Bilder

Min utställning baserar sig på avbrott och den tomhet dessa förorsakar. Jag diskuterar såväl det spruckna förhållandet mellan det förgångna och nuet som det dubbla i att befinna sig i utrymmet mellan det invanda och det okända.

Vi positionerar oss i nuet genom bilder av det förgångna och nuet. Förändringar bryter den lineärt framskridande stabiliteten och bristen på nya handlingsmönster bildar ett vakuum. På så sätt uppstår en dubbelhet då det kända förbyts i det okända. Att befinna sig i limbo ger en känsla av att både vara bunden till och lösgjord från omgivningen.

Då vi blir alienerade är det svårt för oss att sammanställa de bitar av lycka vi besitter i en användbar helhet. Våra möjligheter och vardagliga liv framstår som svårfångade embryon. Instabiliteten i en balanserad vardag frigör våra uppfattningar om oss själva och vårt agerande i relation till vår omgivning. Det okända är okontrollerbart, och ovetskap och vaghet gör oss svagare. Vi står inför skräck, förlust och osäkerhet, men vi står också ärliga och nakna inför oss själva.
 
Tomhet erbjuder också en möjlighet att söka och finna nya möjligheter. Då det förgångna har splittrats och det inte finns något färdigt system, måste vi ta ansvar för återuppbyggandet. Analys gör det möjligt att återhämta sig. Att bygga upp n helhet är samtidigt att vara och att bli någonting.

Min utställning består av bitar av landskap. Utställningen är tvådelad. Den ena delen har jag gett namnet Kulku (Färd) och den andra kallar jag Näkymä (Utsikt). I det främre rummet i gallerilokalen finns itusågade träd som reflekteras i plankorna på golvet, och i den delvis bortsköljda, stora väggbilden. Denna del av utställningen tar slut i en slags hamn i det bakre rummet, där golvet är täckt av vatten. Kolteckningarna på väggarna och roten vid vattnet avbildar en skog. På den bakre väggen reflekteras ett svagt ljus som ger en utsikt över en slags horisont.

 Mirimari Väyrynen
+35850 349 73 43
mirimariv(at)yahoo.com

Bilder

"Vi kan särskilja mellan två typer av skapande processer: den som börjar med ordet och stannar vid en bild, och den som börjar med bilden och stannar vid dess verbalisering"

Italo Calvino


Min utställning Paikattomuus (Platslöshet) är uppbyggd av textverk och fotografier som diskuterar platsen, nuet och tidens gång. Utgångspunkten är observationen av ett ting – men hur kan man visa något som är abstrakt, osynligt eller i ständig rörelse med hjälp av en stillbild? Förändring är inbegripet i platsen. Jag strävar efter att få grepp om platser genom att presentera dem som bilder i ord, som narrativ, som fotografier. I de verk som ingår i utställningen påminner platserna om varandra, de beskrivs som frånvarande eller avlägsnade, eller de hänvisas bara flyktigt. I utställningens namn ingår å ena sidan vemodet över det omöjliga i att dela upplevelsen av att finnas till, och å andra sidan drömmen om att få dela denna upplevelse.

I mitt konstnärliga arbete kombinerar jag det verbala och det visuella. I regel fångar fotografiet det unika i stunden och motivet. Ett fotografi är en bild av ett speciellt motiv vid ett speciellt ögonblick. Lakoniska ord däremot tar däremot inte fasta på det unika i bilden utan gör ett visst fönster till vilket fönster som helst eller alla fönster. Jag använder text i mina arbeten för att väcka en stillbild till liv. Att läsa ord och text är en aktivitet i nuet, och texten definieras i stunden. Som tolk är jag medveten om det omöjliga i att verbalisera visuell information. Det finns ett glapp, en spricka, mellan det visuella och det verbala. Naturligtvis kan inte allt kläs i ord, och berättelsen är dömd att aldrig bli färdig.

Utgångspunkten för verket Talo (Hus) är ett fotografi där den visuella informationen har ersatts med individuella ord. Min strävan är att återupprätta helheten, att göra observationen korrekt. Ett tak, en vägg, en buske, ett fönster. Ord beskriver det som ligger utom synhåll för ögat. Den ursprungliga bilden har abstraherats till ord som svävar i luften. Det finns inga fasta entiteter i bilden, bara delar som man försöker bygga upp något med. Genom orden blir varje betraktare en aktiv medskapare av definitioner, och avståndet mellan att agera och att se blir kortare. Bilderna undflyr precisa, fastslagna tolkningar, sammanställningar och svar. 

I utställningen framstår platserna som vare sig här eller där. Verken visas som skisser av sig själva, odefinierade, ofärdiga. Platserna är inte lokaliserade.


Tilläggsinformation och pressbilder: Noomi Ljungdell, tfn +358505258572, noomi(at)noomiljungdell.com