Bilder

Utgångspunkten och den gemensamma nämnaren i min utställning är allt det metallmaterial som på olika vägar har samlats i mitt arbetsrum: nytt och gammalt, tungt och lätt.

Det är någon typ av metallgalenskap som får mig att klättra upp på sopflak, rensa stränder, plocka upp slumpmässiga metallbitar på gatan, ringa okända telefonnummer och tigga och be mina vänner spara skrot; allt från rostiga spikar till cigarraskar, hylsor och stumpar av järntråd, vad som helst för material. Varje fynd har sin egen historia. Jag tror jag minns alla fyndplatser, och alla de människor jag har fått dessa skatter av.

Ibland står det omedelbart klart för mig vad fyndet ska bli: om det är intressant i sig själv, eller om det ska kombineras med andra stycken till något som får ett namn och slutligen hamnar på en utställning. Andra gånger måste skrotet vila en tid i lager; det måste så att säga bli mitt eget, ge mig tillstånd att använda det till någonting. En del av materialet kräver komplicerade hantverksmetoder och många arbetsfaser för att bli något som kanske ser slumpartat ut.

Bilder

*cntrl (ooo)* Allt kan hända. Det har redan hänt. Det händer hela tiden.
En installation i flera delar om kontroll, övervakning, skydd och
skyddslöshet.

Överförs ordning genom avtal om kategorisering, sortering, urval, inkludering/exkludering, utdelning av personnummer, id-kort och pass? Sker detta med hjälp av specialutbildad skyddspolis, militär, väktare, övervakare, gränsvakter, nattvakter, lärare, massmedia, kyrka, etik, moral, medborgare, grannar, kollegor, bekanta, vänner, älskade, familj, föräldrar och barn? Livvakter? Hur sker detta möte? Är vi varandras subjekt och/eller objekt? Var går gränserna? Vilken betydelse har människans riktning för meningsbyggnad och för byggande av mening? Hur kan man förhålla sig?

Tack! riktat till Anders och Ranka Fransén, Tarmo Halme, Tapio Tuominen, alla närmaste vänner och Svenska Kulturfonden.t.

Marina Ciglar
marinaciglar(at)gmail.com