Galleria Huuto » Busen 1
Ner och Upp

Anna-Kaisa Ant-Wuorinen
Ner och Upp
Galleri Huuto Jätkäsaari, Jätkä 1 och Pikkujätkä
9.-29.12.2017

1 – 17.12 ARTag Gallery
9 – 29.12 Galleria Huuto Busholmen

Anna-Kaisa Ant-Wuorinen (f. 1957) har skapat en tvådelad utställning och båda utställningarna visas i Helsingfors i december 2017. Utställningens namn är Ner och Upp och den första delen visas för allmänheten 1.12 i ARTag Gallery i Sandviken och utställningens andra del 9.12 i Galleria Huuto på Busholmen.

Utställningens helhet föddes efter att egnahemshuset i trä som Ant-Wuorinen byggt och som varit hem under årtionden brann upp för några år sedan. Ant-Wuorinen definierar utställningarna som retrospektiva. Efter all förstörelse blev hon tvungen att fundera vad som överhuvudtaget fanns kvar.

Fyra år före branden blev Ant-Wuorinen änka och lamslagen i all sorg. Branden förändrade allt. Det hem hon levt halva sitt liv var borta. I branden förstördes också allt lösöre med böcker och konst, också hennes egna skulpturer. Kvar i huset blev spåren av dem.

– Böcker har varit verkligt viktiga för hela familjen. Ungefär 5000 böcker förstördes i branden. Jag kommer ihåg vilka böcker som fanns på vilka hyllor. När jag fotograferade spåren av böckerna förstod jag hur stor betydelse böckerna haft på oss alla, berättar Ant-Wuorinen.

Med branden fick Ant-Wuorinens tillbaka sin arbetsglädje. Hon är en materialnära skulptör, som bland annat arbetat med plast och stål. I hennes verk är materialet en del av innehållet och arbetssättet tillför narrativa element. Hemmet som brann upp har varit utgångspunkten för arbetet. De olika sätten att dokumentera har varit många efter den tragiska händelsen ersatte tidigare material med kol, tjära och sot.

– Efter branden tvingade jag mig själv efter den första chocken att se spåren efter förödelsen med nya ögon och gå igenom halva mitt liv. Jag återfann också de stora glädjestunderna, sammanfattar Ant-Wuorinen.

Anna-Kaisa Ant-Wuorinen är diplomingenjör från Tekniska högskolan 1983 och bildkonstnär från konstskolan MAA 1990. Hon har haft otaliga separatutställningar, i Helsingfors bland annat på Galleri Sculptor och Galleri Kari Kenetti. Hennes verk finns bland annat i Helsingfors konstmuseums och Finska statens samlingar.

Utställningen har fått understöd av Centret för konstfrämjande | Nylands konstkommission

Ytterligare information:
Anna-Kaisa Ant-Wuorinen 050 363 2257
ARTag Gallery / Veikko Halmetoja 044 215 3005
Galleria Huuto / Henni Oksman 0400 653 461

Ande och tomhet

Tuomo Laakso
Ande och tomhet
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
18.11. – 3.12.2017

Det mest lugnande som finns är en yta i en bruten färg, så mörk att den nästan är svart. Det är som tystnad eller tomhet. Jag vill täcka in allt i det. Jag repeterar ritualen i alla mina målningar. Jag täcker och torkar bort alla synliga mjuka och heta färger, glädje, hopp och passioner. Kvar blir bara ett skört och skälvande lugn. Sedan börjar det komma fram nya färger och rum. Där det förefaller att inte finnas något alls, där finns det mest väsentliga.

Utställningen har fått understöd av Centret för konstfrämjande.

Tuomo Laakso
tel. 044 0805805
laaksont(at)gmail.com

Holographic Realms

Lora Dimova
Holographic Realms
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
28.10.-12.11.2017

Galleriet är öppet också på Alla helgons dag 4.11.2017 kl. 12-17.

Beyond vision

Under the current of a lost circle

Into the holographic realms

Of chimerically entangled dimensions

Silent shouts of exploding stars

Shattered crystalline structures

I see myself in a mirror of quartz

Hello Kitty!

Att träda in i holografiska världar är ett sätt att se in i något. De utgör en förbindelse till en subtil nivå med svårfångade förnimmelser, till främmande riken och parallella världar, mystiska upplevelser, oförklarliga fenomen, till mig, till dig.

Utställningen omfattar multimediala konstverk i flera medier och tekniker från de två senaste åren. Arbetena dras till varandra och bildar en kombination av olika förnimmelser, erfarenheter och energier. Andra simulerade världar blir synliga, mönster genereras, hybridgestalter i form av människor, prinsessor, änglar träder fram som hologram från utomjordiska världar.

Lora Dimova (Bulgarien, 1981) är en bildkonstnär bosatt och verksam i Helsingfors. Hon använder sig av fotokonst, skulptur, kollage, teckning, rörliga bilder, ljud, performanskonst och skrift för att konstruera subtila verkligheter och erfarenheter. Dimova är intresserad av att skapa en förbindelse mellan den fysiska och transcendentala världen.

Dimova utexaminerades 2007 som magister i porslins- och glaskonst från Nationella konstakademin i Bulgarien och tog år 2015 sin magisterexamen i bildkonst vid Konstindustriella högskolan vid Aalto-universitetet. Hennes arbeten har visats världen över vid utställningar, festivaler och biennaler för samtidskonst, som exempelvis den internationella biennalen för ung konst i Moskva, biennalen i Casablanca i Marocko, världbiennalen i keramik i Sydkorea etc. Dimova var år 2009 en av de konstnärer som premierades med det bulgariska priset för unga konstnärer.

Närmare information:
Lora Dimova
0449788463
vakkerlo(at)gmail.com
www.vakkerlo.com

Bojoing!

Jussi Niskanen
Bojoing!
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
7–22.10.2017

Allra först föreställer jag mig själv i en fiktiv situation som en meriterad stensamlare. I det verkliga livet är stenarnas värld främmande för mig, men i denna fantasi är jag ett slags dilettant inom geologi, mer än en amatör men en som inte drabbats av professionens diverse gissel. I min fantasi rör jag mig fritt från en stenfyndplats till följande, med byx- och jackfickorna fulla med sällsynta eller särpräglade stenar. Ryggsäcken är också fylld av stenar. Givetvis är också tygkassen jag bär med mig och midjeväskan jag nyss köpt alldeles proppfulla med stenar. Stenar som är väldigt små, men speciella, får ofta plats i strumporna, mellan fötterna och skosulan. Det är en bra plats för att förvara viktiga små saker. I denna min fantasi tänker mitt stensamlarjag på allt det stenarna kunde berätta om vi bara förstod deras språk. I det verkliga livet torde det vara en omöjlig tanke att tänka sig stenar som talar, eller att vi människor skulle vara förmögna att förstå stenarnas språk, om de talade. I min föreställning tänker mitt stensamlande jag ändå att man behöver inte vara värst skarpsinnad för att förstå hur mycket mer, och vilka intressanta historier, stenarna kan berätta, för de har ju bevittnat världens gång i tusentals år. Jämfört med stenarna vistas ju människorna på jorden blott ett kort ögonblick. I mina tankar betraktar jag min stensamling och tänker på hur varenda sten i samlingen skramlar runt i världens kvarn, precis som världens alla andra stenar som ännu inte ingår i min samling. Och bara kvarnen orkar hålla stenarna rullande torde varje sten till slut komma ut som en boll som slipats i kvarnen, fulländat rund som en lagerkula. Mitt fiktiva stensamlarjag föreställer sig en jättelik tvättmaskin där all världens stenar skramlar på medan de sakta men säkert slipas. Vilket skrammel och buller! Men vi kan förstås inte uppfatta oljudet. Efter det fantiserar jag om att jag ser min fiktiva stensamling utbredd på golvet i ett rum. Mitt fiktiva jag har placerat ut stenarna. I mina tankar ser jag samlingen ovanifrån, jag fjärmar mig långsamt, så att samlingen är allt längre bort nedanför mig. Till en början kan jag urskilja de individuella stenarna, jag ser färgskiftningarna och konturerna, stenarnas olika former, för kvarnen har ännu inte hunnit forma dem till perfekta runda klot. Då jag i tankarna fjärmar mig allt längre från min fiktiva stensamling flyter stenarnas konturer samman och färgerna blandas så att min första tanke blir till en bild där stenarna i samlingen till slut bara ser ut som en grå röra.

I nästa stund tänker jag igen på mig själv – nu är jag inte en stensamlare, utan jag föreställer mig själv som en konstnär som sitter i ett rum och skriver på en text om min kommande utställning i Galleri Huuto hösten 2017. I mina tankar sitter jag i rummet och jag försöker skriva min text, men mina tankar hoppar än hit och än dit, jag tänker på allt möjligt annat men aldrig på det jag försöker tänka på, min utställningstext. Mina tankar hoppar och studsar längs med ytorna som jag föreställer mig alldagliga, generiskt banala, och kvarlämnar virvlande spår i synfältet. Jag föreställer mig själv i färd med att tänka min tanke, hur den studsar och slungas runt i rummet som jag försökt föreställa mig med energin lite på sparlåga. Till slut träffar min tanke, mitt i sitt maniska studsande, en boll på golvet i rummet, och just i den stunden skingras rummet som bara existerat i stora drag och kvar finns bollen, och mitt fiktiva jag, som i den här tanken inte hann med något annat än irra runt i mina egna virriga tankar utan att över huvud taget klara av själva uppgiften jag skulle göra. I mina tankar ryms inte längre något annat än bollen som mitt fiktiva jag upptäckt, dess form, dess färg, eventuellt hur det känns att röra vid den, dess elasticitet, hur den leder värme, dess vikt, hur vikten fördelas, med andra ord materialets jämnhet och så vidare. Jag föreställer mig hur bollen studsar, bågen den bildar i luften, en yta som bollen sedan träffar, ytans materiella egenskaper, och ljudet just då bollen träffar ytan. Och det är säkert så att om bollen till sina egenskaper är på ett visst sätt, och om ytan som bollen träffar till sina egenskaper är på ett visst sätt, och om de övriga förhållandena som råder är prick precis på ett visst sätt, så då blir ljudet som produceras då bollen träffar just den ytan något som kan uttryckas i text, utan att någon information för den skull går förlorad, vilket ofta sker då man försöker återgå ljud i text, och därmed kan ljudet som uppstår när bollen träffar ytan i skrift uttryckas med ett: bojoing!

Utställningens konstverk består av målningar utgående från bilder som föreställer bollen i mina tankar, dess ljud och rörelse, samt andra saker jag kommit att tänka på.

Jussi Niskanen (f. 1984) bor och verkar i Helsingfors. Han är utexaminerad konstmagister från Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet i 2014.

Centret för konstfrämjande har vänligen understött utställningen.

Jussi Niskanen
+358 40 7009584
jussi.taneli.niskanen(at)gmail.com

Länge runna

Ninni Luhtasaari
Länge runna
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
16.9.-1.10.2017

Sitter du själv nu? Jag slösitter på bänken och håller på att glida ner. Den här väggen är bara en bluff för inuti sorlar och porlar det.

Mamma tyckte det var irriterande när jag lät tårarna vara kvar på kinderna så de skulle synas. Mina vätskor är heliga. Dina sekret avslöjar att du hänger med precis lika lite som jag. Och det rinner och läcker från varje hål och skråma på dig.

Fontänskulpturerna i keramik är förbryllade och kan inte hjälpa att de rinner. Ninni Luhtasaari är en bildkonstnär och musiker från Tammerfors vars skulpturer, broderier och installationer bland annat setts i privatutställningar, på bildkonstveckorna i Mänttä samt i konstgalleriet Ars Auttoinen. Luhtasaari ingår också i det helsingfors-tammerforsiska konstnärskollektivet Sexy Sexy Lover. Hon spelar dessutom i musikgrupperna Maria ja Marsialaiset, Ninni Forever Band, Pintandwefall och Risto.

Utställningen har vänligen beviljats understöd av Centret för konstfrämjande och Alli och Allan Salos specialfond.

Ninni Luhtasaari
ninni.luhtasaari(at)gmail.com
0407201909
www.ninniluhtasaari.com

Veck

Milla Toukkari
Veck
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
26.8.–10.9.2017

– – och kunde inte tala annat än barnspråk, med enstaviga ord; utan att ha skydd av formuleringar – jag som har präglat så många; utan följeslagare, jag som alltid har gått i sällskap med människor av min egen art; ensam, jag som alltid har haft någon som delat den tomma eldstaden eller skåpet med dess förgyllda beslag.
Men hur skall man kunna beskriva en värld utan jag? Det saknas ord. Blått, rött – till och med de för tanken på avvägar, till och med de bildar ett tjockt döljande lager i stället för att släppa igenom ljuset. Hur skall man kunna beskriva eller säga något med rena och klara ord igen? – utom att det bleknar, att det så småningom undergår en förändring och till och med under en kort promenad blir till vana – även detta skådespel? Blindheten återvänder, när man går vidare och det ena lövet upprepar det andra. Medan man ser, återvänder skönheten med hela sitt anhang av spökfraser. Man andas in och ut i djupa andetag; nere i dalen far tåget fram över åkrarna, med röken släpande på ena sidan.
Men ett ögonblick hade jag suttit i gräset någonstans högt över havets dyningar och skogens sus, hade sett huset, trädgården och vågorna mot stranden. Den gamla barnjungfrun, som vände bladen i bilderboken, hade hejdat sig och sagt: ’Se. Detta är sanningen’.

År 2013, medan jag vandrade omkring på stränderna ute i den yttre skärgården, lade jag märke till att jag ofta befann mig i ett visst tillstånd – jag samtidigt både drogs till vågorna och kände en vämjelse inför dem då de slog mot strandklipporna och sedan drog sig tillbaka. Det oundvikliga att två blir till ett, och skiljs samtidigt åt. Att avskiljas, ett resultat av det salta vattnet och klipporna, med bägges medverkan. Utställningen I vecken behandlar särskilt denna känsla. Alldeles kort, och kanske med alltför många förklaringar avslöjar jag att detta är min egen privata egendomliga dal. Jag reflekterar dels över rädslan för att gå närmare och dels den oemotståndliga viljan att se mera, känna doften av tång och den hala slippriga klippan. Jag är speciellt intresserad av vämjelsen och skräcken – varifrån härstammar den?

Vågorna och vattnet som omformar och bearbetar. Den gradvisa förändringen. Denna växelverkan som inte syns men som är närvarande, oavbrutet. Undermedvetet? Jag har haft drömmar om att hamna i vattnet. I sina olika former reflekterar mineralerna varandra, och jag ser en vilja om att bli till någonting, till något som den andra mest av allt önskar. Smälta samman med en annan. Denna integration is an illusion, but a captivating one which promises much and provides, according to Lacan, the prototype for the ego.

Jag spårar ursprunget till min upplevelse, utöver genom att skriva och läsa, också i två systerutställningar, av vilka den ena är den nu aktuella Veck Separat men oskiljaktigt närvarande är utställningen Meret (Hav) som öppnas i Lahtisgalleriet Uusi kipinä omkring en vecka efter att I vecken stängt.

Milla Toukkari är en helsingforsisk bildkonstnär som utdimitterades från Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet år 2015. Toukkari har varit med om att grunda Vallilan Kellaripress där hon också arbetat under flera år. Hennes konstverk fokuserar på den tryckta bilden och dess betydelser, framför allt ifrågasättandet av ett enhetligt uttryck i tryckkonstens processer. Kollaget är den ledande uttrycksprincipen för Toukkari.

http://www.millatoukkari.com/

Litteratur:
Woolf, Virginia: Vågorna (1931, i översättning av Jane Lundblad 2009)
Haapala, Johanna: Jakautunut minuus: Jacques Lacan ja ranskalainen psykoanalyysi (1991)
Glowinski, Marks ja Murphy (toim.): A Compendium of Lacanian Terms (2001)

Delfu

Man Yau
Delfu
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
5.8–20.8.2017

Att bli Delfu

Sisyfos är dömd till att rulla en stor stenbumling upp för bergsbranten. När han väl har fått upp stenen på den högsta toppen rullar den ned igen på platån. Sisyfos arbete fortsätter dag ut och dag in, i det oändliga. Det börjar alltid om från början.

Processen som har lett till ​Delfu​ låter som ett Sisyfosprojekt. I början fanns trä, motorsåg och vinkelslip. Både material och verktyg var för upphovsmannen nya. Koncentrerat arbete födde former. Av formen föddes en bekant gestalt som måste skapas på nytt. Av arbetet föddes tanken: strävan efter den fulländade skulpturen där människans handavtryck inte längre kan urskiljas.

I det ögonblick då stenen nyss har rullat ned för branten bör Sisyfos bli medveten om det omöjliga och absurda i sin uppgift – och ändå fortsätta. Han måste övervinna sin sten. Samma öde har upphovsmannen till en fulländad skulptur. För att kunna skapa Delfu måste en själv förvandlas till Delfu.

I en fulländad skulptur syns inte utförda arbetstimmar, tidigare versioner; studier i materialets natur; försök som ratats; stenar som ramlat ned. Skarpögdhet kan vara ett gissel men bara genom att fortsätta arbetet fulländas vinsten för sin upphovsman. För var gång då Sisyfos följer efter sin sten ned till platån är han starkare än stenen.

Detta ögonblick återfinns i Man Yauns dagboksanteckningar: ​”Det sista skedet som föds som ett resultat av några månaders arbete är det mest märkvärdiga: det är flow som bäst men kanske också det mest farliga. Detta är ögonblicket då jag endast koncentrerar mig på själva trästycket, verktygen blir en förlängning av mina händer. Jag lägger inte längre märke till den fysiska rörelsen, i stället följer jag intensivt hur verket tar form. I mina tankar är jag hela tiden en grad före i formens tillblivelse, jag vet var jag ska tälja lite till. Av det här skedet stannar sällan kvar klara minnen av processen, endast av känslorna.”

När du känner mest flow i arbetet gör du val rörande det som känns bra. Att fortsätta favorisera det minne som är upphovsmannen allra kärast.

När det vardagliga arbetet får ett egenvärde kan man känna sig lycklig inför sitt projekt.

I galleriet ser det ut som om Delfus värld för första gången har nått sin slutpunkt. Gestalten av trä har vuxit till en komplex helhet i samklang med omgivande material, former och färger. Trä, keramik och akryl i samverkan förenas via sina ytor till naturelement, till en hel värld. Runt Delfu​ ”är varje stenskärva, varje litet blinkande malmsplitter i det nattliga berget redan i sig en värld”​ ​ – ​liknar sin upphovsman.

Man Yau (f. 1991) bor och arbetar i Helsingfors. Hon har konstkandidatexamen år 2013 från Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur, utbildningsprogrammet för keramik och glaskonst.

Utställningen har fått understöd av Konstsamfundet och Centret för konstfrämjande, vernissagen är sponsorerad av Brewdog och Vallilan Panimo.

Text: Lauri Alaviitala

Kontaktuppgifter:
Man Yau
+358 45 2031530
ma(at)manyau.fi
www.manyau.fi

* ​Albert Camus: Le Mythe de Sisyphe, 1942

Expedition

Anu Haapanen
Expedition
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1
15.7. – 30.7.2017

I de utställda konstverken befinner vi oss i påhittade landskap, på platser mitt i eller efter en brytningstid, inför framtidsutsikter eller vyer som inte längre finns. Målningarnas landskap utgörs av mytiska platser och utopier där glimtar ur berättelsen om fiktiva platser eller civilisationer växer fram. Målningarnas platser och landskap fungerar som betydelseladdade element, som en scen för symboliska händelser eller icke definierade erfarenheter. Vyerna trotsar naturens lagar och på målningens yta står verkligheten sönderskuren och grumlad. Materiens och elementens rörelser träder fram och för med sig utbrott och täckande höljen, stilla och strömmande katastrofer. Några människor syns inte i målningarnas landskap, men i bilderna framträder tecken och spår av människans närvaro, sådant som syftar på människan som en resenär i universum, liten, uppslukad av landskapet. Ibland tränger sig människan in i landskapet, hon bygger, erövrar, förstör. Som en nyfiken men inte alltid välvillig forskningsresande.

Anu Haapanen (f. 1981) är en bildkonstnär som utdimitterades från Lahden Taideinstituutti år 2013. Hon är bosatt och verksam i Helsingfors.

Närmare information:
Anu Haapanen
0505451500
anu.i.haapanen(at)gmail.com
www.anuhaapanen.com

Transitions

Paula Saraste
Transitions
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
27.6–9.7.2017

Paula Sarastes utställning Transitions på Galleria Huuto på Busholmen närmar sig flygande och resor och de blandade känslor de ger upphov till ur olika perspektiv. Utställningen utformar sig genom tankar och noteringar som dikterats av mänsklig rädsla och genom att undersöka vad som är kännetecknande för rädslan. Denna flygångest visar sig också som en resa till en oförklarlig plats då det ibland inte finns någon förklaring för varken känslor eller olyckor.

Flygskräck är arketypen för en modern fobi och den består av olika slags känslor såsom rädsla för att tappa kontrollen eller klaustrofobi. Rädslan är sammanflätad med döden och att flyga gör det möjligt att föreställa sig och uppleva ens egen död. I utställningen kartläggs känslan som ett fysiskt och mentalt rum där Saraste också lyfter fram vissa absurda element. Hon har till exempel fotograferad föremål som hjälper flygrädda passagerare att flyga. Utställningen består av installationer, videofilmer och fotografier som noteringar för skräck, vilka uttryck den tar, försök att frigöra sig själv från skräcken och också dess beröringspunkter med den samtidigt närvarande döden som en möjlighet.

Paula Saraste (f. 1981, Viitasaari) är en konstnär bosatt och verksam i Helsingfors och Berlin. Hennes främsta konstnärliga verktyg är film, fotokonst och performans. Hennes konstverk är ofta psykologiska till utgångspunkten. Människosinnets olika tillstånd och lager fascinerar henne, både i förhållande till tiden liksom frågor med anknytning till identitet. Saraste utexaminerades år 2016 som konstmagister från Bildkonstakademin i Helsingfors. Hon har deltagit i utställningar i Finland och utomlands, senast i Save Our Souls vid den nionde Ewha International Media Art Presentation i Seoul (2016), Kemal Can+Sara Kovamäki+Paula Saraste i Helsinki (2015) och Media Ambages i Berlin (2015).

Paula Saraste
paula.saraste(at)gmail.com
https://paulasaraste.com/

Gruvan

Jenni Yppärilä
Gruvan
3.6.-18.6.2017
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1

Utgångspunkten för utställningen är den före detta gruvbyn Lampinsaari i norra Österbotten. Bolaget Outokumpu lät på 1950-talet uppföra byn Lampinsaari, komplett med all service, mitt på en sumpmark. Under sin blomstringstid hade byn över tusen invånare och där fanns många fritidsnöjen, allt från en bowlinghall till bioteater. Gruvverksamheten upphörde under 90-talets recession, den sk.k laman, och efter det har största delen av byns tjänster försvunnit. Byn har numera mindre än 300 invånare. En stor del av byns byggnader står öde och området kring gruvan har inhägnats på grund av risken för ras.

Jag har under två års tid arbetat med utställningshelheten och forskat i material om Lampinsaari och rest till platsen för att fotografera. En av idéerna var att presentera en kulturhistorisk plats vars blomstringstid omspände en generations arbetskarriär. Jag undersöker strukturomvandlingen och hur dess smärtpunkter syns i den byggda miljön. I mina konstverk fokuserar jag på att i tredimensionella målningar och ljudlandskap beskriva den övergivna miljön och de spår människan lämnat efter sig. Musikern Alpo Nummelin har haft hand om ljudplaneringen.

I ett vidare perspektiv beskriver utställningen det finländska samhällets omvandling och landsbygdens borttynande. Jag undersöker rätten att existera och överförandet av ansvar efter att det ekonomiska utnyttjandet avslutats.

Jenni Yppärilä (f.1980) är en Tammerforsbaserad bildkonstnär som i sin konst främst fokuserar på den byggda miljön genom tredimensionella målningar. Utställningen Gruvan är Yppärilas andra privatutställning i Helsingfors. Hennes konst ingår i konstsamlingar bland annat i Kiasma, Uleåborgs konstmuseum, Björneborgs konstmuseum och Tammerfors konstmuseum.

Ett stort tack för ert understöd till:
Centret för konstfrämjande, Alfred Kordelins stiftelse och Majaoja-säätiö

Närmare information:
Jenni Yppärilä
tfn 045 6356159
jenni_ypparila(a)hotmail.com
www.jenniypparila.com

Det som blir kvar

Vesa Hjort
Det som blir kvar
13.5. – 28.5.2017
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1

Alla Galleria Huuto’s utställningar är öppna också Kristi himmelsfärds dag den 25 Maj 2017 med våra vanliga öppettider, välkommen!

Genom min utställning begrundar jag människobilden och dess oföränderlighet. Utställningens målningar utgår från skulpturer i konsthistorien och behandlar bilder av människor och hur de kan slås i spillror. Skulpturerna jag målat är alla människobilder som på ett eller annat sätt slagits sönder och förstörts. Den ursprungliga skulpturen eller idealbilden av människan har i dessa bilder förvandlats och övergått till bilder av våld. Ett hat har riktat sig mot skulpturerna som man av olika skäl velat förstöra.

Jag betraktar dessa målningar, med utgångspunkt i skulpturer, som bilder av människan också i en vidare bemärkelse. Genom min utställning behandlar jag det beständiga i våra kulturhistoriska bilder men också hur en människobild kan bli ett hatobjekt. Ur ett konsthistoriskt perspektiv är det fråga om att bevara vår kultur eller kanske låta den gå under. Men jag tror att det lika väl handlar om att förstöra bilden av en människa, till exempel genom det hat som florerar på nätet eller genom identitetsstölder – att uppträda som någon annan, att svartmåla en annan person, att riva sönder och förstöra bilden av en annan.

Antikens skulpturer representerar en idealiserad bild. De är konstverk vars kulturella värde inte ifrågasätts, föremål det är skäl att skydda. Att attackera sådana föremål riktar sig mot något vi finner värdefullt, närapå heligt. Det är en attack mot vår kultur och vårt arv. På motsvarande sätt tycker jag att bilden av en annan människa är helig. Den bör inte kränkas. Om vi inte visar respekt för varandra, vad respekterar vi då?

Utställningen har fått stöd av Centret för konstfrämjande

Vesa Hjort, puh./ tel. 040 505 5028 / email: hjortvesa(a)gmail.com

Den fiktiva vetenskapens museum

Brains on Art
Den fiktiva vetenskapens museum
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
22.4.-7.5.2017

Alla Galleria Huuto’s utställningar är öppna också söndag den 30 April med våra vanliga öppettider.

Kollektivet Brains on Art förenar vetenskap och konst, och i deras nya utställning Den fiktiva vetenskapens museum presenteras ett urval interaktiva apparater som konstruerats utgående från fantasimaskiner som barn och ungdomar ritat. Kollektivet har bland annat byggt upp en Kackerlackskrossare, en Godis- och regnbågsmaskin för flera sinnen, samt en Ljusmaskin som suger i sig men också producerar ljus, allt detta för att hänföra publiken.

Den fiktiva vetenskapens museum uppstod ursprungligen ur frågor om vem som har rätt att illustrera ny vetenskap och hur kreativitet som hänför sig till vetenskap och teknologi kan behandlas med konstens medel.

Bland de maskiner som barnen skapat finns både favoriten Pokemon Go (bl.a. Pokemonborren), 3D-utskrifter i olika variationer (en DNA-ko som klonar utdöda djur) och lösningar som utarbetats med tanke på problem i barnens och ungdomarnas vardag, som till exempel Läxläsaren och Pojkvänsanskaffningsmaskinen. Barnen har också tänkt på återvinning och ekologiska frågor då de planerat maskinerna. För utställningen skickade de 3–15-åriga uppfinnarna in nästan 400 ritningar till kollektivet. Insamlingen av idéer skedde med öppen ansökan och hela källmaterialet har ställts fram i utställningen.

Kollektivet Brains on Art består av konstpedagog Kasperi Mäki-Reinikka, kognitionsvetarna Aleksander Alafuzoff och Henri Kotkanen samt diplomingenjör Jari Torniainen. Formgivarna Arto Kuusisto och Mikko Akkola samt den grafiska formgivaren Annukka Mäkijärvi har också bistått med sin hjälp. Centret för konstfrämjande och Finska Kulturfonden har understött utställningen.

Den fiktiva vetenskapens museum är Brains on Arts fjärde privatutställning sedan kollektivet grundades år 2010. Kollektivet har också deltagit i flera grupputställningar, såsom bildkonstveckorna i Mänttä år 2014. Gruppens hjärnpoesigenerator Brain Poetry var samma år utställd på bokmässan i Frankfurt i den finländska paviljongen.

Närmare information:
Kasperi Mäki-Reinikka
040 8203791, kasperi.maki-reinikka(a)aalto.fi
www.brainsonart.com

Tap to tomato

Anna Broms
Tap to tomato
Galleria Huuto Jätkäsaari, Jätkä 1
1.- 16.4.2017

Utställningen är öppen också under påsken med våra vanliga öppettider.

”Jag trycker energiskt penseln mot målarduken, precis som jag brukade teckna med tusch på vår sommarstuga någon gång för länge sedan. Jag korrigerar inte penseldragen. Jag promenerar rakt in i landskapet. Jag ser det som är längre bort och det som är alldeles nära på samma plan. Jag låter mig svepas in i föremålen och händelserna: örngottets bomullstyg är flortunt och nästan sönderslitet. Vilka trådar håller månne samman tyget? Tågets gråbleka gardiner tröstar mig. Tap to tomato är min inre tomatröda kärna, ständigt i rörelse, mitt i den värld som omger mig.”

Utgående från ett helhetsintryck målar jag direkt och omedelbart utan att närmare bearbeta målningen. Det jag målar kommer en så nära att synupplevelsen splittras. Gränser och form suddas ut, bara färgen blir kvar. Jag suddar ut perspektivet. Jag upplever förändringar, att riva ner och bygga upp. Jag sveper in mig i föremål och händelser som ställer frågor, påminner och föreslår.

Centret för konstfrämjande har understött utställningen.

Kontakt:
Anna Broms
050-341 9015
annakristinab(a)gmail.com
www.annabroms.com

Anna Broms: Tap To Tomato | Galleria Huuto | Timelapse

I ständig rörelse – Unga vuxna på den nya arbetsmarknaden

Sami Perttilä
I ständig rörelse – Unga vuxna på den nya arbetsmarknaden
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1
11.3. – 26.3.2017

Hur känns snuttjobbarens vardag? Hur blir livet då arbetet består av uppdrag och olika kortjobb, ensamföretagande och låglönejobb?

Inom projektet Ajolähtö (Rivstart) forskar man kring unga vuxna från Kymmenedalen som befinner sig mitt i den nutida arbetsmarknaden. Forskningsprojektet belyser hur livet ter sig för unga vuxna som är bosatta i Kymmenedalen eller flyttat därifrån till Helsingfors. Projektet har genomförts med ett fotografiskt och journalistiskt inriktat arbetssätt och etnografiska forskningsmetoder.

Dessa unga vuxna har alla sin egen historia att berätta, men gemensamt för dem alla är utöver ovissheten och osäkerheten i arbetslivet också en stark tro på framtiden och på att livet bär. Ramarna för vardagen bestäms såväl tidsmässigt som ekonomiskt av den ständigt växlande arbetssituationen: hur kan jag skilja åt arbete och fritid? Klarar jag mig på mitt arbete? Fotografen Sami Perttilä besvarar frågorna med fotografins och dokumentärfilmens medel och bildtexterna har utarbetats i samarbete med redaktören Terhi Hautamäki.

Utställningen I ständig rörelse – unga vuxna på den nya arbetsmarknaden omfattar bilder av såväl människor och arbete liksom också platser och rum som lämnats öde. Bilderna ur vardagen och levnadsberättelserna får sin inramning av landskapsbilder som visar Kymmenedalen mitt i den pågående strukturomvandlingen samt årstidernas förändringar. Utställningen visar att mitt bland nyheter som verkar hopplösa föds också nya vyer och synviklar och nya sätt att klara vardagen.

Fotografen Sami Perttiläs utställning ingår i Ungdomsforskningsnätverkets forskningsprojektet Ajolähtö (Rivstart) som finansieras av Stiftelsen Kones projekt Jakautuuko Suomi? (Ett tudelat Finland?). Under åren 2015–2017 har 41 unga vuxna intervjuats och deras liv har också följts genom dagböcker. Ungdomarna måste ständigt vara i rörelse och ta sig fram på en arbetsmarknad som för allt fler bara erbjuder sysselsättning genom egenföretagande och låglönejobb.

I anslutning till projektet Ajolähtö (Rivstart) har artiklar som Sami Perttilä och Terhi Hautamäki gemensamt producerat publicerats i Suomen Kuvalehti (2016–2017) och de kan fritt läsas på tidskriftens webbsidor. Projektet upprätthåller också bloggen Ajolähtö likaså på Suomen Kuvalehtis webbsidor.

Kontaktinformation för utställningen Liikkeessä (I ständig rörelse):
Sami Perttilä, perttila(a)gmail.com, tfn 050 544 7562

Kontaktinformation för projektet Ajolähtö (Rivstart):
Anu-Hanna Anttila, anantti(a)utu.fi
Päivi Berg, paivi.berg(a)nuoristotutkimus.fi

En byggnads liv

Johanna Väisänen
En byggnads liv
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1
18.2.-5.3.2017

I konstverket symboliserar byggnaderna människan. Husen är platser vid vilka minnena fastnar, också i vårt kollektiva undermedvetna och minne. I drömmen är människan ofta en byggnad. Jag behandlar byggnadernas symbolik i drömvärlden och i våra minnen.

Utgångspunkten för utställningen är min egen familjs historia. Min mors släkt kommer från den del av Karelen som numera är bakom östgränsen, och minnena från livet i Karelen når mig endast via berättelser jag hört eller genom ett fåtal gamla fotografier. Många minnen hänger samman med kriget och har i mitt sinne omvandlats till mytiska berättelser där man färdas i frostnatten med en släde som dras av min morfars oregerliga hingst av finsk hästras. Färden går över den stora åkern mellan Kronoborg och Parikkala på flykt undan bombplanen, eller då man söker skydd på Elisenvaara järnvägsstation i brotrumman medan bombningarna av tågen med evakuerade pågick. Alla klarade sig förstås inte.

Jag hör till andra generationens evakuerade karelare. Om några decennier är Europa och dess närområden fulla av människor som jag, rotlösa på ett eller annat sätt.

Konstverket utspelar sig i ett hus där min släkt vistats under krigstiden då de var evakuerade. Huset är en historisk byggnad som nu förfallit och inte längre går att rädda. I tiderna var huset den första bebodda gården i området.

Genom konstverket behandlar jag ett tema som jag uppfattar som freudianskt och i vilket byggnader man ser i drömmen är en återspegling av den sovandes inre. Jag reflekterar över byggnadernas livscykel och all den tysta kunskap som går förlorad då vi förlorar byggnaderna och vårt hem.

Mitt konstverk har inspirerats av Tüüne-Kristin Vaikla från Tallinn och hennes verk ”How long is the life of a building?” där hon bland annat behandlar Linnahall i Tallinn och dess livscykel.
Gestalten i konstverket föreställer ungefärligt och samtidigt alla kvinnor i min släkt inklusive mig själv.

Många av mina konstverk hänger samman med problematiken kring att minnas. Konstverkena begrundar minnen och att minnas samt dynamiken mellan det förflutna och det närvarande ur olika synvinklar. I mitt arbete har jag under de senaste åren fokuserat på videokonstverk och mediainstallationer. Mina konstverk ger upphov till inre frågor och egna miniatyrklimat och de är ofta kopplade till lokala teman.

Utställningen har fått stöd av Finska Kulturfondens Norra Savolax regionalfond och Norra Savolax konstkommission.

Mera information:
jkvaisanen(a)gmail.com
www.johannavaisanen.com
instagram: johannakvaisanen

Vatten-noteringar

Aleksi Martikainen
Vatten-noteringar
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1
28.1.-12.2.2017

Vatten-noteringar -utställningen är en enhet där den traditionella djuptrycksgrafikens teknik kombineras med skulptur, ljud och rörelse. Utställningen snokar runt finska nationalromantiska landskap och klamrar sig fast vid min åsikt om detaljerna i naturen och omgivningen.

Vatnet är ett kluvet element för mig. Jag känner mig lugnare bredvid vatten. Å andra sidan har jag glidit ifrån naturen, jag kan knappt simma.

Jag rodde senast två år sedan. Under de senaste fem månaderna har jag varit utanför Helsingfors centrum ungefär fyra gånger. Jag kan bara föreställa mig hur en ändlös resa med en isbrytare kan lugna sinnet och hur jag skulle fördjupa mig i att bara se på kusten.

Vatten-noteringar – detaljerade synpunkter av naturen från min studio.

Mera information:
Aleksi Martikainen
kuvataiteilija(a)gmail.com

Generation Ö

Anna Leppä
Sukupolvi Ö
7.1.-22.1.2017
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1

År 2016 har varit rekordvarmt och klimatförändringen går snabbare än forskarna kunnat förutse. Vi lever i en kritisk tid. Temperaturhöjningen på jordklotet, som är ett resultat av människans handlingar, håller med god fart på att föra världen mot en sjätte period av massutdöende. Flyktingströmmar som orsakats av klimatförändringen och naturresursernas utarmning kommer att leda till aldrig tidigare skådade problem och till ett allt mer instabilt världspolitiskt läge.

Allt detta vet vi och ändå fortsätter vi leva som vi alltid gjort. I ett tillstånd av förnekelse. Och de kommande generationerna kommer att ställa oss frågan varför. Varför gjorde ni ingenting?

Den här frågan plågar mig. Generation Ö följer mig tyst överallt där jag rör mig. Jag känner deras blickar på min hud. Den får allt annat att verka betydelselöst i denna stund och, paradoxalt nog, vemodigt vackert. Den nya teknologin, turismen, den ständiga ekonomiska tillväxten, till och med ibland konsten (som alltid gett mig mening i livet) framstår som någonting meningslöst och galet.

Mina målningar handlar om generation Ö. Bilderna är ett försök till att utsträcka känslan av empati till de kommande generationerna, de som inte ännu fötts. Möta deras blickar, ställas inför våra handlingar. Begrunda de val vi nu gör, sedda ur framtidens perspektiv.

’The ecological crisis can be traced to a more general crisis of the social, political and existential. The problem involves a type of revolution of mentalities whereby they cease investing in a certain kind of development, based on a productivism that has lost all human finality.’
-Félix Guattari, Chaosmosis

Jag lever i hoppet om att konsten kunde gå i täten för denna mentalitetsrevolution. Ett avantgarde som har betydelse.

Ytterligare information:
Anna Leppä 041-7441329
annaleppa(a)hotmail.fi

Närvarons laboratorium

Riikka Latva-Somppi & Kristoffer
Närvarons laboratorium
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1
3.12.-18.12.2016

Kom och skåla för finnhästen på självständighetsdagen 6.12, skål! Konstnären Riikka Latva-Somppi håller då utställningarna på Busholmen öppna.

Med de medel konsten erbjuder undersöker Latva-Somppi hästen samt den sociala relationen och växelverkan som uppstår mellan människa och häst. Kristoffer, en 16-årig finsk häst, är hennes samarbetspartner i projektet.

Då hon arbetar behandlar hon slumpen, att hänge sig och släppa kontrollen, att låta sig hänföras av stundens upplevelser. I det ingår också ofrånkomligt den makt och det ansvar människan har i förhållande till ett djur.

I ett års tid har jag bearbetat mina upplevelser av närvaro tillsammans med Kristoffer. Jag har tagit mig an en övermäktig uppgift. Det är omöjligt att överföra upplevelsen av närvaro, ge den ett konkret uttryck att framföras någonstans. Allt har varit så mycket lättare för Kristoffer. För en häst räcker det med just denna stund. Hästen förnimmer människans väsen och sinnesstämning: nervositeten, stressen och jäktet, rädslan, glädjen, lugnet. I undersökningar har det konstaterats att en häst till och med reagerar på ryttarens puls med sin egen.

De utställda konstverken behandlar upplevelsen av hästen och känslan av delad närvaro. I de visuella impulsernas värld lyfts synsinnet upp som det främsta. Synförnimmelsen är dock inte det dominerande då vi erfar närvaro. De utställda konstverken kan upplevas genom våra sinnen – hörseln, luktsinnet, känselsinnet, balanssinnet – så att vi känner närvaron i vår egen kropp. Föreställ dig en häst.

Riikka Latva-Somppi (MA) är en skulptör som rör sig i gränssnittet mellan nutidskonst och design. Hennes offentliga konstverk Näktergalen fick Stiftelsen för miljökonstens diplom för Årets miljökonstverk 2009. I höstas lanserades Latva-Somppis offentliga konstverk I Dickursby, Vanda. Vid sidan om sitt konstnärliga arbete undervisar hon vid Aalto universitetet, samt handhar olika specialistuppdrag inom design- och konstfältet.

Utställningen stöds av Finska Kulturfonden och Centret för konstfrämjande.

Riikka Latva-Somppi
tlf. 041 5199181
riikka(at)latvasomppi.com
www.latvasomppi.com

Trash

Aleksi Tolonen
Trash
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
12.11. – 27.11.2016

För min utställning samlade jag skräp. Det hängde samman både med näromgivningen och mitt eget förflutna. Jag har mitt arbetsrum på Busholmen och till områdets särdrag hör öl- och läskburkar som blivit överkörda av bilar. Sortimentet består av Tallinnfärjornas ölburkar och läsk made in the USA från Verkkokauppa. VHS-kassetterna hör samman med mitt eget nära förflutna. För inte så länge sedan hade kassetterna ett värde, också för mig, nu är de inte värda något alls. Skräp är också en lämplig analogi för vår tid. Skräp är slit- och slängkulturens biprodukt som ska städas bort men det lyckas inte längre. Numera ser man skräp nästan överallt, till och med i magsäcken på fåglar.

Vid sidan om skräp i materiell form produceras också annat slags skräp i detta överflödets tidevarv. Skräp finns då vi talar, i medierna, i valkampanjerna. Webben fylls av skräp som många inte ens identifierar som just skräp. Skräp är också den likgiltighet som ger upphov till allt mer av detta skräp. Hur borde man då förhålla sig till situationen? Många anser att vi redan befinner oss i en hopplös situation och när det känns att ens egna handlingar inte spelar någon roll kan man strunta i allt och skämta bort det, allt blir till en enda nöjesmarknad. Rena rama cirkusen. Och vad vore väl den utan pajaser? Det finns det gott om på respektabla och viktiga platser. Utöver skräpet säger det en hel del om vår tid.

Trash-utställningens skulpturer har fötts ur iver och intuition genom att undersöka och förundras. Tidigare planerade jag utställningar som helheter, nu känns det som att jag mest utgår från min instinkt och själva materialet. Jag vet vad jag gör men inte alltid genast varför. Och det är okej – jag gjorde vad jag tyckte var rätt.

SKÄRVOR AV RÖRELSE

Konsta Huusko
SKÄRVOR AV RÖRELSE
22.10–6.11.2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1

Mina målningar är abstrakta rumsliga tablåer som sträcker sig ut mot de tredimensionella föremålens värld och söker sig bort från den traditionella målarduken och dess former. Det slumpmässiga, avlagringar, veckningar och förvrängda perspektiv är olika medel med vilka jag beskriver erfarenheten av att befinna mig på resa. I den visuella framställningen ingår ofta en optisk knutpunkt som placerar den i ett mellanrum, i rörelse. Konstverken är alltså rörelse som stannat i vila, lämningar. Av resor vi upplevt återstår minnesfragment, skärvor som jag återger i konkret form genom mina reseminnen.

Jag rör mig ofta med cykel, vilket för mig också hänger samman med visuella observationer och reflektioner. Den upptäcktsresande cyklistens hem finns i känslan av att ta sig framåt, att avancera, att röra sig bort från det bekanta och trygga. Provisoriska inkvarteringar längs med vägen, händelser som resan för med sig och den egna kroppens begränsningar, ständigt närvarande, blir en normal del av livet.

I maj 2016 gjorde jag en cykeltur till min forna hemby Pelso. Resan höll på att avbrytas på grund av inflammerade akillessenor men jag mötte hjälpsamma människor på vägen och tack vare värkmediciner kunde jag ta mig till mitt mål. Då jag väl kom fram gick jag och tittade på mitt gamla hem på fängelseområdet. Av huset återstod bara en hög stenar. Också grannhusen hade gått samma öde till mötes. Idrottsföreningens hus där vi ungdomar tillbringade tiden väntar på att rivas. Jag besökte också den korta järnvägen som går tvärs över ett torrlagt kärr, platsen har svävat i mitt minne i tjugo års tid.

Konsta Huusko (f. 1982 i Sotkamo) är konstmagister från Konstindustriella högskolan vid Aalto-universitetet. Han utexaminerades år 2010 och är bosatt och verksam i Rovaniemi. ”Skärvor av rörelse” är Huuskos första separatutställning.

Utställningen har vänligen understötts av Centret för konstfrämjande och Lapplands konstkommission.

Närmare information och pressbilder:
Konsta Huusko 045-1217712
konsta.huusko(a)gmail.com

La Primavera

Pauliina Turakka Purhonen & Milja Viita
La Primavera
1.10. – 16.10.2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1 och Lillbusen

Sandro Botticellis temperamålning från ca 1482, som Giorgio Vasari kallade La Primavera, utgör
startskottet för Viitas och Turakka Purhonens gemensamma utställning. I utställningen ingår
bland annat Miljas 16 mm film med handmålade organiska tecken och Pauliinas nästan köttsliga,
broderade tygskulpturer.

Vad skulle våren kunna stå för? – För växandet, för en förvandling från barn till fertil vuxen,
medföljande en vaknande sexualitet, med målet att till slut kunna uppnå ett slags självständigt
varande. De här processerna är ofta våldsamma och sällan smärtfria, men oundvikligen delar av
livet som helhet. Botticellis Primavera visar att det eviga växandet fängslat människor i alla tider; det är ett löfte om kontinuitet och förnyelse, en förhoppning om spirandet av något nytt.

Mer information:
Pauliina Turakka Purhonen, t.urakka(at)gmail.com, 0400 965 699
Milja Viita, miljaviita(at)gmail.com, https://miljaviita.live

Intimate Resistance

Edwina Goldstone
Intimate Resistance
10.-25.9.2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1

Välkommen, häng med och lyssna på några traditionella karelska sånger och
vaggvisor, ackompanjerad på ukulele och kantele: Musikevenemang med Silja Palomäki
15.9. kl. 16.30 – 17.00. ”Lauluja Karjalan mailta” är Silja Palomäkis solo performance.

För 72 år sedan tvingade krigets härjningar omkring 450 000 finska karelare att lämna sina hem, sin jord och allt de ägde, det invanda livet i Karelen. Folkgrupper och deras subkulturer raderades från kartan.

“The most effective way to destroy people is to deny and obliterate their own understanding of their history.” – George Orwell

Till de mest bestående ärr kriget lämnat efter sig hör det förstörda landskapet, arkitektoniska värden långt större än enbart byggnader som raserats, och olika biprodukter som kriget för med sig, men som snarast kan ses som en avsiktlig handling som syftar till att utplåna kulturen. I en tid som kännetecknas av stora sociala brytningar och global oro hjälper vår historia oss att definiera vilka och vad vi är. Vår historia utgör vår identitet liksom framtida generationers uppfattning av oss.

I början av 2011 gjorde jag ett fynd på en lokal loppmarknad – jag hittade omkring 300–400 gamla glasplåtar med negativbilder från det lilla samhället Nurmi–Vahviala på Karelska näset (på ryska Luzjajka). På negativen kan man följa med det vardagliga livet på orten, industrierna, arkitekturen, det kulturella livet och traditionerna mellan åren 1924 och 1940 innan området evakuerades. Arkitektur och fotografiskt material förändras ständigt, tidens tand fräter och urholkar tills knappt något återstår. Man förnimmer dock en närvaro i båda ytorna, en behaglig bräcklighet som öppnar upp för minnen och människolivets betingelser. Fotokonsten kan kanske bättre än någon annan konstform eller teknologi ge oss de verktyg vi behöver för att uppfatta och svara på förändring. När vi som åskådare betraktar ett fotografi ser vi något som inte finns – fotografier har en förmåga att återuppväcka mentala bilder i åskådarens sinne, vilket ger upphov till en ny bild. Händelser i ens liv, önskningar och inbillningar, förvandlar minnen till nya upplevelser.

Det kändes nästan som att upptäcka en Facebook-version med hundra år på nacken. Jag hade hittat en 80–90 år gammal tidskapsel som fick bilderna att vakna till liv igen. Om ansikten, traditioner och kultur från en tid för länge sedan kan återupplivas och bevaras, kan vi också återställa värdigheten och värdet hos de människor som för länge sedan lämnat oss.

Utställningen Innerligt motstånd omfattar fotokonst, installationer och videoberättelser som reflekterar över historien och att glömma den, och hur händelser i världshistorien förflyttar folkgrupper och deras mikrokulturer, som sedan integreras i den rådande majoritetskulturen och därmed riskerar att upphöra att existera.

Edwina Goldstone (född 1962 i England) är en nutidskonstnär som arbetar inom flera olika konstformer, allt från skulpturinstallationer till målningar, teckningar, performanskonst och socialt inriktade konstprojekt. Goldstone är känd för att använda föremål hon hittat i sina konstverk som därigenom genomsyras av personliga berättelser och kulturell tyngd.

Finska Kulturfondens Tavastlands regionalfond har vänligen understött utställningen medan samarbetet med Karjalan Liitto (Karelska förbundet) och dess Vahviala-seura ry möjliggjort genomförandet av utställningen.

Edwina Goldstone / +358 520 8312 / edwina_goldstone(at)hotmail.com / www.edwina408.wordpress.com

Gouachemålningar och teckningar

Jaakko Rönkkö
Gouachemålningar och teckningar
Galleria Huuto Busholmen, Busen 2
20.8. – 4.9.2016

Under Konstens natt 25.8. håller konstnären utställningen öppen tills kl. 23.

Tema för mina verk är teckning och rumslighet. Genom att skapa separata föremål att teckna och spatiala teckningar förändrar jag det tredimensionella utrymmet och med det går jag i gång varje gång. Ett tomt utställningsutrymme eller ett tomt pappersark erbjuder otaliga tolkningsmöjligheter.

Att teckna är för människan en arttypisk aktivitet, så ock för mig. Det är nära till skrivande och när måttstocken höjs blir gester, miner och kroppslighet allt mer påtagliga. Att röra sig i ett utrymme, oberoende om det är två- eller tredimensionellt, stort eller litet, betyder också alltid att mäta min egen skaparkapacitet att producera bilder, analysera dess omfattning och funktionalitet.

Mina verktyg är silverstift och blyertspenna. Jag målar med gouachefärger. Verken bildar serier, ett tema kan varieras tills det blir helt uttömt. I mina nyaste verk existerar tecknandet och färg sida vid sida. Färgernas variationer är oändliga.

På Busholmens Galleria Huuto på Busen 1 visar jag en helhet med en stor blyertsteckning, en stor gouachemålning samt ett trettiotal mindre blyertsteckningar och gouacher. En rumslig teckning som kom till när utställningen sattes upp hör till helheten.

Jaakko Rönkkö
050 3709026
jaakronk(a)hotmail.com

I Feel It All

Heidi Anniina Mattila
I Feel It All
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
30.7.-14.8. 2016

Utgångspunkten för målningarna på Heidi Anniina Mattilas utställning är ljuset. Målningarna berättar om stunder och observationer som förefaller att ha komprimerat något väsentligt. Hur det känns när en av vinterns sista ljusstrålar förvandlar himlen röd, när solen speglar mönster som existerar endast ett ögonblick på vattenytan och när det regnar, hur staden är tyst och mörk men hur asfalten glänser.
I huvudrollen för de abstrakta målningarna är starka färger och skrovlig yta.

Heidi Anniina Mattila (f. 1983) bor och arbetar i Helsingfors. Hon är utexaminerad från Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola år 2008. Hennes verk har visats på otaliga separat- och samutställningar både i Finland och utomlands.

Ytterligare information: Heidi Anniina Mattila, tfn 045 630 6643 eller heidi.mattila@gmail.com,
Internet-sidor: www.heidianniinamattila.com

Öl, saltvatten och människorelationer

Jesse Avdeikov
Öl, saltvatten och människorelationer
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
9.7.–24.7. 2016

Min mor lämnade mig ensam hemma när jag var en liten parvel. Ibland funderar jag om det var bra eller dåligt för mig att vara ensam. Jag är tacksam för allt hon gjorde för mig i barndomen. Hon gjorde mig till den jag är.

Jag är nyfiken men samtidigt trivs jag själv, en globetrotter och en tönt som söker ensamheten. Ibland älskar jag livet och ibland blir jag frustrerad på det. På samma sätt förhåller jag mig till mycket i livet, till exempel vänner. Kan inte leva utan de irriterande tidsslösande objekten. Slöseri med tid är viktigt för mig. Det får mig att känna att jag har makt. Makt att använda min tid till precis vad som helst.

Havet skvalpade och kluckade före människorna fanns och kommer så att finnas också efter det att vi alla är döda. Havet är salt och egentligen odugligt som dricksvatten men ändå fullt av liv. Havet är den bästa symbolen för livet. Det är som en far, som trots sin kärlek, sårar alla av misstag. Bara eftersom det är hans lynne, svaghet eller styrka. Vilkendera eller båda två.

De senaste tio åren har jag lärt mig olika knopar; deras användningsändamål och tekniker. Ångrar att jag aldrig lärde mig segla av min morfar, för att inte tala om något annat väsentligt. Egentligen lärde jag mig bara en sak av honom: allt går att fixa själv. Kanske det också är viktigt och kan anpassas till allt. En gång försökte jag reparera min gamla båt med korv och deg.

Människan är inte bara en sak åt gången. Det är spännande. När jag säger att ”jag är riktigt kul och galen” låter jag bli att räkna upp allt det andra som jag är och kommer att bli. ”Måtta i allt ” är ett irriterande talesätt. Fastän det tyvärr är sant. I världen finns det njutningar som är himmelska.

Jag förnimmer något oklart i mina tankar. Någon stor fråga. Frågan kunde vara så enorm som ”är något överhuvudtaget av betydelse”. Mest älskar jag människor som inte känner till sådana frågor. Eller sådana som svarar ”hur så?”

Utställningen Öl, saltvatten och människorelationer består av akryl- och oljemålningar samt en animation i stop motion-teknik.

Jesse Avdeikov (f. 1986) är en bildkonstnär som bor och arbetar i Helsingfors. I sina verk behandlar han vardagen med dess mödor och njutningar. Genom att blanda onödigt och viktigt försöker Avdeikov komma fram till vad som är betydelsefullt i livet.

Utställningen har fått understöd av Finska kulturfonden och Helsingfors stad.

Ytterligare information:
Jesse Avdeikov
050 3082164
jesse.avdeikov(at)gmail.com
jesseavdeikov.com

The dead walk side by side with the living

Maria Ångerman
The dead walk side by side with the living
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
18.6.-3.7. 2016

Galleria Huuto är stängd under midsommaren 24.-26.6.

Beroende på vilken projektion som besökaren först fäster blicken vid, inbjuder installationen The Dead Walk Side by Side with the Living till en fördjupning i parallella men separata världar. I de tre projektionerna visas, i slumpmässig ordning: en nära observerad anhopning av detaljer ur män-nisko/djurlivet; de mera dåsiga detaljerna när schimpanser putsar sig själva och varandra; kombinationen av en otydlig poetisk berättarröst i en uppenbar disjunktion med närbilder av detaljer ur människor/djurlivet. Installationen märker ut territorier med specifika markeringar och stigar, som genom binära delningar utarbetas till sammanflätade motsatser.

Grundläggande för dessa är binären mellan människa och djur, men installationen spelar också med besläktade motsägelser. Till dessa hör relationen mellan språk och tystnad – installationen innehåller för det mesta naturliga ljud, tills utbrottet av ett osammanhängande, oavsiktligt poetiskt språk hörs på en skärm. Sedan finns också motsägelsen mellan leda och absorption, som utspelas mellan de spända människorna i en projektion och de nöjda, putsande schimpanserna på en annan. Vidare finns upplevelsen av en påtaglig och intim kontakt med världen och ett mera förmedlat eller distanserat avstånd och separation. Dessutom finns den värsta binära delningen närvarande: döden och livet. Den innefattas i livets status som sådant och utformas genom hela installationen som ständigt utsatt för biopolitisk förvaltning, då människans och djurens omgivningar sammanfogas och blandas.

Framträdande i installationen är att det mänskliga och det djuriska stöder varandra och medan de definieras som motsatta, kan de också bli omöjliga att särskilja. Det centrala i hur binären mellan män-niska och djur är problematiserad är hur Ångerman använder videons form för att rubba föreställningen om orörd natur. Schimpanserna verkar vara en taktil parodi av människoparets krossande separation på den närliggande duken, en spegelbild av känslosamt djurliv. Kameran sätter det taktila på avstånd, men betonar också att det ofta är enbart genom något liknande som lite av sanningen om påtaglig intimitet kan anas.

Den avbrutna intimiteten i binären mellan människa och djur skymtar i den privata domänen, hemmet, så väl som i parallellerna som dras mellan människo- och djurkroppen. I en projektion stannar kameran i de blandade spåren efter människor och djur. Djurspår i sanden och på marken och spår efter människan i sängen; den förstorade stillheten i ödlans hud placeras intill en mjuk sårbarhet i tämjd människohud. I projektionens juxtapositioner mellan människo- och djurhud, är det frågan om mera än bara visuella analogier. Genom liknande sammankopplingar av mänskligt och djuriskt behandlar The Dead Walk Side by Side with the Living en mycket rörligare och essentiellt problematisk gräns mellan dessa.

John Cunningham
Skribent och forskare

Kontakt:
maria.angerman(at)gmail.com

HYBRID

Juha Okko
HYBRID
25.5.-12.6.2016
Galleria Huuto Jätkäsaari, Jätkä 1

HYBRID är en samling från det gångna året. Mitt arbete är porträtt av vår tids hjältar: fragmentariska, desperata och övertygande. För att man måste vara sann och tillgänglig för alla som frågar – vad som helst, när som helst.

Hybriden skulle sammanföra element som inte relaterar till varandra och det på ett sätt som inte passade ihop. I början av arbetet tänkte jag mig att gestalterna skulle bli mer robotaktiga, udda, representanter för en alternativ människoart. Slutresultatet visar trots allt en grupp, som gjorts bekanta från medierna, en grupp svaga och därför mänskliga gestalter.

Utställningen består av akryl- och oljemålningar och tillfälliga väggmålningar samt en helhetsinstallation.

Utställningen hade inte varit möjlig utom de utmärkta fotografernas fantastiska fotografier publicerade av bland annat YLE, MTV, Helsingin Sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Hufvudstadsbladet, BBC, Guardian etc. Varje arbete har drag av ungefär 9 olika personer.

Juha Okko
050 525 80 29
juha.okko(at)welho.com
okko(at)helao.fi

2017

Robin Lindqvist
2017
7.5.-22.5.2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1

Reserverat för Politik och Poetik

I sin nya separatutställning på Galleri Huuto gör Robin Lindqvist ett försök att slå en bro mellan politik och poetik. Utställningen visar Lindqvist’s reflektioner kring hur teknologi och information inverkar på våra liv.

Med teknologins hjälp kan vi förstärka och förlänga våra sinnen samtidigt som vi också påtvingas begränsningar. Vår uppfattning av tid och rum definieras nu av ultra-precisa apparater. Iden om den globala uppvärmningen, till exempel, stöds av vetenskapliga rön och som en konsekvens förändras också vår förståelse och vår förmåga att se bortom blotta ögat. Teknologin skänker fantastiska gåvor men för samtidigt med sig hemska komplikationer. Internet gör det möjligt för oss att överblicka och skaffa kunskap om större områden i en tidigare aldrig skådad hastighet, medans vi själva samtidigt också blir sedda och bedömda av det okända. Hur finner vi en balans mellan för- och nackdelar?

För Lindqvist blir detta samspel mellan teknologin och våra liv ett ämne att undersöka och öppna upp på konstnärliga vägar. Med referenser till andra konstverk, av bl.a Katsushika Hokusai och Pablo Picasso, är hans oljemåleri, teckning och fotografier i den här utställningen resultaten av hans lekfullhet och komplexa tänkande. Trots variationen i medium som har använts är uttrycket i samtliga verk minimalistiskt; ingen dramatik, rumsliga illusioner eller chocker. Vad som presenteras för oss är vanliga och till synes tillgängliga bilder – månar, snötäckta berg, en glödlampa, geometriska symboler och mönster – var och en presenterad på ett lättillgängligt sätt. Men Lindqvist utvinner varsamt och betonar den associativa kontexten i dessa bilder, och översätter dem sedan djärvt till redskap för fantasin genom poesins kraft.

Till exempel, Thirty-Six Views of Mount Kilimanjaro är en bildserie bestående av 36 svart-vita fotografier installerad i en 9 meter lång rad. Detta verk refererar till Thirty-Six Views of Mount Fuji av Katsushika Hokusai och till Edward Muybridge’s sekvens-bilder av kroppar i rörelse. Lindqvist’s verk visar oss multipla tidsfloden i denna sekvens då ett moln passerar framför Kilimanjaro. Verket handlar också om omöjligheten i att uppfatta den extremt långsamma rörelse med vilken berget stiger och faller, eller den glaciär på bergets topp som på grund av klimatförändringarna snart har smält bort.

Ett annat verk i utställningen, Bombilla, är en oljemålning med rik målerisk textur, vars motiv, en glödlampa, är lånad ifrån Picasso’s målning Guernica (1937). Här förstärks Picasso’s dubbla budskap ytterligare – det spanska ordet bombilla betyder bokstavligen glödlampa, men relaterar också till bomba, det spanska ordet för bomb – Lindqvist kopierar och smäller upp glödlampan, inte som en bomb, men i skala på en målarduk.

Övriga verk i utställningen är också fint balanserade och vilar i ett ambivalent tillstånd. De existerar stillsamt, friställda från specifika förklaringar. Verken är arrangerade på ett sådant sätt att de samtidigt kommunicerar med varandra. Våld, upplysning, liv, död, planetens framtid, tid, ångest, logik, universum, ljus, hopp… olika teman tillåts veckla ut sig och integrera. Osäkerheten kan kanske först göra oss reserverade, men i utbyte skänks istället större utrymme för introspektion och empati så att vi, via vår fantasi och föreställningsförmåga, kan knyta an till det som vi ännu inte relaterat till.

Shoji Kato
.

Tack till:
Svenska Kulturfonden / Swedish Cultural Foundation in Finland
Centret för Konstfrämjande / Taiteen Edistämiskeskus

www.robinlindqvist.com

Time Matter

Saija Kivikangas
Time Matter
14.4. – 1.5. 2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1

Galleriet är öppet tills första maj även på måndagarna kl. 12 – 17
Utställningen är öppen även 30.4. och 1.5.
Konstnärsmöte 1.5. kl. 15-17

TIME MATTER

Mänsklighet är att medvetandegöra medvetandet.
Uppkomsten av tidsuppfattningen, tidsräkningen och tidsmätningen är en del av den moderna människans och högkulturens födsel. Att uppfatta tidskasus är sålunda en essentiell bit av utvecklingen av människans medvetande.

Tid finns inte utan förändring.
Tid mäter förändring.

När vi talar om tiden talar vi alltid om rymden. Resan och tiden bestäms med hjälp av varandra. En sekund är en viss vibrationsmängd och en meter är en liten bit rymd vars ljus färdas under den tid som bestäms som en sekund.

När vi ser långt in i rymden, ser vi i tiden in i det förflutna. Kosmologerna har märkt att när de ser djupt in mot den stora smällen blir världsalltet allt mindre. Med stöd av naturlagarna kan vi konstatera att världsalltet vid den stora smällen befann sig i ett mycket tätt utrymme, till och med mindre än en proton. Det kan avbildas som något som liknar en svart öppning. Tiden föddes i och med den stora smällen. Före den stora smällen fanns inte tiden.

Tiden är inte bara en fysikaliskt mätbar mängd, den finns även i människans känslomedvetande. När vi talar om tiden ska man enligt mig inte ställa den fysikaliskt mätbara tiden och den upplevda tiden mot varandra, utan de här sakerna kan behandlas jämsides med hjälp av tanken – både och.
Frågan hur tiden känns har inte nödvändigtvis något att göra med vad tiden i verkligheten är men frågan hur jag känner det är typisk för mänskligheten.
Relativitetsteorin bevisar att en rätt, absolut tid inte existerar.
Vad är då tiden på riktigt? Ingen vet, men den är något som berör oss alla. Varenda en av oss har en egen plats och tid här i detta världsallt.

Skulle tiden ha en struktur på samma sätt som den har lagbundenheter?
Hur kan detta immateriella avbildas med hjälp av måleri?

Människorna har sinsemellan avvikande uppfattning och kännedom om tiden. För någon gestaltas tidsmedvetandet bl a som en linje, för en annan som en pendel, en båge, en spiral, något cykliskt, en massa, en cirkel eller som en fyrdimensionell kub eller som kombinationen av dessa. Utställningen består av olika diagram om tidens möjliga fysiska struktur. Eftersom världsalltet inte har ett fysiskt, lokaliserbart centrum kan en tänka att centret exempelvis kan vara runt den egna naveln. Det är alltså inte fel att tänka att de här subjektiva upplevelserna om tiden också skulle vara allmänmänskliga och allmängiltiga.

Utgångspunkten och inspiratören för utställningen har vari Roger Penrose lära om tidsrymdens singularitet, det vill säga om förvrängningen av tidsrymden, Kari Enqvists och Eero Ojanens föreläsningar om tiden, mina intervjuer med personer om den subjektiva tidsuppfattningen samt de älskansvärda Linnunrata-hörspelen som producerats av Radioateljén.

”Avståndet mellan två punkter är lika lång som tanken.”

SAIJA KIVIKANGAS, saija.kivikangas(at)gmail.com, tlf. 050-303 6030

Blinda strömmen + Pappersspegeln

Saku Soukka
Blinda strömmen + Pappersspegeln
26.3. – 10.4. 2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1 och Lillbusen

Under påsken är galleriet öppet normalt (stängt på måndag som vanligt).

Min utställning Blinda strömmen (Sokea virta) visades I fjol vintras på Nordliga fotocentret i Uleåborg och på Titanik galleriet i Åbo. Nu kommer utställningen till Galleria Huuto på Busholmen i Helsingfors. På utställningens vernissage lanseras också min fotografi- och diktsamling Paperipeili (Pappersspegeln)

På utställningen Blinda strömmen + Pappersspegeln stiger teman som mörker, ljus, kärlek, sexualitet och död fram. En dialog mellan rörelse och vila samt interiör och exteriör är centrala i mina verk. Medvetenhetsnivån i förhållande till en själv och/eller till världen omkring en och relationen mellan orsak och verkan i samband med de här olika fördjupningsinriktningarna funderar jag ofta över och antagligen syns de i verken. I mina verk finns många olika karaktärer, och är också berättande i jag-form (både i bild och text) och jag-figuren innehåller också flera olika människor. Viktigast är att lyfta fram olika fenomen.

Mina uttrycksmedel är fotografi, video, dikter och installationer. När jag tänker på mina arbetsprocesser som helhet, har jag märkt att oberoende av vilka medel och metoder jag valt, samlar jag intuitivt visioner och tankar som jag sedan genom utrensningar, redigeringar och olika arbetssystem skapar mina verk med. I verken ställs frågeställningarna, visionerna och fenomenen parallellt och dess förhållanden har en viktig plats.

Saku Soukka [f.1982, Oulunsalo] håller som bäst på och avslutar sina studier vid Bildkonstakademin. Hans verk har tidigare visats på separatutställningar och grupputställningar, till exempel Esbo moderna konstutställning (EMMA), Finlands fotografiska museum, Tent Academy Awards i Rotterdam i Nederländerna samt festivalen Studi aperti i Ameno i Italien. Fotografi- och diktsamlingen Paperipeili är hans debutbok och ges ut på Noxboox.

sakusoukka(a)hotmail.com / 0407268118

Grupp OOO

Grupp OOO
Kaarina Haka, Tapani Hyypiä, Maaria Märkälä, Maaria Oikarinen, Matti Rantanen, Panu Ruotsalo, Mia Saharla
5.3. – 20.3.2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1 och Busen 2

Vi målar med alla våra sinnen, minnen och känslor. Målandet är en fri plats, ett rum, en kontinent och en galax. Vad som helst kan hända. Det abstrakta upphäver gränser och lagar i den synliga världen. Färg exploderar. Vi skapar harmonier. En målning talar i tungor, vi springer över dukarna. Vi skriver ögonblicksbilder med tunn och tjock målfärg. Vi täljer färg, skrapar bort den. Vi låter de vidsträckta rörelserna föra oss. Vi är millimeters noggranna och maniskt frenetiska.

Impulsen att måla kan komma från ett fluorgult trafikmärke, gamla c-kassetters serpentinband, en byggarbetsplats, en storm, en avokado till frukost. Snöblindhet. Konsthistoriens årtusenden.

Grupp OOO föddes ur samtal kring målande, runt målande, med fokus på det abstrakta och dess betydelse för varje konstnär. Gruppens konstnärer närmar sig målandet på sitt eget sätt, balanserande på kanten och vid kärnan i det abstrakta, sammanför målandets nödvändighet och en målnings förmåga att tala utan ord. När bildreferensen försvinner i en målning accentueras gester, färg och känsla. Det måste göras. Det är viktigt. Målandet har inget slut och det som är målat har heller inget slut. Vad vi ser och inte ser. Vad vi känner, andas och smakar. Vilka färger är det?

Kaarina Haka
”Mina verk är en installation som leker med linjer och består av nät, ståltråd och skuggor.”

Tapani Hyypiä
”Ett irrande av ett trött sinne, en upplevelse av en gammal tavla eller observationer i naturen ger starten, som av en slump. Oftast räcker bara lusten att sprida ut färgen, förundras hur två tillsammans är mera än de två.

Maaria Märkälä
”Jag testar det abstraktas gränser i Georg Baselitzs anda.”

Maaria Oikarinen
”Mina stora målningar refererar till förintelsen och till konflikten mellan Israel och Palestina. Teman som dök upp när jag studerade i Jerusalem våren 2015.”

Panu Ruotsalo
”Jag bygger broar mellan den föreställande och det abstrakta uttryckssättet, jag försöker förklara varför det abstrakta är ett mera exakt sätt att berätta än det föreställande. För mig.

Mia Saharla
”Mina målningar är collage av observationer och skisser. Mitt mål är att närma mig målandet utan strikta regler och ramar, bortom klara visuella referenser.”

Matti Rantanen
”Med mina målningar har jag velat, utifrån en tvådimensionell yta, skapa en illusion av det tredimensionella med det abstrakta bildspråkets medel”

Päätäntähäntä

Tanja Koljonen och Anne Yli-Ikkelä
Päätäntähäntä
13.2. – 28.2.2016
Galleria Huuto Busholmen – Busen 1

Tanja Koljonen och Anne Yli-Ikkeläs utställning Päätäntähäntä är en kombination av bilder och rörliga föremål. Utställningens verk är fragmentariska prov på mötet med motkrafter.

Lätthet och vikt, stagnation och rörelse, förnuft och instinkt bildar alla en spänning emellan sig men utesluter inte varandra. Olika krafter styr oss och vi handlar mitt ibland hopp, verklighet och slumpen. En okontrollerbar yxa hugger och svansen viftar som hälsning. Verken fungerar som avbrott och skiljetecken mellan händelser, som observationer från motsatsernas gränsland.

I sin roman Bipaviljongen skriver Leena Krohn följande:

    Vilken utsträckning människor handlar av eget val och i vilken utsträckning de är nödda därtill av de oavlåtliga stötarna av tvångets biljardkö skulle man få avgöra från fall till fall. Hur skulle det vara möjligt, när vi aldrig kan veta allt som påverkar händelsernas gång och får saker att hända?

    Anatole France däremot kallade slumpen för en signatur som Gud använder när han inte vill skriva under något. Skulle Gud alltså vara en anonym pseudonym, en feg stackare, en svindlare?

    Hur kan man då skilja slumpen från ödet, Guds försyn från Satans påfund, mening från meningslöshet? Det finns bara tre saker att välja på: 1) det kan man inte 2) livet visar skillnaden 3) valet är ditt

    ( i översättning av Seija Torpefält)

Termen ”förnuftig” används ofta som synonym för den kontroll som sväljer värdet av mänsklig bräcklighet och oförutsägbarhet. Koljonen och Yli-Ikkelä arbetar från en utgångspunkt där kalkylmässiga fakta urvattnas och sakernas relativitet betonas.

Tanja Koljonen (1981) och Anne Yli-Ikkelä (1980) är utexaminerade konstmagistrar i fotografi från Aalto-universitetet, högskolan för konst, design och arkitektur. Deras konstnärliga arbete består av ord, bilder och föremål. Koljonen och Yli-Ikkelä har deltagit i utställningar både i Finland och utomlands. De är också medlemmar i konstnärsgruppen Maanantai-kollektiivi.

Tanja Koljonen
www.tanjakoljonen.com
tanjairinakoljonen(at)gmail(dot)com

Anne Yli-Ikkelä
anne.yliikkela(at)gmail(dot)com
www.anneyli-ikkela.com

Ett tack till:
Kiitos: Laitilan wirvoitusjuomatehdas

En natt under åren

Eveliina Hämäläinen
En natt under åren
21.1. – 7.2.2016
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1

Mina verk handlar om det momentant flyktiga, det förgängliga, om förändringar och att minnas. Bilderna innehåller återkommande samtidiga händelser, överlappande landskap samt reflektioner och tomhet. Upprepningar, många horisonter och målningarnas inre banor bildar tidsdimensioner och narrativa nivåer. Teman som avbildats fungerar som symboler och är i en ständig förvandling. Temana kommer från fantasins samling av observationer och referenser till verkliga och bildar tillsammans en väv där det absurda blir möjligt.

Verken har förverkligats i tempera och olja på duk samt tusch på papper.

Eveliina Hämäläinen (f.1984) är utexaminerad konstmagister från Bildkonstakademin år 2013. Hennes verk har tidigare visats bland annat på följande utställningar: Goodbye Ladies, Helsingfors konstmuseum; Glogalleriet 2014, T-Gallery i Bratislava 2013, Galleri FAFA i Helsingfors 2013, samt DDessin Atelier Richelieu i Paris 2013. Dessutom har hon arbetat med scenografi och visualisering i teater- och nycirkusproduktioner, bland andra Circo Aereo: Mandarin & Désertée 2015 och Maracat Caravan: Clunker Circus; Wonderfully much of everything 2014.

Utställningen har fått understöd av Centret för konstfrämjande.

www.eveliinahamalainen.com

Coalworks

Kristiina Koskentola
Coalworks
2.1-17.1.2016
Galleri Huuto Busholmen, Busen 1

Konstnären har ordet på lördag den 16. januari 2016 kl. 15.
På trettondagen den 6. januari utställningen är öppen.

I utställningen Coalworks reflekterar Koskentola över kolet som material, dess alltomfattande och allestädes närvarande karaktär och dess generativa potential i vår vardag som håller något vid liv (men samtidigt dödar något annat), fungerar som valuta i globala kapitalspel, är källa till katastrofer och olyckor, ingår som ett grundelement i människokroppen, som förorening, och en naturlig del av universum.

Bakom utställningens installationer möter vi den föränderliga vardagliga verkligheten i migrantarbetarnas byar i Peking och ett bortglömt buddhistiskt tempel i Chongqing. Dessa marginaliserade platser och omständigheter inbjuder till att kritiskt granska den spänning som finns mellan differentiering och likvärdighet samt villkoren för det ömsesidiga förhållandet – inte som motpol till vår världs moderna centrum, utan snarare som baksidan av samma mynt.

I den 4-kanaliga videoinstallationen Rituals to Mutations visas bild- och ljudlandskap från ödsliga förstadsområden i Peking som präglats av kolet: rökelse bränns i en ritual, heliga brännugnar rengörs, och skräp och sopor bränns i ugnarna, samtidigt som man i migrantarbetarnas by tillverkar kolbollar av de rester man hittar i kolhögarna (som sedan används för uppvärmning och matlagning). I rumsinstallationsverket Blackballing leder kolbollarna tankarna till ett fantasispel (som antingen pågår eller som redan tagit slut).

Koskentolas installationer handlar om hur den estetiska produktionen kunde sammanföra villkor och förhållanden som traditionellt betraktas som varandras motpoler. Hur kan betydelse och mening spridas utanför sin ursprungliga kontext, över (kulturella) gränser och till nya områden? Koskentolas konstverk betraktar dialog och delaktighet mellan flera aktörer, etiska, materiella och intellektuella relationer mellan människan och den andra. Konstverken bjuder in betraktaren för att reflektera över sin egen ställning.

www.kristiinakoskentola.com

Kristiina Koskentola är bildkonstnär, föreläsare och doktorand vid Chelsea College, University of the Arts in London. I detta nu bor och arbetar hon i Amsterdam och Peking. Hon är kritiskt engagerad i begreppen nomadisk subjektivitet och posthumanism. Hennes multisensoriella installationer och installationer i blandteknik är konstellationer av olika material, berättelser och föremål som utförs i exempelvis video och fotokonst. Koskentolas arbetssätt utgår från samarbete på flera plan.

Koskentolas arbeten har ställts ut i flera museer, institutioner och gallerier i Europa, Asien och Mellanöstern, till exempel i fotokonstcentret Three Shadows samt i Star Gallery i Peking, bildkonstcentret Skaftfell på Island, Zendai MoMA i Shanghai, Gallery Lumen Travo i Amsterdam, Museum De Lakenhal (Scheltema) i Leiden och i Azerbajdzjan vid den IV biennalen i Baku för konceptuell konst samt i Finland på Saaris gård. Hon har dessutom hållit föredrag, föreläsningar och workshops samt haft andra akademiska uppdrag vid olika institutioner och i olika sammanhang, i vilka ingår bland annat Dutch Art Institute i Nederländerna, Central Academy i Peking, Bildkonstakademin i Helsingfors, University of the Arts i London, Himalaya’s Art Museum i Shanghai, Dushanbe Art Ground i Tadzjikistan, General Public i Berlin samt Smart Project Space i Amsterdam. Koskentola har också publicerat flera artiklar och hennes konstböcker har varit framlagda vid flera konstbokmässor i Europa och Förenta Staterna.

Projekten har fått understöd av:

Centret för konstfrämjande

Wunderkammer

WUNDERKAMMER
KURATOR: VILLE LAAKSONEN
Galleria Huuto – Busholmen
5.12.2015 – 20.12.2015
På Självständighetsdagen 6.12. Huuto Busholmen är öppen normalt kl. 12-17.

KONSTNÄRER:
ANNA HYRKKÄNEN
ALISA JAVITS
ANNA-LIISA KANKAANMÄKI
MAIPPI KETOLA
NINNI JA TUOMAS KORKALO
KRISTIINA LJOKKOI
PETRA MARTINEZ
LEENA PUKKI
ANSSI PULKKINEN
ELINA RANTASUO JA LAURI AINALA
OUTI TURPEINEN

Wunderkammer är en grupputställning av curator Ville Laaksonen, som organiseras på Galleria Huuto Busholmen i gallerierna Bus 1, Bus 2 och Lillbusen 5.12. – 20.12. 2015. Utställningen fokuserar på att uppleva känslan av mirakel av samtida konst. De 13 konstnärer som presenteras har valts ut från mer än 150 sökande efter en öppen inbjudan. Konstnärernas verk bildar ett Kuriosakabinett.

Wunderkammer är en studie av ett mikrokosmos i ett mänskligt sinne. Den fungerar som en nyckel till flera sensoriska upplevelser mellan den imaginära och den verkliga världen.

Galleria Huuto – Busholmen
Stillahavsgatan 6, 00220, Helsingfors

KONTAKT:
Ville Laaksonen
ville.laaksonen(at)gmail.com
+358-50-3537071

http://www.ihmekammio.com

I HELSINGFORS

Kalle Turakka Purhonen
I HELSINGFORS
14.11.-29.11.2015
Galleria Huuto Busholmen, med Pauliina Turakka Purhonen

Om att teckna:

”Alltså den där mannen tecknar bara vad han ser…. alltså shit, vad avundsjuk jag är ”

En kommentar av en lite bortblandad medpassagerare i sjuans spårvagn karakteriserar väl den här utställningens arbeten. Jag är så nöjd med att hittat mitt sätt att arbeta på att jag till och med kan acceptera avundsjukan.

Hösten 2014 och våren 2015 tecknade jag runt omkring i Helsingfors på offentliga platser, i Havshagen, i kollektivtrafiken, beroende på vad vädret tillät. Jag tecknade observationer och ur minnet; på plats och sedan på ett café eller vid köksbordet. Eller så kan man tala om målande, jobbade med pensel, tusch och vatten. Övergången till lavering från bara bläck och att använda linjer hände så nyligen att jag ännu tänker på det som att teckna.

Orsaken varför vi människor vill avbilda vår näromgivning är många och har behandlats på många sätt, så nog om det. Skönhet och fulhet finns i betraktarens öga (fastän utställningens tecknare också har ett ansvar), och samma gäller politik och epok.

Hittar inte något mer originellt sätta uttrycka det än att beskriva mitt sätt att arbeta som meditativt. I stadens stoj, ihopkurad på en pall, avsedd för pilkfiske, måste jag hitta en stadig och bekväm ställning. Omgivningens brus och distraktioner måste stängas av, nyfikna blickar. Måste förstå varför teckna just här och vad det egentligen består av. Inte oroa sig utan målmedveten börja dra blaskig bläck på papperet, utan att bekymra sig över otillräckliga färdigheter att kunna teckna av all rikedom.

Nå, inte gick det alltid så bra, men att kunna ge uttryck för sina ideal är redan en halv seger. Det mest utmanande är människorna, för de är intressantare – utom dem är staden ingenting – och som objekt är de skygga och rastlösa. Smarttelefonerna, till all lycka, gör att människornas steg liksom fryser till och blir långsammare och glömmer möjliga utomstående betraktare.

Att förlita sig på fotografier intresserade inte och det hade förstört tecknandets magi att kunna vara i ögonblicket. Dessutom ville jag utveckla min viljestyrka ifråga om bilden och förmå finslipa den oavsett observationer. Jag ville utveckla en croquis’aktig skoningslöshet och ett visuellt minne, och återkalla viktiga detaljer. Och det här gäller också när man tecknar bilar och ljus, förstås.

Att teckna landskap har en lång tradition och jag vet att med min stötvisa fokus knappast blir lika bra som David Hockney eller Brueghel den äldre. Men inte är det något att sörja över när man mitt i allt lyckas få sitta i fred och tecknandet flyter. Funderar bara nöjt, hur kommit på tanken på ett yrke där man på morgonen får bege sig ut på stan och betrakta omgivningen.

Utställningen har fått understöd av:
Greta och William Lehtinen Stiftelse
Alfred Kordelin Stiftelse
Centret för konstfrämjande

Bild: Pasi Mälkiä

Happy Garden

HEMULOORDI
Happy Garden
Galleria Huuto Jätkäsaari 1
24.10.2015 – 8.11.2015

Täck över mig som en soffa – så vi aldrig blir utslitna

Linda mig som ett spädbarn – så vi aldrig blir smutsiga

Beslöja mig som de kvinnor som tillber gud – så jag också kan tillbe dig
Jesus bröt brödet – min man bröt sitt revben som han slängde till mig som till en hund. ”Ta dig samman”, sade han.
Jag delar inte bara bädd med dig. Jag delar också min tarm och dess rörelser med dig. Varje morgon lägger jag en binnikemask i din strupe och de rör sig genom oss som livets ström – färdiga att suga oss torra.
Det var ett paradis när jag kom hit. Nu är det fyllt med slippriga sedlar som fallit ned från kunskapens träd, den goda och den onda. Jag snubblar och skulle vilja falla i dina armar, men faller bara som alla andra – ensamma och okända för varandra.

heidihemmila1989(at)gmail.com

Pics or it didn’t happen.

Tuukka Haapakorpi & Kaarlo Stauffer:
Pics or it didn’t happen
Galleria Huuto Jätkäsaari – Jätkä 1
3.10.-18.10.2015

Pics or it didn’t happen.

I huvudrollerna på Stauffers och Haapakorpis samutställning finns vänner, sociala kretsar och händelserna som sker där. Konstnärerna bygger tematiska och rumsliga perspektiv på utställningens tema: identitet och att bli sedda i olika kategorier. Objektet för undersökningen är det privata och det kollektiva, skrymsle och vrår av vår sociala kropp som synliggörs genom vänskap. Utställningen är en dialog mellan Stauffers teckningar som är baserade på fotografier och Haapakorpis fotografier och videorna som är filmade med en mobiltelefon.

I Stauffers verk råder en skenbar slumpmässighet och ett val. En social akt, som inträffat när ett fotografi har tagits, omtolkas i teckningar. Ibland har umgänget som bildmotiv förefallit lovande genast från början, men andra gånger har färdiga fotografier fått stanna på arbetsbordet för att motivet fallit utanför den konstnärliga nyttosynvinkeln.

Mobiltelefonen, tillgänglig teknologi för nästan alla, kan producera, arkivera och publicera bilder och har fungerat som utgångspunkt för Haapakorpis videor. Eftersom vi alltid kan ha mobiltelefonen med, skapar också de stunder som bandats in med mobilkameran, ett arkiv. När man tittar på innehållet, kommer frågor om minnet, om de betydelsefulla händelserna som bandats in och förhållandet att minnas och på nytt se händelserna.

Go-away-bird

Erik Creutziger
Go-away-bird
Galleria Huuto Busen 1
12. – 27.9.2015

Go-away-bird och annan målerifest

Erik Creutzigers separatutställning Go-away-bird på Galleria Huuto, Busholmen 1 presenterar den mångsidiga samtidskonstnärens nyaste målningar.
Målningen som gett utställningen dess namn har fötts ur konstnärens intresse för fåglar. Fåglar har fascinerat Creutziger både visuellt och även för dess symbolik. Konstnären har tilltalats av fåglarnas rörlighet och deras förmåga att alltid vid behov kunna flytta till en angenäm miljö. Längtan och andra frihetskänslor förknippade med fåglar har varit viktiga för konstnären och en nyttig bas för arbetsmotivationen. Visst har förverkligandet av en målning rik på detaljer tagit månader i anspråk.

Enligt mig är Creutziger som konstnär en romantisk fastasist. Färg och drömmerier är det centrala kännetecknet i hans verk, vilket humorn i hans målningar förstärker mer än tidigare. Konstnären talar själv om hur han fascineras av paradis och överhuvudtaget längtan till en annan verklighet. I Creutzigers målningar är längtan annanstans kännetecknet för äkta konst. Hans målningar berättar om hur konsten öppnar för oss dörrarna till andra världar och hur vi genom att följa Cretzigers fantasier helt förflyttas till andra världar.

Go-away-bird, som gett utställningen dess namn, är en följd av Creutzigers vilja att undersöka vad som händer när man målar fåglar som figurer gång efter gång. Fågeln bevarar i denna behandling det som är specifikt fågel, men det upprepade ornamentet gör det som skiljer dem till överraskningar. Vi ser fåglarna på ett nytt sätt och av de enskilda arterna blir det visuella världar. Creutziger påpekar också att fåglarna passar bra med hans grundteman, det vill säga jämsides med människor och landskap. Fåglarna är fantastiska, dekorativa och fulla av symbolik. Vad mer kan vi ens längta efter?

Målningen Huldas hus hör ihop med konstnärens egna upplevelser. Som barn har han besökt ett övergivet hus där alla föremål fanns kvar, fastän invånarna inte alls var kvar. Creutziger minns hur han drömde och fantiserade om husets invånare Hulda och hennes liv. Det underliga i huset gjort ett stort intryck på honom vilket nu har fått sin form i målningarna. Dragningskraften i Erik Creutzigers konst har sina rötter i dess rika fantasi och förmågan att ändra även de mest vardagliga saker och varelser till fantastiska överraskningsbjudningar. Det är som om vi skulle hamna på Den Galne Hattmakarens nonstopbjudning.

Erik Creutziger (1982) är en bildkonstnär från Helsingfors och Go-away-bird är hans sjunde separatutställning. Han utexaminerades som magister i bildkonst från Bildkonstakademin år 2013. Verk av konstnären finns bland annat i Helsingfors konstmuseums samlingar och i finländska privatsamlingar. Creutziger är medlem av Målarförbundet.

Juha-Heikki Tihinen, FD

Palmreader

Heidi Lampenius
Palmreader
Galleria Huuto Busen 1
21.8 – 6.9.2015

Vernissage på Konstens natt 20.8. från kl. 18, välkomna!

Palmer, en röd hängmatta, stundens njutningar. Målsättningar och drömmar. Vi dväljs i det förflutna och oroar oss för framtiden. Vi planerar för det som ska komma men kan inte på riktigt förutspå framtiden. Vi jagar minnen. Men vad minns vi av de uppnådda drömmarna/stunderna?

Mina målningar är på sätt och vis ett slags minnets arkeologi. Söker spår och märken som inte är definierade men tillräckliga för att utlösa minnen eller en föreställning om platsen. På den här utställningen sätter jag likhetstecken mellan minnet och efterbilden, synminnet, som fortsätter även efter stimulusupplevelsen.
 
Genom att undersöka vad som är sant, rent subjektivt, hela tiden kan vi kanske uppleva en stund före vi tänker på det. På det här sättet föds mina bästa målningar. Jag vill också med mina målningar förmedla att vad vi ser är alltid mera är summan av delarna. Alls inte så allvarligt som det kan förefalla.

www.heidilampenius.com
heidi.lampenius(at)gmail.com
+358 50 567 7502

Jordliknande


Anu Haapanen, Virva Kanerva, Anna Leppä och Janika Salonen
Jordliknande

Galleri Huuto Busholmen 1

1. – 16.8. 2015


Konstnärerna bakom utställningen Jordliknande är skulptören Virva Kanerva och konstgrafikern Janika Salonen samt bildkonstnärerna Anu Haapanen och Anna Leppä. Med sina målningar undersöker de världen och dess invånare och skapar i sina verk illustrerade visuella parallella verkligheter, jordliknande platser.
Alla konstnärer har sin egen verklighetsundersökande overkliga bildsamling. De fyra konstnärerna gör med sina verk en djupdykning i en värld byggd av element som påminner om vardagen och vår livsmiljö och leker med dem och bänder på jordens lagbundenheter. Gränserna mellan människor och djur vacklar i bildvärlden, människoliknande varelser bildar mellan sig i tomheten levande psykiska rum och fiktiva landskap som fungerar som scen för olika händelser och berättelser. Fyra perspektiv flätas samman till en helhet, där verken som utförts i olika tekniker, kopplas ihop och kommunicerar sinsemellan.

Anu Haapanens målningar är landskapliga reflektioner, mytiska platser eller utopier, som invaderats av tecken från människans närvaro eller ungefärliga spår av någon berättelse från en påhittad civilisation. Platserna och landskapen i målningarna fungerar som laddade element eller som scen för någon symbolisk händelse eller odefinierad upplevelse

Virva Kanervas skulpturer rör sig i gränslandet mellan realism och fantasi och leker med populärkulturens och mystikens bildbank. Kanerva använder sig av djurgestalter när hon skildrar människans varande och världen som omger oss. Det är lätt att identifiera sig med djur och djuren är fria från de symboler som kännetecknar människan, men som ändå illustrerar känslor och annat som vi människor upplever.

Anna Leppä undersöker de psykologiska rummen mellan människor. Målningarna innehåller finstämda och mångtolkade referenser till människans sociala varande, hur samhället är byggt och hur det känns och upplevs. Målningarna är glimtar av stunder då begreppen ännu inte är formade och en återvändo till ursprunget, obestämda stunder i mänsklighetens kärna.

Janika Salonens verk är postapokalyptiska skildringar av platser där människan har lämnat scenen och där några klara former spelar huvudrollen. Salonen projicerar mänskliga drag på livlösa, geometriska former, något som åskådarna kan identifiera sig med. Verken skildrar genom sina former en berättelse om att bygga en ny livsform.

Where do you get your inspiration?

Iidu Tikkanen
WHERE DO YOU GET YOUR INSPIRATION?
Galleria Huuto – Busen 1
11.7. – 26.7.2015

”Kriterier för en konstnär borde vara, utöver att kunna försörja sig och skapa angenäma känslor, också bygga upp åskådarens egen innovativitet. Sådan konst klarar sig i dag, inte några självklarheter och att dela med sig av sin tungsinthet.” (http://keskustelu.suomi24.fi/t/10942992)

”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går djupare in i mig och stannar inte där det tidigare alltid stannat. Jag har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in. Jag vet inte vad som sker där…Har jag redan sagt detta? Jag lär mig att se. Ja, jag har börjat. Det går ännu så länge dåligt. Men jag tänker ta vara på min tid.”
(Rainer Maria Rilke i översättning av Erik Ågren)

”Do or do not. There is no try.”
(Yoda) 

Inspiration till Iidu Tikkanens målningar har varit bland annat takkronor och målartejp. Tikkanen har målat takkronor även tidigare, men i sina senaste verk leker hon fritt med bildmotivet. I målarkonstens historia stöter man ofta på takkronor men nästan alltid i statistroller. Tikkanen lyfter fram takkronorna i sina målningar.

I sina nya verk förenar Tikkanen grafiska spår av tejp genom att slumpartat låta färgen rinna och stänka. Resultatet är något mellan abstrakt och förställande konst med flyktiga bilder i olika skikt. Som utgångspunkt för arbetena på utställningen har Tikkanen framförallt lånat från sin barndom och ungdom på 90-talet. I synnerhet är verkens färgvärld bunden till 80- och 90-talets visuella kultur.

Iidu Tikkanen (f. 1983) är en konstnär från Helsingfors och utexaminerad från Bildkonstakademin år 2014. Tikkanen har haft utställningar på bland annat Tm-galleriet och på Galleri Jangva i Helsingfors, deltagit i De ungas utställning år 2013 och i grupputställningar i Berlin och New York. Hennes verk finns bland annat i Statens konstsamling och i Kuntsis stiftelses konstsamling.

iidu.tikkanen at gmail.com, +358405892021, iidutikkanen.blogspot.com

VÄNSTER OCH HÖGER

Kirsi Jokelainen och Johannes Kangas
Vänster och höger
Galleria Huuto Busholmen
17.6.–5.7.2015

Bil, blåbär, blått, bofink, choklad, cypress, dekorationsband, festträd, fågelbur, gult, himmel, hjärta, hyacint, hus, julbelysning, julgran, ljusrött, kotte, kvist, landskap, läppar, läppstift, maskros, mun, moln, människa, rygg, rönn, rött, siklöja, sjö, skog, soffa, solnedgång, svart, tall, tapet, trattkantarell, t-skjorta.

Träd, berg, uppenbarelse, vackra män, färger, papp, framåt, Fellini, Bach, UK Subs, Cucchi, Aiai-världen, målning, skulptur, cowboy, Tarzan, fred, apelsin, öst, plastpåse, järntråd, soffa, gult, rött, Savanna-fågeln, röd Fantom, blåvitt, Erkki, renässansen, ljusrött, tolerans, god-ond, naturen.

Det här har vi målat. Vi hoppas ni ser lite vänster och höger i dem också .

Kirsi Jokelainen och Johannes Kangas

Kirsi Jokelainen (1970) och Johannes Kangas (1967) är bildkonstnärer utexaminerade från Bildkonstakademin 1996 och 1997.

Vi har stängt midsommarhelgen 19.­21.6.2015!

Ytterligare information:
Kirsi Jokelainen: kirsi.m.jokelainen (at) gmail.com
Johannes Kangas: kangasjohannes (at) gmail.com

Målningar

[slide=1]

Riikka Wesamaa
Målningar
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
30.5.–14.6.2015

Jag ville ut och titta på naturen, känna vinden och det öppna landskapet, jorden och hur allt är i rörelse, teckna och bli en del av naturen.

Jag ville ha rymd, luft och utrymme i arbetet samt en omedelbarhet till vandrandet, observationerna och skisserna.

Jag tänker på att beröra världen och på en aning om den stillhet, rymd och drömmar som finns inom oss. Jag tänker på färg, dess ljus, beröring och känsla av livfullhet. Jag arbetar i en stämning som framkallar minnen av att vara i naturen, närheten till dess materiella väsen och närmar mig naturens organiska och oorganiska former som varelser. Jag tänker på seendets djupa känslighet, upplevelsen av något heligt och på naturen som ett hem.

Ett varmt tack till Koneen säätiö för residensvistelsen vid Saari gård 2013 samt till Föreningen för biokonst i Finland (projektet Ars bioarctica) för möjligheten att arbeta i Kilpisjärvi 2013.

Ytterligare information:
Riikka Wesamaa
050 3715386

The Loneliness of the Traveller

Michal Czinege
The Loneliness of the Traveller
Galleria Huuto Busen 1
9.5.–24.5.2015

The Loneliness of the Traveller handlar om ensamhet och om resande men framför allt om upptäckandet. Ämnen för Michal Czineges undersökning är ofta fotografier av olika ursprung eller vad som helst som går att omvandla till digitala bilder, så som till exempel en teckning eller en text. Resedagböcker från 1950- och 1960- talet som Czinege fått när han var liten av sina föräldrar eller av familjebekanta är av avgörande betydelse för hans arbete och än i dag fortsätter han samla på resedagböcker. Han har alltid varit fascinerad av de allt annat än perfekta illustrationerna där man kan se allt och inget samtidigt. Tidningarna var dränkta i socialistisk propaganda, vanlig i Tjeckoslovakien på den tiden, och texterna var fyllda av en fantastisk absurditet. En artikel från 1960-talet om en tysk upptäcktsresande som försvann från sin trupp på 1800-talet blev en avgörande impuls för The Loneliness of the Traveller. Det har gjorts många försök att hitta expeditionen men mysteriet förblir olöst.

Ensamheten har många ansikten. För Michal Czinege är seendet det mest utmärkande formen av ensamhet och är också ett återkommande tema i hans målningar. Perceptionsförmågan står i centrum i serien “Heads”, i övernaturlig storlek, sprayad på duk. De anonyma, “uppblåsta” porträtten skapar en paradox: när åskådaren närmar sig målningen kommer han också längre bort från en tolkning av den. Figurerna är människor i bakgrunden av ett fotografi, oftast inte större än knappnålshuvuden, och datorn blir ett slags mikroskop för att undersöka och analysera de skannade bilderna. Endast genom att måla figurerna blir de igenkännbara till formen för Czinege själv.

Czinege jämför den ensamhet en resande ofta erfar med ensamheten att måla, timmarna som läggs ner på en duk och konstnärens blick irrande på dukens yta. Närvaron av ateljén, mest märkbar i fragmenten i Czineges konstnärsböcker, får betydelse på den ensamma resan.

Effektivitet är essentiellt för att överleva en expedition. Alldeles som en upptäcktsresande har en funktion för varje föremål han väljer att ta med sig, väljer en konstnär varje föremål han ställer ut med stort övervägande. Därför har också transportlådan på utställningen The Loneliness of the Traveller sitt eget syfte på Galleria Huuto.

Michal Czinege (f. 1980, Bratislava, Slovakien) är en slovakisk konstnär som för närvarande undervisar i målning vid Konst- och designhögskolan i Bratislava. The Loneliness of the Traveller är hans först utställning i Helsingfors.

Slovakiens kulturmisinsterium och Slovakiens ambassad i Helsingfors har stödjat utställningen.
Slovakian-kulttuuriministerion-logo

Standing alone

[slide=1]

Videokaffe
Standing alone
Galleria Huuto Busen 1
18.4.-3.5.2015

Videokaffe är ett internationellt och tvärvetenskapligt konstkollektiv som med sin konst undersöker skärningspunkten mellan skulptur, socialt engagemang och hårdvaruhackande. Med influenser från teknik, vetenskap, teknologi, hantverk och konst skapar Videokaffe konst som främjar samtal och interaktion.

Under de senaste två åren har Videokaffe producerat utställningar genom teamarbete, både individuellt och kollaborativt och som byggts och visats sida vid sida.

År 2015 har Videokaffe två utställningar med temat distans och närhet – Standing Alone och Hand Shake.

På Huuto Busholmen 1 i Helsingfors ställer vi ut Standing Alone som visar kuraterade arbeten av kollektivets medlemmar. Konstverken är dock självständiga, separata arbeten som skapats av de enskilda medlemmarna.

Med vår nästa utställning kommer vi att presentera ett handslag mellan de olika konstverken på galleri Titanik i Åbo. Konstverken sammanställs så att gruppens medlemmar får experimentera och improvisera tillsammans.

videokaffe (at) gmail.com
www.videokaffe.com

I civilisationens gränsmarker

[slide=1]

Marika Markström
I civilisationens gränsmarker
Galleria Huuto Jätkäsaari
28.3.–12.4.2015

Galleria Huuto Busholmen har öppet hela påsken 3.-6.4.2015 kl. 12-17!

Medbevittnande
En karaktär från bortom
Grå, Avskalad
Fragment av en uråldrig närvaro
Tyst, bortglömd

Som är här. Nu
För att förtälja något om
frånvaro och galenskap

Ackumulationen av bilder
Exponentiell acceleration
av nya material
Giftigt. Tempo

Berövade sin substans
Före detta organiska kroppar
fyllda med konstgjordheter
Overkliga, utan kopplingar
UPPSTOPPADE djur

Brist på funktion
Brist på Liv

Kollektiv sorg

Det är tid att förändras
Att hitta någonting genuint
Kanske även inom det syntetiska

En dynamisk utkristallisering
av blandningar
Nya, förgängliga former,
ändock tidlösa, immateriella
kärnor

Ytterligare information:
Marika Markström
marikamarkstrom(a)gmail.com
marikamarkstrom.net
+358 40 8100075
+46 73 8422299

Appearance

Outi Koivisto: Appearance

Outi Koivisto
Appearance
Galleria Huuto Jätkäsaari 1
7.3.–22.3.2015

Ordet appearance kan översättas som utseende, ankomst, uppdykande. Det kan också betyda framträdande och uppträdande.

Outi Koivistos verk handlar om upplevda upptäckter. Verken pekar på iakttagelser men det är inga bestämda platser, fastän de ofta är från någon viss plats eller bild. När man drömmer lämnar det sällan kvar bilder, utan i stället stämningar, som kan följa en hela dagen och ända till nästa dröm. Koivisto tillför en slumpmässighet i sitt sätt att arbeta genom att hon trycker träsnitt med tusch och gnuggar ytorna med blyertspenna. Arbetena är dock endast skenbart utan kontroll. Tuschens oberäknelighet i kombination med träsnitt som kräver större medvetenhet, långsamhet och eftertanke.

Verken avbildar inte iakttagelser av en inre värld, det undermedvetna, landskap eller konstnärens känslor, och ändå är arbetena just allt detta. De har formats i den tankeprocess som uppstår genom skapandet, där handlingen och viljan är sammanvävda och skapar märken på ytan. Märkena skapar en ny plats där också de äldre märkenas historia finns med. Det yttre är inte kopplat till kropppen, gester eller tecken utan är någonstans mittemellan.

Koivisto arbetar med många olika verktyg när hon gör grafik och tecknar. Utställningens arbeten är i huvudsak variationer på träsnitt i tusch och frottagetekniker. Hennes verk har senast visats våren 2014 i Hyvinge konstmuseum på utställningen Miniprint 2014. Hon har också gjort tillfälliga verk i stadsrummet, bland annat projektet Näkevä käsi ja ajatteleva silmä (Tänkande hand och seende öga) i Helsingfors Fiskehamn sommaren 2014.

Ytterligare information:
Outi Koivisto
outi.e.koivisto(a)gmail.com
tel. +358 40 828 4232
http://http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/3135/

Related to Glory

[slide=1]

Anna Estarriola
Related to Glory
Galleria Huuto Busen 1
14.2. – 1.3.2015

Människor söker vägar för att nå någon slags ryktbarhet, beröm, heder, och odödlighet genom fysiska och intellektuella bedrifter. Förkärleken för ära kan vara stark och för att uppnå det åtar sig många uppgifter med stor möda, stora risker och uppoffringar.

Utställningen består av medieinstallationer som omfattar fantasifulla betraktelser och spekulationer hur gudomliga ting kan fungera, både i hyperrealistiska och förvandlade proportioner. Installationerna reflekterar hur nära och allmänna ämnen uppfattas och kategoriseraras, om människans önskan att behärska verkligheten och vår begränsade makt och hjälplöshet.

Utställningen Related to Glory kan liknas vid en samling noveller som bildar en serie av självständiga scener. I dessa möts förundran och gensvar inför den tidlösa oron: sökandet efter den yttersta sanningen, strävan efter belöning, känslan av nyfikenhet, den ofrånkomliga isoleringen och den ofrånkomliga döden.

Anna Estarriola är född i Katalonien och sedan 2004 bosatt och verksam i Helsingfors. Hon är konstmagister både från universitetet i Barcelona, avdelningen för skulptur (2004) och från Bildkonstakademin, tid- och rumskonst (2009). Dessutom har hon studerat modern dans. Teman kring hennes arbeten kretsar kring verklighetsperception, uppförande individuellt och i grupp samt kommunikation. Hennes arbeten har visats på gallerier och teatrar, både i Finland och utomlands.

Utställningen har vänligen fått understöd av Centret för konstfrämjande, Helsingfors stad, Suomen Kulttuurirahasto och Frame.

Ytterligare information:
Anna Estarriola
anna.estarriola(at)gmail.com
www.annaestarriola.com

Friluftsmålningar

[slide=1]

Tiina Kaisa Leppänen
FRILUFTSMÅLNINGAR
Galleria Huuto Busen 1
24.1. – 8.2.2015

Tiina Kaisa Leppänen målar friluftsmålningar under olika årstider, oljefärg på björkfaner. Utgångspunkten för konstverken är föreställande, som en djungelaktig snårskog vid stranden, en gata på kvällen eller skuggor på ytan av en målning i en somrig skog. Det föreställande minskar under målningens gång och verket blir småningom i riktning mot det abstrakta och expressiva. Känslan för material är en väsentlig del av målandet. Plats, närvaro och sättet att måla är sammanflätade. Verken är helt och hållet färdigmålade utomhus, vid stranden av Pyhäjärvi och i Pyynikkis skogar i Tammerfors.

Ytterligare information:

Tiina Kaisa Leppänen
050 5737958
tiina.k.leppanen(a)gmail.com