Bilder

Byggande, rum, arkitektur och konstruerade omgivningar har alltid fascinerat mig. Min utställning Konstruerat landskap består av en serie modeller som fungerar som sinnesbilder av drömmen om byggandet, och samtidigt är en slags arkitektoniska förslag eller idéer. Jag upplever att arkitekturen och den konstruerade miljön både påverkar och formar människan, och samtidigt reflekterar kulturens natur och de mänskliga behoven.

De modeller jag har byggt är dels färglagda målningslika rum och dels konstruktioner gjutna i betong. Färgens funktion är att lyfta ut modellerna ur arkitekturens rationella värld och skapa en egen verklighet och ett eget ljus. I de flesta modellerna har jag använt sprayfärg, som ger ett lättare intryck och inte ger samma tunga effekt som ytor som målas med pensel. Avsikten med betongen är att den ska skapa en känsla av konkretion och massa i de modeller där jag har använt materialet. Betong reflekterar ljus på ett speciellt sätt, och ger en egen grå dager i rummen. Jag ser betong som ett material som å ena sidan fortsätter den monumentala traditionen med byggen i sten, och å andra sidan är ett modernt ickematerial och en bild för modern alienation. Trots de negativa associationerna är betongen för mig ett utmanande material som jag finner vackert och rent. Storleksskalan i modellerna och kontrasten gentemot människans storlek ger åskådaren en viss maktställning över modellernas värld, och för dem närmare en idévärld.

Jag har i viss mån inspirerats av mina intryck av den så kallade WAU-arkitekturen och de drömmar den representerar, där områden som Dubai eller Peking skapar sig nya identiteter i huvudsak med hjälp av västerländska arkitekter. Kontrasten mellan den plan arkitekten presenterar, själva presentationen och slutresultatet är intressant. De arkitektoniska planerna ha en egen verklighet som inte alltid förmedlas i den färdiga byggnaden. Jag uppfattar den japanska nutidsarkitekturen som en mycket viktig personlig förebild, trots att jag själv inte arbetar med lika reducerade lösningar. Jag söker inte efter direkta förebilder inom bildkonsten, även om t.ex. bildkonstnärer som arbetar med arkitektur inspirerar mig. Jag vill inte sätta in mina arbeten i en viss kategori, vare sig arkitektur eller något annat delområde av konsten. För mig är byggandet ett sätt att skapa mig själv och in idévärld.

Jag tillägnar utställningen min bror Joonas minne.

Tack för understödet till min utställning: Paulon säätiö, Nylands konstkommission

Bilder

Pirtelö ilman reseptiä ­– Milkshake utan recept

Föreställ dig ett kök med en nästan oändlig mängd ingredienser och en mixer. Ingen stavmixer, utan en traditionell maskin med glaskanna, som vispar nerifrån. Tillsätt en obestämd mängd mediebilder från olika tider, värmekamerabilder ur vetenskapliga tidskrifter, psykedelisk estetik från 60-talet, optisk konst, vardagsfantasier, inte så fantastisk vardag, lite 80-tal och neonfärger, graffiti, videospel, tropisk värme och vinterns grånad, magi, mystik och alkemi, Hawkwinds musik mixad i gabberstil. Starta mixern och kör mycket länge. Häll ut den färdiga smeten på pannå eller videoband och låt fästa en stund.

Timo Vaittinens målningar är täckta av en glansig epoxihartsyta som fjärmar verken från materialiteten och låter målning och collage mötas. Verken själva berättar historier där det självupplevda och fantasin blandas ihop på ett organiserat kaotiskt sätt. En av målningarna skildrar en kväll vuxna pojkar emellan, med playstation, ölflaskor och så vidare. Formerna och färgerna har splittrats, runnit ut och omformats. Verkligheten är relativ, precis som om Peter Fonda skulle ha förflyttats med tidsmaskin från 60-talstrashfilmen The Trip till nutiden. I målningen har Peter Fondas experimentlust blivit vardagligt samkväm en normal ledig kväll som motvikt till en jämntjock vardag.

Personerna i Vaittinens målningar och videoverk har åtminstone en sak gemensam: Det får inte bli tråkigt och tiden får inte bli lång. Stop–motion-tekniken i videoverken är arbetsdryg och tidskrävande. I videoverken möts det abstrakta och det föreställande, men de berättar inga historier. Ett av verken säger kort och gott: This is all I wanted to say. Det känns som om videoverken är gjorda för att det inte finns något att säga, men för att det inte får bli tråkigt. De litar i stället på det begreppsfria visuella språket.

Robert Bettercrunch
Stonehenge 15.3.2008