete och otaliga versioner av skisser som kommit till under arbetets gång.

Samverkan med publiken utgör också en central del av Kilpeläinens konst. På utställningen bjuder Kilpeläinen in publiken att delta i olika interaktiva installationer, som Illamåendedisko, där Kilpeläinen dansar – ensam eller tillsammans med publiken – en timme varje fredag innan utställningen stänger. En ruta på 2 x 2 meter på golvet på utställningen tjänstgör som dansgolv när konstnären fördriver illamående och genom rörelser frambesvärjar en bra känsla. På Sångmottagningen möter Kilpeläinen personligen en gäst åt gången på utställningen och sitter på en stol mittemot den som besöker utställningen och sjunger antingen en traditionell finsk tango eller hittar på nya ord till en känd sång.

Heidi Kilpeläinen, bor i London och är utexaminerad konstmagister från Central Saint Martins College of Art and Design år 2004. Vid sidan av sin karriär som bildkonstnär har Kilpeläinen också designat kläder för sitt eget klädmärke HK119 Imaginature Collection samt aktivt gjort musik under HK119 under de senaste tio åren, gett ut bland annat tre album genom skivbolaget One Little Indian Records i London. Kilpeläinen har haft separatutställningar bland annat i galleriet Percy Miller i London (2005) och galleriet Fortescue Avenue/Jonathan Viner i London (2006) samt en serie performancer under residenstiden i London vid Beaconsfield Contemporary Art(2015).

I Finland har Kilpeläinens verk tidigare visats bland annat på festivalen Aave (2012), Finlands Bildkonstorganisationers Förbund rf:s årsutställning på Kouvolas konstmuseum (2009), MUU galleri (2008), festivalen URB (2006) samt Museet för nutidskonst Kiasma (First We Take Museums, 2005). Galleri Huutos utställning är Kilpeläinens första separatutställning i Finland.

Kati Kivinen, kurator och konsthistoriker (FD)

Utställningen har fått understöd av AVEK (Centralen för audiovisuell kultur) och Centret för konstfrämjande.

Kontakt: hk(at)hk119.co.uk

Ytterligare information:

http://heidikilpelainen.com/
http://hk119.co.uk/
https://www.facebook.com/hk119imaginaturecollection
http://www.indian.co.uk/site/artists/hk119
https://www.facebook.com/hk119
https://twitter.com/HKilpelainen119
instagram: heidi_kilpelainen119
https://www.pinterest.com/hk119

Vargmannen och läderlappsmänniskan

Paula Lehtonen
Vargmannen och läderlappsmänniskan
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
1. – 16.8.2015

Två fristående videoverk har premiär på utställningen och vi får följa människo-djurhybriderna läderlappsmänniskan och vargmannen nattetid i staden. Karaktärerna i videorna, som refererar till populärkulturen, är antihjältar som slåss mot vardagens utmaningar för att överleva.

Vargmannen skiljer sig från urbefolkningen på grund av sina yttre egenskaper och hans anpassning försvåras av samhällets dolda men djupa varghat.

Mannen, utrustad med läderlappssinnen, navigerar med en läderlappssimulatorhjälm. I hjälmen finns en ultraljudssensor som motsvarar läderlappens ekolod, samt mikroprocessor och högtalare. Inne i hjälmen hör den som bär hjälmen omgivningens ljudlandskap skapade av ekolodsinformationen. Trots sina sinnesbegränsningar har läderlappsmänniskan hittat ett sätt att överleva i staden.

Huvudpersonernas sätt att överleva kan jämföras med upplevelser diskriminerade och sinnesbegränsade personer i svagare positioner upplever. Det videoinstallationerna har gemensamt är skildringen av stadens karga omgivning, i direkt motsats till naturen, samt elektroniska ljudlandskap komponerade av Rasmus Hedlund.

Paula Lehtonen är en mediekonstnär från Helsingfors som är intresserad av att observera förhållandet mellan människor, natur och teknologi. Hon har studerat bildkonst vid Tammerfors yrkeshögskola och är utexaminerad magister från Medielaboratoriet vid Aalto-universitetet. Utöver mediekonst arbetar Lehtonen som videodesigner på teatrar och som VJ på klubbar och spelningar.

Centret för konstfrämjande har understött verkens genomförande.

Ytterligare information:

Paula Lehtonen
paula(at)paulalehtonen.net
tfn 0408258027

www.paulalehtonen.net

FÖRSÖK ATT BLANDA LJUVLIGASTE LJUSRÖDA OCH ANDRA MÅLNINGAR

Timo Tähkänen
FÖRSÖK ATT BLANDA LJUVLIGASTE LJUSRÖDA OCH ANDRA MÅLNINGAR
Galleria Huuto – Busen 2
11.7. – 26.7.2015

De senaste åren har jag i samband med mitt konstnärliga arbete funderat över sådant som färg, måleriets position mellan liv och konst, vardagens estetik och bildkonstnärens plats i samhället. Då och då har jag försökt bryta målningens tvådimensionella sida och dess rätvinkliga form, och på så sätt sprida ut målningen, både i ett fysiskt och socialt rum, i mina performancer eller i mina måleriska interventioner. Jag har funderat på målandet och förhållandet till välmående och sökt för mig meningsfulla och betydelsefulla sätt att vara konstnär i dagens samhälle, till exempel genom att inrätta en ateljé mitt i ett grupphem för gamla minnessjuka.

Målningarna och installationerna på Galleri Huuto är spår eller dokument av någon händelse eller av ett möte. Konstverkets utgångspunkt kan vara en förundran över en färg eller ett minne.

Utställningen har fått understöd av Centret för konstfrämjande, Nylands konstkommission.

Ytterligare information:
timo_tahkanen at hotmail.com

http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/3435

http://timotahkanen.blogspot.fi/
http://ehdotuksiamaalauksiksi.blogspot.fi/

VÄNSTER OCH HÖGER

Kirsi Jokelainen och Johannes Kangas
Vänster och höger
Galleria Huuto Busholmen
17.6.–5.7.2015

Bil, blåbär, blått, bofink, choklad, cypress, dekorationsband, festträd, fågelbur, gult, himmel, hjärta, hyacint, hus, julbelysning, julgran, ljusrött, kotte, kvist, landskap, läppar, läppstift, maskros, mun, moln, människa, rygg, rönn, rött, siklöja, sjö, skog, soffa, solnedgång, svart, tall, tapet, trattkantarell, t-skjorta.

Träd, berg, uppenbarelse, vackra män, färger, papp, framåt, Fellini, Bach, UK Subs, Cucchi, Aiai-världen, målning, skulptur, cowboy, Tarzan, fred, apelsin, öst, plastpåse, järntråd, soffa, gult, rött, Savanna-fågeln, röd Fantom, blåvitt, Erkki, renässansen, ljusrött, tolerans, god-ond, naturen.

Det här har vi målat. Vi hoppas ni ser lite vänster och höger i dem också .

Kirsi Jokelainen och Johannes Kangas

Kirsi Jokelainen (1970) och Johannes Kangas (1967) är bildkonstnärer utexaminerade från Bildkonstakademin 1996 och 1997.

Vi har stängt midsommarhelgen 19.­21.6.2015!

Ytterligare information:
Kirsi Jokelainen: kirsi.m.jokelainen (at) gmail.com
Johannes Kangas: kangasjohannes (at) gmail.com

LIMBO

Sirkku Rosi
Limbo
Galleria Huuto Jätkäsaari, Jätkä 2
30.5.–14.6.2015

I Sirkku Rosis arbeten bär människorna hud. Ett stort organ som fungerar som kontakt och barriär. Rått kött, kontur och förmedlare mellan sig och omvärlden.

I köttet fungerar människan och i köttet tänker hon. Människan är ett djur som ändå längtar efter förklaring mitt i kaoset. Människan rationaliserar emot sina drifter eller drivs av dem. Fungerar som det nu gör. Då och då underskrider man ribban.

Arbetena skildrar flyktiga mellanrum där vardagliga händelser blir ritualer och där känslan för verkligheten subtilt krackelerar. Enkla gester kan få rituella krafter när vardagen blir absurd.

Limbo:
En dans från Karibiska havet där dansaren passerar bakåtböjd under en vågrät ribba som successivt sänks efter varje försök i takt till musik och klappningar. Dansaren får inte vidröra marken med annat än fotbladen. Ursprungligen var dansen en del av en begravningsritual och anses symbolisera livets seger över döden och livets kretslopp. På 1960-talet började Limbo dansas på estraderna för att roa publiken.

Limbo, limbus:
Enligt romersk-katolsk teologi, ett mellanrum för odöpta döda barn och Gamla testamentets fromma.

Sirkku Rosi är en bildkonstnär från Helsingfors som just nu mest arbetar med akvareller och performance. Utställningen är en del av hennes magisterarbete vid Aalto-universitetet.

Ytterligare information:
Sirkku Rosi
+358 50 5441307
sirkku.maenpaa (at) gmail.com

ASTR

[slide=1]

Ida Palojärvi
ASTR
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
9.5.–24.5.2015

Iakttagarens förhållande till det som iakttas och störningar i det eller hinder har varit tema i mina senaste arbetens undersökningar. Sedan installationen Hamza för vårutställningen Kuvan Kevät 2012, har jag försökt begränsa antingen tidsmässigt eller rumsligt åskådarnas synfält och på så sätt testa seendet som baserar sig på åskådarens förmåga att betrakta verket från alla håll utan temporala eller spatiala begränsningar. En viktig teknik i mina arbeten är att reglera mängden ljus i rummet. I mina installationer försvinner det som observeras in i bakgrunden för att ge plats åt själva observationsprocessen och åskådarens förhållande till sin egen observation.

ASTR som nu visas på Galleria Huuto fortsätter de här studierna och fokuserar på temat att bli bländad – att skydda sig från det och att uthärda. Etymologiskt refererar det till grekiskans ἄστρον som betyder himlakroppar (solen, planeter, stjärnor och dess formationer) och som ordet astronomi är härlett från. I sin stympade form hänvisar Astr till det oundvikliga halvfärdiga och ofullständiga. Ljusformationerna i mina verk försöker dra till sig åskådarnas blickar men dess bländning formar samtidigt en slags ytspänning, ett hinder svår att forcera men något bortom bergen att se.

Tack till Centret för konstfrämjande, Taikes Nylands konstkommission och till Koneen säätiö som understött min utställning.

Ytterligare information:
Ida Palojärvi
ida.palojarvi (at) gmail.com
+358 40 8388849

Soptippen

[slide=1]

Pirjetta Brander och Emilia Niskasaari
Soptippen
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
18.4 – 3.5.2015

Soptippen är en installation byggd av återanvänt kartongpapper. Kartongen är tagen direkt från ett soprum. Teman för installationen är skräp, slöseri och girighet. Temana visar sig som fågelssvärmar som kastar sig mot ljuset, svarta hål, söndriga strukturer och ytor, rörelser och ljud.

Emilia Niskasaari (1981) och Pirjetta Brander (1970) är skulptörer från Helsingfors. Soptippen är deras första gemensamma utställning.

Ytterligare information:
Pirjetta Brander: pirjettabrander(at)pirjettabrander.com
www.pirjettabrander.com
Emilia Niskasaari: emilia.niskasaari(at)uniarts.fi

Friläggning

[slide=1]

Salla Myllylä
Friläggning
Galleria Huuto Busholmen
28.3. – 12.4.2015

Galleria Huuto Busholmen har öppet hela påsken 3.-6.4.2015 kl. 12-17!

Under de tre senaste åren har jag bearbetat en idé om att rent fysiskt rita in konturer eller masker i videofilmer, genom att tejpa, måla eller skrapa. Tanken föddes ur frustrationen med linsbaserade bilder; det kändes omöjligt att få åskådaren att fästa sin blick just där jag ville. I början var själva beskärningen viktig, senare började jag tänka att gesterna i tecknandet var mer väsentligt. Jag började visa gester i mina arbeten som fick en performance-karaktär.

Friläggning, att lösgöra ett objekt från sin bakgrund, är en vanligt förekommande handling i både tryckteknik och bildhantering. Tidigare utfördes den fysiskt genom att gravera klischéer, senare genom olika tekniker med övermålning och exponering. I dag görs det med bildbehandlingsprogram. Nutidskonstnärer bland annat Tacita Dean, Rachel Whiteread och Ed Ruscha har använt friläggning målad för hand som en estetisk gest.

Jag anser att det är fråga om en vanlig och simpel grundläggande process i den visuella kulturen och som därför nästan blivit osynlig. Det är något där bruksgrafik och olika konstformers redskap korsar varandra på ett fascinerande sätt. Konsthistorikern James Elkins har framfört att surround, bakgrunden, oundvikligen är en del av ett fotografi och den mest betydelsefulla skillnaden mellan ett fotografi och en målning.

I mina arbeten på den här utställningen har jag ”befriat” vardagliga föremål – växter och möbler. Min inspiration har varit stilleben från 1600-talet och vardagliga produktbilder. Jag har målat bildytan med vit eller svartpigmenterad surmjölk eller sotat den och sedan skrapat fram föremålet. Eftersom masken är fysisk och inte digital så läcker den: ljuset färgar den, det lyser igenom, ljuset från sidan visar dess ytstruktur, den fryser i minusgrader och regnet sköljer bort den. Jag låter allt det här bli en del av konstverket.

Utställningens videoarbeten och stillbildsserier visar resultatet av tre års experimenterande. Utställningen är en fortsättning på min utställning Anteckningar från hamnen våren 2013 i samma lokaliteter.

Tack till Centret för konstfrämjande och Koneen säätiö för understöd.

Salla Myllylä är en bildkonstnär från Helsingfors som jobbar i gränslandet mellan teckning och rörlig bild. Hon är utexaminerad från Fria Konstskolan år 2009 och från Bildkonstakademin år 2014.

Ytterligare information:
Salla Myllylä
salla.myllyla(at)gmail.com
puh. 040 181 0500
www.sallamyllyla.com

I can see NOTHING

[slide=1]

Annika Bergvik-Forsander (FI), Adriel van Drimmelen (US/NL), Fredrik Lindqvist (SE/DE), Anna Ulff (SE/FI)
I can see NOTHING
Galleria Huuto Jätkäsaari 2
7.3.–22.3.2015

Temat för utställningen är ett citat från Alice i Underlandet:
Alice – ”Jag ser ingenting”
Chesire Cat: – ”Oj, du måtte ha god syn”
Vi är en grupp konstnärer som samlats kring temat absurditet.

Bildkonstnär Annika Bergvik-Forsander visar stora svart-vita teckningar i skala 1:1, som visualiserar solens rörelse i hennes ateljé under en specifik tidsperiod och på en speciell plats i rummet. Genom repetitiv dokumentation av utvalda spår/fläckar, som solen godtyckligt gör, så utvecklar sig bilden sakta som en följd av solens rörelse och de rådande väderförhållandena. Trots den objektiva arbetsprocessen blir resultatet fortfarande slumpmässigt och kvasivetenskapligt. Teckningarna ger intrycket av hemliga budskap, fyllda med oläsliga tecken och bokstäver.

”The Alice series” är en samling teckningar med färgpenna på papper gjord av bildkonstnär Adriel van Drimmelen. Alla teckningar i serien lägger tyngden på märkets avtryck och kompositionen, samtidigt som en envis tvetydighet upprätthålls. Teckningarnas titlar är avsedda att hjälpa betraktaren att känna igen specifika delar i varje arbete.

Fredrik Lindqvist är konstgrafiker med träsnitt på tyg som sitt främsta uttrycksmedel. I sitt arbete inspireras han av poptidningar, reklam och djurböcker. De stora kollagen resulterar i färggranna kombinationer av flera bilder i en bild. Lindqvist reflekterar över det höga stresstempot i dagens samhälle, där ett konstant flöde av bilder ger honom material till drastisk humor och kyligt allvar. Genom att använda en medeltida teknik med samtida innehåll skapas en fascinerande tidskrock.

Med syfte att undersöka konstens värde och försöka hitta alternativa metoder att mäta detta värde, låter bildkonstnär Anna Ulff sina konstverk processas genom hela återvinningssystemet. Hon dokumenterar processen och gör också prov i energibolagets laboratorium för att få reda på fukthalt, grundämnesanalys, askhalt och sist, men inte minst, energivärdet för konst.

Ytterligare information:
annika.bergvik-forsander(at)multi.fi / www.bergvikforsander.com
adrielvandrimmelen(at)gmail.com / www.adrielvandrimmelen.com
f.lindqvist(at)web.de / www.fredrik-lindqvist.com
hello(at)annaulff.com / www.annaulff.com

We Were Expecting You

Camilla Mihkelsoo

We Were Expecting You
Galleria Huuto Busen 2
14.2 – 1.3.2015

“Everything not saved will be lost”
-Nintendo “Quit Screen” message

“Dimma, i dimman. Dimma är nånting grått förstås, sedan körde vi till Etna, berget Etna. Kommer på sådana nihilistiska tankar, men sådant får jag inte använda. Jag har målat i tusen tråkiga dagar, tusen tråkiga dagar i livet, alltså det blir tre år. Ja, har hittat barn, tanter, i marsipannyanser för sjutton. Tycker om skrynkliga tanter. Och slätkindade barn som inte vet vad de kommer att ångra. Och tanterna som inte hinner annat än att ångra sig.

Camilla Mihkelsoo (f. 1978) är utexaminerad från Fria Konstskolan år 2014. Hon har deltagit i grupp- och samutställningar. Mihkelsoo debuterar med separatutställning både på Galleri Huuto och Galleri Katariina Studio.

Ytterligare information:
camillamihkelsoo at gmail.com / camillamihkelsoo.blogspot.com / tfn +358406541554

Stigma

[slide=1]

Heidi Lunabba i samarbete med Anne Pietarinen
Stigma – Fotografier och installation
Galleria Huuto Busen 2
24.1.–8.2.2015

Vem bjuder in kackerlackorna att sova över? Vem och vill gå på date med apan eller vara råttans kompis?

I bildserien Stigma visualiseras olika fördomar genom djurkaraktärer. I bilderna skapas relationer eller situationer som är vanliga i vår kultur, men som normerna hindrar oss från att ha med ”fel sorts människor”. Djurkaraktärerna är modeller med tygbeklädda masker. Materialet är i huvudsak återanvända kläder som ger karaktärerna ett personligt uttryck.

Ett diskriminerande tankesätt möjliggörs genom att avhumanisera och gruppera, att dela in i vi och de, i olika grupper med olika egenskaper och beteendemönster. Individer märks med gruppens stigma. Det finns rasister, men väldigt få av oss vill räkna oss till dem. Ändå känner de flesta till vilka fördomar som finns gentemot olika grupper i samhället, vi godkänner dem kanske inte, men är det möjligt att inte låta dem påverka våra föreställningar?

Stigma är en del i en större projekthelhet där Heidi Lunabba i samarbete med personer utanför konstvärlden, utgående från deras erfarenheter, skapar vi bilder som granskar och utmanar samhällets normer. Bildserien Stigma är producerad i samarbete med Anne Pietarinen, som också själv figurerar i alla bilderna.

”Lähdin liikkeelle ajatuksesta, että me kaikki lokeroimme tietomme ja kokemuksemme. Me puhumme taiteilijoista, porvareista, kristityistä, naisista, miehistä, heteroista, homoista, menestyjistä, urheilijoista, luovuttajista jne. Tämä on sitä, mitä me teemme, jotta voisimme olla vuorovaikutuksessa toistemme kanssa; rakennamme käsitteistöä ja kanavia, joilla hahmotamme ympärillämme olevaa elämää ja sen ilmiöitä. Mielestäni tämä lokerointi on toisinaan myös leimaa-antava, jolloin se kääntyy ihmisiä vastaan, tähän ilmiöön halusin puuttua.” Berättar Anne om utgångspunkten för bildserien.

”Under projektets gång blev jag nyfiken på hur allmängiltiga egenskaperna som vi kopplar ihop med olika djur är. Jag ställde en öppen fråga på Facebook och det uppstod en livlig diskussion om vilka djur som har olika karaktärsdrag, samtidigt som någon konstaterade att man inte gärna vill koppla ihop fördomar till någon specifik grupp” berättar Heidi Lunabba. Svårigheten med temat är att lyfta fram normen och fördomen utan att förstärka den. ”Man börjar själv känna sig som en som diskriminerar om man har en idé om ett djur som kunde kopplas ihop med en diskriminerad grupp. Som om man själv är egenhändigt ansvarig för diskrimineringen.” skriver Malin Klingenberg i diskussionen. ”Genom djurkaraktärerna kom vi åt fördomen i sig istället för att förstärka fördomar genom att peka på en specifik grupp. Rävarna, råttorna eller ormarna kan symbolisera olika saker för olika personer, bilderna är baserade på de fördomar vi tycker oss se i vårt samhälle” säger Lunabba om bilderna.

Utställningen är producerad med stöd av Svenska Kulturfonden, Kordelins stiftelse och Konstsamfundet.

Kontakt: Heidi Lunabba, heidi(a)lunabba.com, +350503493029, www.heidilunabba.com